Tankeskrift

Jag förstår att du inte fattar vad det är jag känner, så jag klandrar inte ditt beteende. Det är jag som är mesig och otydlig, som inte tar tag i dig och säger att jag behöver prata ordentligt. Jag vet att jag kommer träffa dig snart igen, men jag vet inte om klarar av att känna såhär en natt till. Troligen kommer jag överleva det, men det är inget jag vill gå igenom.

Egentligen är jag inte säker på vad jag har att säga. Och det känns mest som att du inte vill prata om det. Jag förstör glädjen i din tillvaro. Förlåt. Jag vet att vi har perioder när inget funkar, men just nu orkar jag inte. Du är rädd för att vi ska bli mer än vänner, men just nu känns det inte ens som att vi är det. Jag saknar dig, min vän. Kom snart tillbaka.

Ta bort det felaktiga - är det inte det du alltid har försökt med? Lyssnat på vad andra tycker är fel och tagit bort det, tills inget var kvar och folk undrade varför de hade låtit dig komma så nära. Du kan inte ta bort dig själv. Det kommer aldrig lösa något. Du måste förstå det om du ska komma härifrån. Du måste förstå värdet av dina egenskaper, och använda den du är, istället för att gömma dig.

Då kan du nå dina drömmar.

Abstinensen är tydlig. Jag har redan förtvinat och förlorat all energi. Men det är så klart inte av någon betydelse. Jag har ju varit duktig och hållt mig borta från det där som är så hemskt. Varför skulle det spela någon roll hur jag mår?

Jag är medveten om att jag är bättre än jag tror. Jag vet, men kan inte inse. Jag kan tänka, men inte känna mitt värde. Jag är fullt kapabel att bli någon jag kan vara stolt över, men jag orkar inte försöka. Du behöver inte påpeka min potential - jag är mycket medveten om den. Det gör det inte lättare att nå den.

Det har alltid varit så. Intelligent men korkad, smart men dum. Det finns inga mellanlägen. Antingen för mycket eller för lite. precis som det jag gör nu. Det är alldeles för lite. Jag längtar tills det blir tvärtom.

Låt mig göra för mycket.

Kalla mig inte korkad. Du vet att det inte är så. Det vet jag också. Du vet inte hur jag har tänkt och det spelar ingen roll om jag berättar, för du kommer inte lyssna.

Som att bekämpa eld med eld. Tror du verkligen att jag skulle fortsätta om det inte hade hjälpt mig? Jag vet att jag far illa av det, det känns varje gång. Men det känns ännu tydligare hur illa det är när jag låter bli. Men jag vet, du har inte varit här. Du hittar inte hit heller. Det är min glaskupa, som bara kan förstöras inifrån. Det finns ett hål högst upp där du kan släppa ner saker, om du vill hjälpa till. Det finns ord du kan använda om du vill att det ska gå sämre.

Ångest gömd i smog och ivägskrämd av aggressiva vibrationer. Se men inte röra, är det som tänks men aldrig sägs. Vi visste väl igentligen att det aldrig skulle kunna bli som vi bestämt? Trodde du på det vi sa, precis som jag gjorde, trots att ordet "knappast" ekade i bakhuvudet?

Without the rain of terror over every momentary change, we are exactly as before

Du försvann härifrån. Jag klarade inte av det. Du kommer se det. Jag vet att du kommer fråga ut mig om varför, för att du inte kan se hur jag mår. Men det spelar ingen roll. Det finns mycket som inte har blivit sagt. Ännu mer som aldrig kommer sägas.

Jag väntar.

Du hittade vägen ut fortare än någon av oss vågade tro. Även om jag visste att du skulle hinna före mig, trodde jag inte att det skulle vara så lätt för dig att bara slänga dig tillbaka. Du är inte redo, men det vet du inte om. Jag har aldrig varit redo, och jag har aldrig haft svårt att bevisa att det är så.

Jag flydde en stund. Åkte bort från allt och tog en paus från livet, fullt medveten om att det skulle bli ännu jobbigare att återvända. Men det har blivit så tydligt att det var det här jag behövde. Man ska alltid träffa nya människor, om man vill röra sig framåt. Det är väl där jag har gjort fel så många gånger. Om man bara sitter still och isolerar sig, kommer inget  förändras, bara allt annat.

Samtidigt vet jag att du har släppt fokus från det du tycker är viktigt för dig själv. Din enda rädsla låter du kontrollera dig. Jag hoppas det går bra för dig, för säkerheten har minskat rejält sedan jag träffade dig sist. Jag vill inte behöva höra att allt gick snett för dig. Men du sa ju att du var ärlig när du berättade för mig vad som hänt. Jag har inte längre som uppgift att skydda dig. Jag vet att jag inte gjorde det bra när det var mitt ansvar, men efter att ha sett dig, vet jag också att du inte heller är så bra på att ta hand om dig själv. Jag klarar  mig alltid. Mitt nät är tillräckligt finmaskigt för att jag inte ska behöva falla igenom. Det kanske är något sådant du behöver du med.

Du kan skylla på att jag har haft tur om du vill, men du vet att du är mycket starkare än jag är, så jag förstår inte varför du bara kan fatta kloka beslut när du har någon som är helt hopplös bredvid dig. Jag klarar inte av pressen - du behöver den.

Han visste att ingen annan skulle förstå vad han menade när han skrev orden, men det var inte en text för dem. Ibland undrade han ens om han skrev för att kunna läsa det själv. Kanske ville han bara släppa ut alla tankar som han såg dem i ögonblicket, utan att behöva förklara för någon eller dömas för det han uttryckte.

When did I really, truly start
to think apart my heart?