Tankeskrift

Du ser egoismen. Den krossar dig undermedvetet. Du hatar att du inte känner mer, när du vet hur fel allt är. Du hatar att du inte får fram några ord när du ska försöka hjälpa någon. Men mest av allt hatar du att du inte lyckas bry dig mer. Vad är det som är så väldigt fantastiskt fel i ditt huvud? Varför sitter du fast i alldeles för mycket tankar om saker som egentligen inte spelar någon roll, medan livet passerar förbi dig? Vad hände med allt du tänkt om att du måste göra något åt det? Vad hände med att aldrig ge upp? Har alla misslyckade försök fått dig att tvivla? Hur många gånger har du egentligen försökt? Du vet vad det är du söker. Problemet är att du söker för mycket. Du måste göra valet. För enligt dig går det inte att göra fler saker än en. Så välj nu. Vem ska få en chans att lyckas? Du? Han? Hon? Vad vill du uppnå? Vad ska du göra för att komma dit? Framför allt: varför har du inte börjat?

Det spelar inte någon roll att orden sviker nu. Du sa det själv. Det finns just nu inga ord som hjälper. Och jag vet precis hur du menar. Jag lät dig hjälpa mig upp den där våren. Och sen kom den första snön. Den följdes av en dag som så mycket påminde om denna. Men rollerna var utbytta. Och skådespelet hade knappast åldrats med välbehag. Viljan är borta. Tomheten ekar, när hoppet har dött. Och allt som känns nu, känns lika evigt som det som kändes innan. Men vi vet egentligen att nu inte representerar sen även som sen kan representera då.

Vännen min. Jag hoppas du inser att det som är över inte är av samma storlek som det verkar, även om det just nu känns som att det inte fanns någon annat. För något finns ju kvar. Frågan är bara varför du värderar det som är kvar som du gör. För vad vi aldrig haft, kan vi inte sakna, på samma vis som vi inte kan önska något vi inte känner till. Insikt är vad som behövs. Motivation är vad som behövs. Ett nytt mål. Man kan inte förgöra tomhet. Den måste fyllas. Låt oss försöka.

Avbrotten blir bara tydligare, medan vi fortsätter förstöra allt vi byggt upp. Om vi bara kunde känna att det vi gör är fel. Om vi bara kunnat besegra de rädslor som inte riktigt känns, passera de gränser vi en gång så naivt dragit, i tron att de skulle skydda oss. En röst jag aldrig hört så sorgsen. Chocken förintetgjorde allt jag ville få sagt. Jag fanns inte längre. Och ändå tänkte jag på mig. Det var väl det du hade kommit fram till? Du visste precis vad jag alltid hade gjort fel. Jag lovar. Jag har försökt. Men nu är jag tillbaka igen. Det enda som uppnåtts är insikt.

Vi flyr bara så länge vi själva förstår att vi har något vi inte klarar av att möta. Vi flyr bara så länge vi inte klarar av att möta det. Vi flyr bara om vi förstår att vi behöver det. Hur mycket vet du egentligen?

Det finns inte kvar något som pekar på att det hela kommer gå bra. Men det är väl mitt fel? Jag har inte försökt hålla kvar dem. Och nu kommer den snart hit. Den stora kraschen. Jag längtar nästan efter den, på ett sätt jag aldrig riktigt kommer kunna förstå. Men varför inte låta allt gå fel en stund? Det känns som att det behövs. Men jag tänker inte släppa greppet. Jag vet var jag står, för en gångs skull. Kanske är det nog för stunden?