Vägen ut
Du hittade vägen ut fortare än någon av oss vågade tro. Även om jag visste att du skulle hinna före mig, trodde jag inte att det skulle vara så lätt för dig att bara slänga dig tillbaka. Du är inte redo, men det vet du inte om. Jag har aldrig varit redo, och jag har aldrig haft svårt att bevisa att det är så.
Jag flydde en stund. Åkte bort från allt och tog en paus från livet, fullt medveten om att det skulle bli ännu jobbigare att återvända. Men det har blivit så tydligt att det var det här jag behövde. Man ska alltid träffa nya människor, om man vill röra sig framåt. Det är väl där jag har gjort fel så många gånger. Om man bara sitter still och isolerar sig, kommer inget förändras, bara allt annat.
Samtidigt vet jag att du har släppt fokus från det du tycker är viktigt för dig själv. Din enda rädsla låter du kontrollera dig. Jag hoppas det går bra för dig, för säkerheten har minskat rejält sedan jag träffade dig sist. Jag vill inte behöva höra att allt gick snett för dig. Men du sa ju att du var ärlig när du berättade för mig vad som hänt. Jag har inte längre som uppgift att skydda dig. Jag vet att jag inte gjorde det bra när det var mitt ansvar, men efter att ha sett dig, vet jag också att du inte heller är så bra på att ta hand om dig själv. Jag klarar mig alltid. Mitt nät är tillräckligt finmaskigt för att jag inte ska behöva falla igenom. Det kanske är något sådant du behöver du med.
Du kan skylla på att jag har haft tur om du vill, men du vet att du är mycket starkare än jag är, så jag förstår inte varför du bara kan fatta kloka beslut när du har någon som är helt hopplös bredvid dig. Jag klarar inte av pressen - du behöver den.
Han visste att ingen annan skulle förstå vad han menade när han skrev orden, men det var inte en text för dem. Ibland undrade han ens om han skrev för att kunna läsa det själv. Kanske ville han bara släppa ut alla tankar som han såg dem i ögonblicket, utan att behöva förklara för någon eller dömas för det han uttryckte.
When did I really, truly start
to think apart my heart?
Jag flydde en stund. Åkte bort från allt och tog en paus från livet, fullt medveten om att det skulle bli ännu jobbigare att återvända. Men det har blivit så tydligt att det var det här jag behövde. Man ska alltid träffa nya människor, om man vill röra sig framåt. Det är väl där jag har gjort fel så många gånger. Om man bara sitter still och isolerar sig, kommer inget förändras, bara allt annat.
Samtidigt vet jag att du har släppt fokus från det du tycker är viktigt för dig själv. Din enda rädsla låter du kontrollera dig. Jag hoppas det går bra för dig, för säkerheten har minskat rejält sedan jag träffade dig sist. Jag vill inte behöva höra att allt gick snett för dig. Men du sa ju att du var ärlig när du berättade för mig vad som hänt. Jag har inte längre som uppgift att skydda dig. Jag vet att jag inte gjorde det bra när det var mitt ansvar, men efter att ha sett dig, vet jag också att du inte heller är så bra på att ta hand om dig själv. Jag klarar mig alltid. Mitt nät är tillräckligt finmaskigt för att jag inte ska behöva falla igenom. Det kanske är något sådant du behöver du med.
Du kan skylla på att jag har haft tur om du vill, men du vet att du är mycket starkare än jag är, så jag förstår inte varför du bara kan fatta kloka beslut när du har någon som är helt hopplös bredvid dig. Jag klarar inte av pressen - du behöver den.
Han visste att ingen annan skulle förstå vad han menade när han skrev orden, men det var inte en text för dem. Ibland undrade han ens om han skrev för att kunna läsa det själv. Kanske ville han bara släppa ut alla tankar som han såg dem i ögonblicket, utan att behöva förklara för någon eller dömas för det han uttryckte.
When did I really, truly start
to think apart my heart?
Kommentarer
Trackback
