Tankeskrift

Jag behöver behövande - visst är det så? Jag är fast i empatiträsket, dragen till dåligt mående som nålar till magneten. Jag behöver kärlek, ge mig en diagnos att sympatisera med. Ge mig några ärr att gråta över. Jag behöver din ångest för att känna mig glad. Låt mig parasitera ut den sista lycka du har. Jag lovar att du kommer kasta bort mig innan du förgås.

Det kan inte vara så farligt som det verkar i mitt huvud. Jag vet vad som kommer hända när klockan slutar ticka, men ändå står jag här och stirrar på den, undrar hur mycket batteri den har kvar. När ingen står kvar på sidan, vet du att du måste lära dig själv allt det du egentligen redan borde kunna. Vem vet var du kommer hamna härnäst? Egentligen borde det vara du, men så är inte fallet. Så frågan är: vad vill du? Du är troligen lika osäker på det som vägen dit. Men det är bara du som kan hindra dig själv från att vela vilse i snåren. Se till att hitta stigen. Nätterna är fortfarande kalla.

Jag har återvänt och står på gränsen till apati. Ett dovt känslobrus kring en vag och undantryckt ångest, vars ursprung inte är uppenbart för någon. Vart tog allt vägen? Ingen gråt går att finna, ingen glädje går att locka fram. Fast i en motivationsfri melankoli ligger jag still och stirrar, beroende av ljud och flimmrande bilder. Intryck tränger bort tankar; tankar frambringar ångest som inte lockar, trots att det är en riktig känsla.

Egocentrerad, empatisk och lat - trevlig, tystlåten och nedstämd. De beskrivande orden är många, men alla bilder är fel. Jag släpper fram mig själv och omvärlden står i chock. Jag antar att jag har lyckats med det som förväntas av oss alla - att skapa en retuscherad illusion av mig själv. Men om du sträcker ut handen mot min bröstkorg, kommer den passera genom dina förväntningar, och avslöjar att det finns lite mindre Erik här än du hade trott.

...I'm sorry for the way I am

Jag har varit självdestruktiv så länge jag kan minnas. Bäst för Lund att jag blir emottagen och får hjälp..