Tankeskrift

Jag har fått det här förklarat. Jag vet hur det kan hända, men har ändå ingen aning om vad som borde göras. Jag vet varken vad jag vill ha eller vad jag kan få. Allt är inte ett alternativ. Ingen bra utväg syns.

 Ärliga handlingar och tankar som borde ha nått ut längre än till mina egna öron. En väljer själv tårarna som rinner längs kinderna, en annan är oerfaren och den tredje har redan varit med om för mycket. Tre syns, två känns och en tar sig fram. Den fjärde håller sig i bakgrunden, men lyckas ändå skapa förvirring, samtidigt som jag påminns om vad tvivel kan göra. En femte visar vad som sker med för mycket tillit.

En lögn placerad här, kommer aldrig förlåtas. Jag må vara förvirrad, men varken ord eller handling har varit utan ärlighet. Var inte säker på att du hittat rätt, för det har fortfarande inte bevisats. Varnad där du inte ser, medan de andra ser rakt in, om de bara väljer att titta. Varnad på ett sätt du ändå inte skulle förstå.

Men det är väl inte meningen att livet ska vara lätt?

Sådant som märkts, om det skett - som skett, men passerats. Sådant som vi vet, men inte säger något om. Ord som inte behövs och överflödiga handlingar, på gränsen till självdestruktion, där livet känns som mest. I ett liv där det är viktigare att det känns än hur det känns, är känslan positiv, samtidigt som försök görs att förhindra en förbättring. Tillfälliga lösningar på mer långvariga problem. Halva sanningar utan halvsanningar och ny motivation. En ny vanlig dag, som nästan, men inte helt och hållet är olik de andra.

Den stora tomheten infann sig aldrig. Jag förväntade mig att jag skulle tömmas igen, på samma sätt, med ett uns av lycka, som varade några ögonblick. Det jag sökte var kanske egentligen varken vad jag behövde eller vad jag ville ha. Borde jag inte ha lärt mig att jag aldrig riktigt kommer känna mig själv? Jag har ingen aning och allt är som det brukar vara, på ett sätt som det aldrig varit förut. Ord utanför mitt fönster, från en sommar av vidskeplighet och märkliga handlingar. Sånt som inte finns kvar, som jag kunde ha sett i somras - som såg mig. Taket förlorade sin magi den sommaren, men bron lever kvar. Panikväxten sitter i, i en tid där det som försvann då finns kvar. Ingen förstår hur.

Jag rycker till och vrider mig bort, men vänder snart tillbaka. Återvänder till oförståelsen som jag älskar att hata på ett sätt jag knappt förstår. Men är det så konstigt?