Tankeskrift

Osäkerheten fyller varje dag med en oro, vars rosslande andetag stjäl syret från allt driv att förbättra situationen. Det finns ändå inget at göra åt saken just nu, så varför försöka? Men å andra sidan; det finns inget att göra åt saken, så varför oroa sig? Tankar fladdrar igen, eftersom inga substanser finns där för att stabilisera dem. Det är dags att släppa tyglarna ett tag nu - dags att låta sinnena löpa amok och världsuppfattningen förvridas av en oförmåga att ta in alla intryck. Välkommen tillbaka.

 

Vi vet båda två att vi inte har några gränser längre. Vi kommer ta varandra så långt det går. Frågan är om vi någonsin kommer kunna släppa på greppet - eller kanske snarare, om vi kommer vilja? Kaos har alltid varit en viktig del av mitt liv. Det finns redan där, men vi kommer inte märka av det förrän skrovet börjar läcka. Tills dess är det bara att fortsätta skapa glädje i varje stund. Fortsätt så länge det går. Med lite tur behöver äventyret inte sänka några skepp.

 

Låt mig ta en titt på den potentiella dekadensen och hoppas att jag slipper nå den. Eller är det förutsägelsen som leder till den? Har jag precis dömt allt att misslyckas genom att tänka att det kan misslyckas? Orsak eller verkan?

 

Det är inte bara jag som är del i det här. Jag måste se vad som sker på utsidan om jag ska ha en chans att förstå och påverka vad som händer. Släpp fokus på tankar om vad som styr vad. Metatänk leder aldrig förbi förvirring.

 

Jag är kapabel. Det ska jag bevisa för mig själv. Ni andra får tro vad ni vill. Ingen har väl förtroende för mig längre, så klent som jag har presterat hela livet. Vänta bara. Jag har sett vart det här kan leda.

 

Jag trodde aldrig det skulle vara möjligt, men jag tror att jag kan komma att bli någon jag kan trivas med att vara - någon jag kan vara stolt över.

 

Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag. Hej ego. Trevligt att du tog med mitt självförtroende. Jag har saknat det.