Tankeskrift

Ett aktivt försök att bedöva bedövningens sveda. Beteenden som rör sig balänges genom umgängeskretsen och skapar förvirring. Det är väl inte meningen att folk ska förstå varandra? Hur ska vi annars kunna hålla våra fasader uppe och låtsas att inget är som det är egentligen? Tystnaden säger mer än orden, när vi bara visar våra goda sidor. Tills slut fastnar alla i sig själva. Sen får man se vem som är bäst på att komma loss. För det är väl de som vinner?

 

and everyboddy's in the act

 

Jag tror inte det var meningen att vi skulle komma så här långt, ändå jobbar jag på att vi ska komma längre. Hyckleriet ekar i hörlurarna, medan motivationen blir upplöst av oönskat sällskap. Framtidsplaneringen skjuts undan för att ösa ord på en yta som knappt blir sedd. Tiden försvinner för att den inte används och det enda som skulle ha hjälpt är alldeles för långt bort. Det är klart att inget händer när ingen gör något. Ändå blir inget gjort. Som att vetskapen bara blir en extra tyngd - något att älta lite till, eftersom trösklarna är för höga.

 

Det är nu man måste försöka extra mycket. Därför flyr motivationen långt bort, medan huvudet skyller på lathet.

 

Tystnaden har anlänt, nu när signalerna inte rör sig härifrån, utan förväntas komma hit. Vetskapen om att denna riktning prioriteras bort skapar likt en rostig sked mot lungor som långsamt förgiftas för att svedan inte ska ta över, för att hålla fokus på det som är viktigast, det som är mest akut. Det som känns mest måste ignoreras för stunden, blåsas bort av tung basgång, bara för att förstärkas och fördärvas i dimman så fort tillfälle ges.