Tankeskrift

Frågeställningen vaknar när behovet tränger på. Vad är det nu som saknas? Vart är det dags att gå? Inget flyr så fort som glädjen i ett tomt, tillfälligt skratt. Att glömma bort sin verklighet och kasta bort sin skatt, är att låtsas som att allt är rätt, när humöret ligger platt. Ändå plockar vi bort världen och går mot apati. Vi skrattar smått i ytlighet - vem känner inuti? Du frågar efter drömmar från ett huvud som är tömt, ett sinne som bedövats utav minnen som vi gömt. Texterna står skrivna i ett block som ingen ser. Ett block som aldrig visas för att bilderna det ger aldrig kan förglömmas, ej förnekas, tryckas bort eller krossa under känslolösa ord om självdött hopp. Trodde du på riktigt att det skulle gå att fly? För varje gång du kväver ångesten så skapas det en ny.

 

Vem skulle tro på det du känner dig tvungen att berätta? Var skulle du hitta modet att släppa ut de ord som innehåller all din skam? Hur mycket kan man berätta om sig själv utan att blotta någon annan?

 

Korruptionen sprider sig redan genom det som påstods vara så perfekt. Trodde du verkligen på allt du sade om dig själv, samtidigt som du sa att det inte gick att lita på dig? Hur kan du vara naiv nog att tro att det ska fungera? Är viljan så stark att du kan lura dig själv, men för svag för att förändra det som skapar problemen?

 

Jag tror du kan känna förändringen, även om du inte inser det själv. Skuggorna tar större plats, illusionerna blir fler. Låt dem inte lura dig, tro ej på det du ser. Lita inte på mig, jag är inte den du tror. Du känner mig, men ser du det som långsamt i mig gror?

 

Det dolda kaoset har anlänt, om det någonsin var borta. Vad som dolt sig i det öppna kan driva sinnet till panik. Imorgon kan allt vara försent.