Tankeskrift

Den här känslan är alldeles för bekant. Det som inte är som vanligt är att jag inte kan avgöra varför den hoppar fram med förnyad styrka. Eller förnekar jag motiven? Det spelar väl ingen roll? Jag kvävs, medan jag är för svag för att avslöja mig, trots att varje ord jag säger hörs. De inre skriken kan inte heller dränkas av ljud utifrån. Ingenting når in, annat än smärtan som håller mig vaken och orden som ingen sagt.

 

Det kommer aldrig handla om vem som har mest ont igen. Jag tänker aldrig låta det hända. Nu väljer jag att ignorera det som känns. Omfamna problemet och håll det hårt. Håll dina fiender nära. I ensamhet lämnas inga skuggor.

 

Som att klämmas in i genemskap man aldrig önskat och förvrida sitt eget sinne för att stimulera andra. En pest av illusioner att sprida, för att hålla fördomar vid liv. Förutsedda missförstånd krossar mitt sinne. Varför känner jag såhär? Vad gör mig så motsträvig? Förnekelsen börjar kännas nu. Den skaver. Som om du skulle kunna se, om de bara tittade. Du, men inte jag. Minns du vad jag sagt? Ser du mer än bara det du vill se?

 

 

Jag har byggt dammen. Håll dig undan när den brister.