Tankeskrift

Vissa insikter har pris som inte är värda att betala. Jag minns första gången jag ville förstå, men inte kunde tvinga mig själv att betala priset, som många skulle se som en orimlighet, något ingen skulle offra frivilligt. På ett sätt har de nog rätt, med sitt förbannade vett, sina bubblor av okunskap och ovilja att förstå. Deras ögon har inget kaos. Mina ögon jagar kaos, som om kaos skulle lösa annat kaos. Imaginära minus skapar inte plus.

Relativ förstörelse och förvridna insynsvinklar. Vill jag egentligen att någon ska veta? Det borde ju rimligtvis vara så, eftersom jag vill bli förstådd. Allmän förvirring och dubbeltydighet har alltid varit mina vänner. Att tala sanning är att ljuga så att någon tror en. Var det inte så jag tänkte för längesen? På ett sätt var det väl klokare än alla försök jag gjort att ändra på mig själv.

 

Förändring kommer alltid vara en skeneffekt av förväntningar och vanföreställningar, där de illusionerade inte ser för att det inte vill se och skådespelarna inte ens behöver försöka för att scenen ska framstå som trovärdig, förrän illusionen har repeterats för många gånger; falnande eldar och vittrande ridåer förfasar dem som trott sig vara säkra - allt borde ju ha varit precis som det verkade - men snart märker att allt de trott var fel.

 

Rädslan slår dig nu. Är det så här det ligger till? Stämmer inget av det jag tror på? Först måste du fråga dig själv om du ser vad som sker för att du beskådar det som du vill se det, eller om du beskådar det du ser utan att bestämma vad du vill med din omgivning. Du kan skapa din egen illusion om du vill. Frågan är bara om det verkligen är det du vill ha? Hur mycket styr du din egen uppfattning om verkligheten? Hur mycket begränsar du din verklighet genom att tänka som du gör? Hur mycket kommer du aldrig förstå, på grund av bristande upplevelser? Erfarenheter som förstör och skapar nytt, kommer alltid begränsa och berika. Hur långt är du villig att gå för att förstå en annan människa? Akta huvudet - du vet aldrig vad du ger dig in på, när du försöker se genom någon annans ögon.

 

Vi sitter alla fast i samma mönster och flyr från allt det där obehagliga, om det bara är möjligt. Förvirringen kan bara börja att beskriva kaoset som blir när någon missförstår någon annan. Ibland är det ingen idé att säga emot. Det gäller alltid att veta om någon kan ryckas ur spåret, eller om de spänt fast sig för hårt. Du vill ju inte genomgå det dubbla misslyckandet att förarga utan att förändra. Då har du inte heller rätt att klaga på resultatet, eftersom du inte själv har försökt.

 

 

Låt allt brinna upp. Kanske kan det då bli möjligt att komma undan allt som vägrar lämna mitt huvud.

 

Vi vet allihop att ansvar är något vi borde ta för väldigt mycket. I min värld innebär det att jag borde sätta mig i situationer där ingen annan har en möjlighet att ta ansvar, så att det måste vara mitt ansvar. Det må vara ett galet sätt, men det är mitt sätt. Om jag är galen - det skulle inte förvåna mig och ingen har brytt sig om att testa sanningshalten i påståendet - så får det vara så. Jag har insett att alla stora förändringar i mitt liv endast sker för att jag med stor noggrannhet hittar rätt gruskorn att flytta, för att uppnå ett jordskred som blockerar älven och tvingar den att ta en annan väg. Förhoppningsvis hamnar den då där du vill ha den. Annars har du väldigt mycket vatten att ta hand om.

Analytiskt sett har inget förändrats, och vi vet om det, allihop. Varför känns det då så annorlunda? Geografin förstör mina illusioner och frambringar tiden då det var uppenbart att det är lättare att dö än att bevittna någon annans bortgång. Det fanns för många tillfällen att inse den saken. På vilket sätt väljer folk den enkla vägen? Tanken kittlar en absurd, mörk humor, där vi alla jagar perfektion som inte finns och en långsam ångest får en chans att hinna ifatt, varje gång vi stannar till vid gamla och nya förbindelser. Tro inte att du har lyckats fly.

 

Allt du gjort hittills kommer förfölja dig, trots att du försöker lämna det. Att du har klättrat över minnena förut, hindrar dem inte från att begrava dig när de hinner ifatt dig.

Sitter fast i tystnaden, bland vuxna människors sömn. Värden har ej vetskap om min svårfångade dröm. Huvudbruset tycks förstärkas proportionellt mot avståndet till den plats mina vänner endast besökt en gång, om ens det. Flytande lugn besegras alltid av den fasta sömnens grepp, men lugnet är som luft. Neuronerna avfyras slumpmässigt, tankarna lika så. I vilsna korridorer kommer människorna stå. Flyende från tvivlet, kan de tro på vad som helst - så länge de kan låtsas att allting hör ihop. Vi söker en sorts enighet i centrum av ett kaos; vår uppfattning om världen kan styra hur vi mår.

Egoismen hugger i oss igen, när empatin i oss själva sviker. Vi vet inte om någon märkt det, men det har ändå hänt. Tråden är inflätad i mattan. Frågan är hur denna tråd kommer påverka mönstret, med en kvartett halverad och en ny som är på drift. Det finns nog ingen hemvist kvar för oss som ännu flyr.

Papperet strirrar blankt tillbaks, likt en spegel täckt av snö. Orden framgår tydligt, frågan den är ställd. Svaret är dock något som flyr. Vetskapen om kunskapen lämnar stora hål - strukturella misstag - min ställning faller ner.

Varför har du inte lärt dig än? Vad har du gjort för fel? Du tappar alla svaren, din sinnesform är stel.

Men det vet du att den inte är, för sinnet rasar fritt. Så fort du nuddar kudden tar det fart, blir tankespritt.

En vecka bort till hjälpen, till hemflykt, närhet, visst. Vi längtar allihopa efter något som vi mist.

Vem är du, som kommer tillbaka hit hela tiden? Vad är det med dessa ord som lockar dig att återvända? Vad är det som får mig att fortsätta skriva dem? Ett tyst vakande är vad denna plats är van vid, som om texterna framstår som blyga nog att ta till flykt så fort den upptäcker någon respons.

 

Imorgon kommer domen. Det är upp till mig att påpeka vad som förändrats, vad som går fel. Annars kommer inget bli bättre.

 

Något åt det hållet, var det någon som sa. Om det bara hade varit så smidigt och allmänt även i min värld, där det inte hade varit jag som alltid höll mig precis på gränsen till misslyckande. Jag är expert på att existera, men utöver det, kan jag inte lista många positiva egenskaper med centraliserade katalysatorer. Det är klart att jag kan - det tvivlar jag inte på. Men jag har aldrig trott på att jag kan särskilt mycket själv. Det finns så många gånger som jag vet att folk skulle kalla mig lat, om de såg hur jag lever mitt liv och jag tvivlar inte ett ögonblick på att det ligger något i det. Å andra sidan beror väldigt mycket av det jag inte gör på att mitt tänkande inte verka fungera som alla andras. Att skjuta upp saker är lätt att göra, men jag tycker inte om att göra det, kanske främst eftersom tanken kommer vara väldigt långt borta när det är dags att utföra den handling man skjutit upp, men också på grund av det eviga dalandet av min motivation. Att komma på en idé är som att vända på ett timglas fyllt med motivation; den viktiga drivkraften lyfts upp till toppen, för att sedan sippra ned tillbaka till botten - inte den bästa modellen, när idéerna alltid vänder världen uppochner i mellanskiktet på väg mot ännu ett försök att nå nattdrömmarna.

 

När all motivation dyker upp när du inte kan använda den, blir du snabbt mästare på att slösa bort idéer...

 

Och jag kan fortfarande inte plugga...