Tankeskrift

Kaoset klingar av sin värsta storm. Nu är det bara den sömnlösa natten kvar. Och försvinnandet av vad det än är som inte kommer stanna kvar den här gången. Istället vänder allting och fokuserar på det som inte kan glömmas.

 

Jag ber om ursäkt för min storm. Det är inte meningen att skaka om din lugna boning. Men man kan inte kontrollera kaos.

 

Man kan inte radera tomhet.

Man får aldrig veta hur något kunde ha varit. men ibland är det inte svårt att föreställa sig. Vi flyr från verkligheten igen, till platser som knappt syns, för att ventilera känslor och tankar vi inte får utlopp för. Det är för långt till tryggheten för att jag ska kunna se den vrida sig. Tro inte att greppet om tryggheten är hårt. Den kan fly vilket ögonblick som helst. Det finns inget klandervärt i dess försvinnande.

 

Allting var ett missförstånd. Framtiden kommer bli som det var sagt, det känns nu. Men hur vet man att det man hört och läst är det som menades?

 

Det är dags för nästa steg. Utvecklas eller stagnera. Se till att vara redo, för denna del är farlig. Förväntningarna är lika höga som insatsen, trots att inga krav någonsin skulle kunna ställas. Det var aldrig meningen att starta detta, precis som med så mycket annat, där insatsen om möjligt varit ännu högre.

 

Linan är tunn och jag är instabil. Ingen vill falla härifrån, så ta det försiktigt.

 

Vänd blicken hitåt. Är det något du missat? Vilken fråga ger det rätta svaret?

Att gömma saker i det öppna har alltid varit effektivt. Folk ser vad de vill se, om ingen försöker visa dem något annat. Hur märker man att någon försöker, om de inte syns?

Den här känslan är alldeles för bekant. Det som inte är som vanligt är att jag inte kan avgöra varför den hoppar fram med förnyad styrka. Eller förnekar jag motiven? Det spelar väl ingen roll? Jag kvävs, medan jag är för svag för att avslöja mig, trots att varje ord jag säger hörs. De inre skriken kan inte heller dränkas av ljud utifrån. Ingenting når in, annat än smärtan som håller mig vaken och orden som ingen sagt.

 

Det kommer aldrig handla om vem som har mest ont igen. Jag tänker aldrig låta det hända. Nu väljer jag att ignorera det som känns. Omfamna problemet och håll det hårt. Håll dina fiender nära. I ensamhet lämnas inga skuggor.

 

Som att klämmas in i genemskap man aldrig önskat och förvrida sitt eget sinne för att stimulera andra. En pest av illusioner att sprida, för att hålla fördomar vid liv. Förutsedda missförstånd krossar mitt sinne. Varför känner jag såhär? Vad gör mig så motsträvig? Förnekelsen börjar kännas nu. Den skaver. Som om du skulle kunna se, om de bara tittade. Du, men inte jag. Minns du vad jag sagt? Ser du mer än bara det du vill se?

 

 

Jag har byggt dammen. Håll dig undan när den brister.

 

are likely to be like the weather

Kaoset viner i luften och flammorna fladdrar. Allt för att det är något som inte händer. Förnuftet har flytt och tagit tålamodet med sig. Man kan se all kontroll snegla efter förnuftet och överväga att göra likadant, men istället väljer den att ta den enkla vägen. Världen tappar färg och förtvinar, eftersom tankarna beskriver den så. Men känslorna står inte att finna. De är gömda, medan medvetandet porträtterar cynism, i ett försök att hindra ångest gömd bakom kulisserna att beträda scenen och ta över. Skådespelet är inte övertygande, och den oönskade aktören gör entré, för att anta rollen som desillusionerad och dekadent. Nu väntar den stora scenen där medvetandet och känslorna måste förenas för att visa att ångestens roll är överflödig och att känslorna bör regera, trots otydliga direktiv. Tiden är för kort för att hävda att inget fungerar eller att tiden lika gärna kan ta slut.

Vi vet att vi inte kan göra såhär. Avståndet är för stort. Det kväver oss långsamt och allt vi kan göra är att vänta. Eller är det bara jag? Dagarna kommer räknas tills färgerna återvänder till världen. Kanske hade jag fel om vad jag kände, men om det var så, var det bara för att din betydelse är minst lika stor som den du hade haft om känslan var sann. Det är inget någon kommer kunna besvara.

 

Mitt kaos måste besegras. Jag ska göra det jag kan och måste här borta. Sanningen kommer avgöras i processen. Förhoppningsvis har jag någon annanstans att sova och förvara mina saker på - vad som i andras ögon skulle kunna kallas ett nytt hem - när du återvänder hit.

 

Baksmällan hänger tungt och hade förvirrat alla som såg det klena intaget vin kvällen innan, om de visste om att den fanns. Motsägelsefullt ekar känslor utan svar och minnet av utagerade impulser utan distorsion. En utebliven ljudvågskrasch lämnar istället en samklang i saknad. Mycket är förklarat. Inget är löst.

 

Allt som inte utvecklas stagnerar. Så allt måste gå vidare. Se bara till att utvecklingen är positiv.

Kategoriseringar fungerar inte. I vilket fack placerar du dig själv? Varför? Hur motiverar du det? Vilka argument finns det emot din tes? Gränsen är för tydlig.

 

Motiven avgör placeringen. Om någon dör på grund av någon annan är det avsikten som avgör om det är ett mord eller inte. Samma logik borde kunna appliceras på alla anda moraliska snedsteg. Det blir inte mer tillåtet, men mer förlåtligt, om avsikten var god.

 

Sedan finns det saker ingen borde förlåta, som ändå borde kunna förstås och - möjligen, ibland - accepteras.

 

Men du kan tro på generaliseringen om du vill.

I floden av ord syns distortionen av tankars sken, skapade av en subjektiv sanning, förvriden av ett otydligt minne. I förvirringen föds något omöjligt att spegla i floden, utan att först klä det i tankar. Känslor som endast kan kopplas till tankar och händelser, genom att dra slutsatser om hur de hör samman. Med en subjektiv slutsats dragen kring varje känsla, flödar egna missförstånd. Ingen sanning finns att nå, när känslor inte kan beskrivas.

 

I motivet av det beskrivna obeskrivliga är motiven dolda. En känsla kan bli förstådd ännu mindre än någon annans psyke. Minnen erbjuder en chans att resonera kring känslan, ett försök att beskriva, avgöra varför den uppstått och om den vill ledas vidare. Den bär på ett budskap, som är lätt att missförstå. Att gå på känsla är att bestämma att man har förstått något man inte kan tänka på utan att förvränga.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Feed my need of needs

I want you to keep me wanting

Be careful of my deeds

as my own past keeps haunting

 

Washing down your chillful spine

fearing what you left behind

the need will leave us hurting

 

Exposing my illusion's plight

revealed by crude and blunt insight

will never keep us from it's role

to make us lose control

Jag hittar hellre insikt än lycka. Den insikten bringar inte lycka.

 

Ever thought of how the worst possible relationship would look? How would you picture it? Constant fighting? Distrust? Infidelity? Abuse? Knowing your partner fantasizes about other people while you're in bed? Being forced to do things you're not comfortable with? Feeling your partner never does enough for you? Feeling you can't do what your partner asks of you? Which would you think was worse?

 

Or can you think beyond those things? Can you imagine worse? Have you thought of other complications? Maybe you're thinking of depressed couples, slowly making each other worse, blaming each other for not making anything better, staying to make sure the pain of loss isn't added to their already heavy hearts? Hearing the words "I can't live without you" and knowing they are meant litterally? Having to weigh every word on your tongue, because they might lead to the death of your partner - at the hands of the same partner? Or is it worse to be at the other end? To have a partner that at any moment could suck your last will to live right out of you? Can you imagine loving a person in that situation? What would you do for love?