Tankeskrift

Vi finner ingen mening i denna tomhet, utan virvlar långt bort mot förvirring i ett försök att lösa problem som egentligen inte är problem, medan sanningen är lika subjektiv som det abstrakta mörkrets beståndsdelar, samtidigt som vad som var egentligen är det vi söker, på ett sätt som många redan insett, men väldigt få genomfört. Likgiltigheten rör sig långsamt mot apati genom århundraden, men ökar stadigt farten. Hur långt bort är målet vi inte vill nå, och hur fort rör vi oss ditåt? Allt är en sannolikhetskalkyl bort, när vetenskapen passerat vetskapen och frågorna antingen berör de minsta detaljer eller evigt obesvarade mysterier. Rädslorna har trubbats av och förminskats, på grund av den nivå av abstraktion som det innnebär att föreställa sig dem.

Abstraktion. Ett ord som så tydligt visar vad som hänt, utan att egentligen säga mer än något annat substantiv. Andra ord förlorar kraft. Abstraktionen styr allt vidare, medan det konkreta leder blickarna bort från destinationen. Men den avslöjar sig så tydligt, när man sett ridån falla. Men då är det kanske redan försent. Kanske tog tiden slut för längesedan. Eller så gjorde den det inte alls. Sanningarna är inte absoluta och osäkerheten växer obönhörligt, medan bönerna tystas en efter en, bland ovissheten och trolöshetens ständigt expanderande seger över symbolerna för vad som en gång kunde ha haft betydelse för vad som kanske skulle kunna ha haft en möjlighet att manifesteras i vad som skulle ha varit nutiden. Spåren bleknar långsamt bort. Hur mycket vet du, och hur vet du att du vet det? Kan du känna kunskapen långsamt falna? Kan du känna sönderfallet? Kan du känna apatin förlama vad som kunde ha blivit mer än destruktiviteten någonsin lyckades skapa? Eller är du redan där?

När man kokar kaffe vid halv fyra på morgonen, för att man inte vill sova, vet man att livet är värt att leva.