Tankeskrift

Jag har återvänt och står på gränsen till apati. Ett dovt känslobrus kring en vag och undantryckt ångest, vars ursprung inte är uppenbart för någon. Vart tog allt vägen? Ingen gråt går att finna, ingen glädje går att locka fram. Fast i en motivationsfri melankoli ligger jag still och stirrar, beroende av ljud och flimmrande bilder. Intryck tränger bort tankar; tankar frambringar ångest som inte lockar, trots att det är en riktig känsla.

Egocentrerad, empatisk och lat - trevlig, tystlåten och nedstämd. De beskrivande orden är många, men alla bilder är fel. Jag släpper fram mig själv och omvärlden står i chock. Jag antar att jag har lyckats med det som förväntas av oss alla - att skapa en retuscherad illusion av mig själv. Men om du sträcker ut handen mot min bröstkorg, kommer den passera genom dina förväntningar, och avslöjar att det finns lite mindre Erik här än du hade trott.

...I'm sorry for the way I am