Tankeskrift

Hur lång tid tar det att förstå något om sig själv? Hade jag hamnat någon annanstans om jag hade förstått tidigare? Kan det jag inte förstår nu vara en ännu större bromskloss? Om jag hade formulerat ord och tankar om mig själv när jag lärde mig läsa och skriva, hade jag nog förstått skillnaden mellan att inte orka fokusera och att inte vara intresserad mycket tidigare. Det hade inte behövt vara ett mysterium för alla omkring mig varför jag kunde spendera hela lektioner i mitt eget huvud, utan att hamna efter. Intresse är den enda studiemetod som finns för mig. Samtidigt är den alldeles för spretig för att vara effektiv.

 

Ord hade kanske också hjälpt mig förstå varför jag vid specifika tillfällen blev utesluten ur min vänskapskrets. Könsstrukturer skar i mina relationer innan jag hade en aning om att de var strukturer; innan jag började ifrågasätta vad folk sa om folk. Jag hade inte ens börjat skolan, men jag fördömde redan att något så okontrollerbart hindrade mig från att umgås med mina vänner.

 

Det fanns en tid när ingen visste vem jag var, för att jag inte ville att någon skulle veta. Högstadiet var en studie i att förleda andra, som bara fungerade för att de som frågade mest inte ville ha några riktiga svar. Ändå kände jag mig på något skruvat sätt stolt över att kunna ljuga för folk utan ett enda ord osanning. Det kändes betryggande att de hade mindre koll på mig än jag trodde att jag hade på dem. För det hade på något sätt blivit jag mot dem. Och de var många fler. När man inte ens kan lita på sig själv är det svårt att finna tillit för andra. Så på ett sätt var det kanske mitt eget fel, även om ingen skulle tillåta mig att tänka så.

 

Jag var vilsen redan på dagis. Det var inte förrän jag flydde från all ångest jag hade samlat i min hemstad som jag började känna att det kanske inte var mitt fel att alla jag kände tyckte att jag var slö och lat för att jag aldrig fick något gjort. Det behövdes en tid där döden kändes närvarande nog för att jag skulle spy av nervositet och ångest varje gång jag begått ett misstag, men inte än mött konsekvenserna. Det var inte förrän jag låg i skogen och brände mig i armen med cigaretter under annandag påsk som jag hade en ordentlig chans att vända alltihop. Men då var det nästan sommar. Läkarna skulle ha semester, så min ångest fick vänta. Jag flydde staden, för att se om intresse skulle kunna ta mig igenom högskolan. Än så länge vet ingen svaret.