Tankeskrift

Nu lämnar de där känslorna mig igen, på det allra läskigaste av vis. Hitta mig inklämd i ett hörn när jag inte längre är kvar. Följ stämman av en söndersjungen hals, trallandes melodier vars budskap till en början tycks triviala och tomt glädjande. Vart har alla ord tagit vägen? Och vad är det egentligen jag försöker beskriva utan dem? Mål som inte har möjligheten att uppfyllas är bara drömmar. Ändå jagas språkkunskap och intelligens för att kunna hitta ord och förklaringar att dela med omvärlden, bara för att se hur varje försök att hitta ett nytt sätt att bli förstådd leder till än mer att förklara. Stäng av, byt väg och fly, blunda och spring. Eller släpp allt som har värde och finn fokus någonstans. Du tänker sönder allt, medan du inte vet hur du ska hålla dina vänner kvar. Du har ju inte ord, och beröringen är sliten och overksam. Ventilerna stängs.

Och det finns redan sprickor i fasaden.

Du har egentligen redan kommit fram till vad du vill, trots att du vet att du inte vill det. Och du som trodde att allt skulle bli så bra nu. Att det skulle gå att fokusera. Stäng in dig, lilla varelse. Försök förklara obetydligheten i det du söker nu. Du måste välja. Nu eller sen. Egentligen vet du att du hellre vill ha det sen du sökt så länge. Så varför kan du inte jobba för det? Vad hindrar dig från att bli den du vet att du skulle kunna vara vid det här skeendet i ditt liv? Det du jagar nu kommer fortsätta hålla sig precis utanför räckhåll.

Du måste ju faktiskt lyckas. Det finns ju knappast något annat alternativ.