Förlåt
Ett ord utslitet bortom all mening, förstört av tröskelångest. Tröskeln är inte borta - snarare har den vuxit, ändå är det inte där all ångest ryms. Med ett minne som inte sviker och en oförmåga att förlåta, gror hatet vidare. Kan man leva med allt det här?
Det är klart det går. Det var ju inte ditt fel. Det är väl fan inte ditt fel att du är så jävla trög att du inte fattar? Sluta älta, det har aldrig hjälpt dig komma vidare. Ändå gör du inget annat! Vad fan är det för fel på dig?
"Men det var ju mitt fel. Det var bara jag som kunde hindra det, men istället var det jag som drev igenom det. Hur skulle det kunna vara någon annans fel?"
Ja, men stanna här i din jävla ångest då! Du vet precis lika väl som jag att du inte skulle ha låtit det hända om du hade fattat vad det var som egentligen hände. Kan du sluta mobba dig själv? Har inte andra gjort det tillräckligt? Din jävla fjant! Sluta bete dig som en jävla unge. Du sa att du skulle ta ansvar. Du lovade en massa saker du inte kunde hålla. Du lovade dig själv ännu mer. Hur tycker du att det har gått?
Vi vet båda två att du inte klarar av någonting. Du kan inte ens skaffa hjälp. Eller kan du? Försöker du ens, eller skyller du bara på en diagnos du inte har fått? Vad gör du om du har fel? Vad gör du om det visar sig att det bara är du som inte kan någonting? Det är du för rädd för att ens tänka på. Jävla fegis!
Tankar man helst inte vill tänka och försvunna möjligheter. Vi kan alla tänka oss en värre situation än den vi sitter i, bara vi tänker efter, stänger av känslorna och försöker vara objektiva. Samtidigt har folk mått betydligt mycket värre för mindre. Var placerar man sig då på skalan? Mår du för dåligt, eller borde du känna dig ännu sämre?
Det är klart det går. Det var ju inte ditt fel. Det är väl fan inte ditt fel att du är så jävla trög att du inte fattar? Sluta älta, det har aldrig hjälpt dig komma vidare. Ändå gör du inget annat! Vad fan är det för fel på dig?
"Men det var ju mitt fel. Det var bara jag som kunde hindra det, men istället var det jag som drev igenom det. Hur skulle det kunna vara någon annans fel?"
Ja, men stanna här i din jävla ångest då! Du vet precis lika väl som jag att du inte skulle ha låtit det hända om du hade fattat vad det var som egentligen hände. Kan du sluta mobba dig själv? Har inte andra gjort det tillräckligt? Din jävla fjant! Sluta bete dig som en jävla unge. Du sa att du skulle ta ansvar. Du lovade en massa saker du inte kunde hålla. Du lovade dig själv ännu mer. Hur tycker du att det har gått?
Vi vet båda två att du inte klarar av någonting. Du kan inte ens skaffa hjälp. Eller kan du? Försöker du ens, eller skyller du bara på en diagnos du inte har fått? Vad gör du om du har fel? Vad gör du om det visar sig att det bara är du som inte kan någonting? Det är du för rädd för att ens tänka på. Jävla fegis!
Tankar man helst inte vill tänka och försvunna möjligheter. Vi kan alla tänka oss en värre situation än den vi sitter i, bara vi tänker efter, stänger av känslorna och försöker vara objektiva. Samtidigt har folk mått betydligt mycket värre för mindre. Var placerar man sig då på skalan? Mår du för dåligt, eller borde du känna dig ännu sämre?
Kommentarer
Trackback
