Tankeskrift

Nu har inget skrivits här på flera dagar och skrivklådan tar mig hit igen. För jag vill skriva. Det är fortfarande så. Det gäller bara att ha något att skriva när man sätter sig för att göra det.

Måndagen var hektisk. Jag låg efter i matten och jobbade hårdare än vanligt för att hinna ifatt. Lyckades dock inte (skulle ha gjort provet idag om inte lärarkommunikationen hade haft sina brister - provet av denna anledning flyttat till morgondagen). Så jag har inte gjort allt. Men det går nog ändå.

Hur som helst hade jag därefter en lärorik lektion i brukspiano och hann dessutom inta lunch innan dagen spårade ur. Siktet var inställt på idrott, vilket inte kändes så roligt. Då visade sig möjligheten att få spela lite musik istället och så skolkade hela klassen från idrotten. (Att jag sprang fram och tillbaka i byggnaden och ropade "var är Claes, jag behöver en bas", är bara en rolig detalj).

Lite prat med en klasskamrat (här kommer ett semikolon, som enligt min kunskap i svensk grammatik är helt korrekt använt); en dusch och en kort stadsvandring, under vilken det inhandlades "musik och simproppar" (och av min klasskamrat även en hatt) inför kvällen senare (så här konstigt kan det bli när man krånglar till meningsbyggnaden såhär mycket), var det dags att öva lite till - denna gång med läraren på plats (det hade inte riktigt varit en av mina riktigt konstiga bloggmeningar utan en mängd parenteser). (Är det bara jag som tycker att jag delar in stycken lite märkligt?)

När det var gjort, komplett med taktfast hopp och ben intrasslade i instrumentkabeln, kom det stora hålet. Alla hade svenska, förutom jag. Det blev dock bra. Jag hann äta lite och pratade med musikvänner i årskursen över mig - den jag hade gått i om jag hade fått byta redan i julas (jag måste dock påpeka att musiklärarna hade rätt, när de bedömde att jag troligen inte skulle hinna ifatt dem).

Sedan var det dags för soundcheck. Nervositeten började visa sig. Och den höll i sig hela vägen till konserten, där jag klantade mig två gånger. Men det gick ju nästan bra. Och det var kul.

En tisdag av sjukdom, en onsdag med en enda lektion, en torsdag med uteblivet matteprov och en fredag av stress. Nu är det lördag och jag sitter här och skriver istället för att gå tillbaka till rollspelet. Nej, jag är inte glad. Men det är bara två dagar kvar tills jag åker härifrån. Just nu rör sig tankarna runt en far som varken kommer hem eller är kontaktbar. Vad har hänt?

Det här har varit en kul helg. Jag har städat mitt rum och hittat kondommössan (tillhörande min serie sexmössor, som också inkluderar bröstet och spermien), vilket påminde mig om högstadiets ljuspunkter. Det var trevligt att se positivt på något som jag tror jag ofta tänker på som en mycket värre tid än den egentligen var.

Det har också upptäckts att det gör ont att musikhoppa med en gitarr. För musikhoppats har det. Och lite dans har också förekommit. Jag tänker dock inte ge mig på några uppträdanden av den sorten. (Om man känner att man absolut måste se det, finns jag oftast i köket eller mitt sovrum. Fönsterplaceringen är mycket förmånlig, så det mesta borde synas utifrån.) Hoppandet är dessutom roligare. Inget av de två estetiska uttryckssätten fungerar dock till all musik. Men omväxling förnöjer, så det gör inget.

Gitarren har annars tagit upp stora delar av helgen. Det börjar kännas som att jag har någon sorts kunskap om hur man spelar på en sådan nu. Framsteg är alltid kul.

Sedan har jag varit allmänt uppspelningsnördig och tänkt ut vad jag ska ha på mig. Men det är kul. (Och nej, jag tänkte inte på fjorton olika stilar. Det skulle inte min garderob tillåta.) Och nervositeten har inte nått mig än. Men någon gång imorgon - troligen på eftermiddagen - kommer den kännas. Och att ha någon annans tröja ändrar inte det faktum att personen inte är där.

Att bara ha en tröja som tillhör någon alldeles speciell när det ska stås på scenen, är faktiskt inte så "bara". För att veta att hon inte bara är den dröm jag en gång var rädd för att hon skulle visa sig vara nästa gång jag vaknade, är något som ger en stor dos lycka. (Förlåt om meningen blev krånglig och för infrekvent innehållande kommatecken, men det var så det blev.) Och åtta dagar är inte så länge.

Och idag har jag ju ätit glass som efterrätt till frukosten och smulat ner sängen med skorpor! Märks det att jag är glad? (Om inte, misslyckades jag med det här inlägget.)

Min blogg har stått still ett tag nu. Det känns dumt. Men dagens stämning har försvunnit, så att skriva om dagen känns inte aktuellt längre. Men jag kan ta fram texten jag skrev under en bussresa den tredje (en fredag, om det undrades). En ganska tramsig text, som jag glömde lägga upp här. Men nu kommer den hit.

Min mp3 måste vara en av de klumpigaste som finns. Den är stor som tre kollegieblock i formatet A4, batteriet räcker på sin höjd två och en halv timme. Det startar väldigt långsamt och man måste ha den uppfälld, så att man inte kan packa ner den någonstans, för att kunna lyssna.

Den har dock väldigt många andra finesser. Till att börja med går det att skriva ner saker i den, ungefär som jag gör nu. Den har faktiskt en knapp för varje bokstav i alfabetet. De är dock inte alfabetiskt ordnade. Sedan kan den spela upp film, om den godtar formatet. Den har också skivläsare, USB-portar och stöd för trådlöst internet. Det är så denna text kommer hamna i min blogg när jag kommer fram till skolan.

(Jag hade bara tänkt påpeka att jag är lite beroende av musik, vilket idag fick mig att ta med min tunga dator på bussen.)

Övrigt: jag har en läkartid vid halv tre idag. Människorna ska försöka ta reda på varför jag har ont i halsen. Jag vet redan varför, men jag struntade i att nämna det, eftersom jag då hade fått rådet "vänta några dagar och se om det går över" igen. Kanske får jag några vettiga tips om jag faktiskt kommer dit och får träffa en människa vars ansikte syns, istället för att bara höra en röst som sänts till mig genom en metalltråd.

Tillägg: jag fick rådet "hör av dig om det svullnar upp mer, så du får svårt att svälja", vilket inte var så skoj. Men det gör inte så mycket. Nu är jag nämligen fri från halsproblemet. Och jag slapp få delar av mig bortskurna. Det löste sig.

Jag fick en hälsning till hela Eskilstuna idag. Jag bestämde mig för att skicka den vidare. (Bara för att det var kul.) Glöm inte hälsa tillbaka.

Varför låter jag så ofta bli att skriva här, för att jag inte känner att jag har något tillräckligt intressant att skriva om? Jag vet inte. Hela dagen har spenderats här, då jag inte mått så bra, och jag känner mig lite dum som inte har berättat det för min gitarrlärare. När man har privatlektion med någon, känns det som att det skulle vara snällt att påpeka att man inte kommer. Men jag hade inte hans nummer, och när jag tänker efter har jag inte heller numret till någon i min klass. Men det finns annat att tänka på. Mycket mer positiva saker. Som anledningen till att jag slutade räkna ner dagarna till sommarlovets slut. 68 dagar, skrev jag. Hur skulle jag kunna veta att förändringens början bara var fyra dagar bort? En sådan positiv överraskning!

Så hela dagen har spenderats i min fars bostad. Kladdkaka, som både har bakats och slukats. Scrubs i lite för stora mängder, eftersom jag fick låna en extern hårddisk, och därför har väldigt många avsnitt att se (sex säsonger, lite drygt). Men också skriksång (som lät hyfsat, för det mesta); vanlig sång (som jag tyckte fungerade ungefär som vanligt); falsettsång ,som alltid känns lite fånigt (men sådan är jag); sång i lägre tonarter än min röst klarar av ,vilket inte lät så underbart, och brist på gitarrövande. Jag måste bli bättre på det. Det och gehörsövandet. Om jag inte gör det mer frekvent, kommer det inte gå så bra med mina musikstudier.

Och imorgon får vi se om jag åker till Folktandvården eller ringer dit och berättar att jag har ont i halsen och är sjuk på flera andra vis, vilket gör att jag inte tycker att idén att jag ska klä på mig och åka in till stan tidigt på morgonen (jag ska vara där 9.50, varför tyckte jag det var tidigt?) för att kunna vara en hälsorisk för Marie (jag känner mig hyfsat säker på att min tandläkare bär det namnet, om någon undrade) är en av de bättre.

Jag är tillbaka. Ett ganska långt stycke bestående av endast en mening, känns som något som är ganska typiskt mig, då jag brukar roa mig med att använda språket på sätt det kan användas, men ofta inte används, vilket kan låta konstigt, av den enkla anledningen att jag brukar kunna krångla till språket, för att jag tycker det är roligt, vilket är något jag redan har sagt i denna mening - kanske ett bra tecken på att jag borde sätta punkt nu.

Skriva mycket om lite? Ungefär så. Men nu skriver jag som jag gör. Förhoppningsvis finns det någon som inte tycker att det är alltför jobbigt att läsa mitt märkliga, men - förhoppningsvis i huvudsak - korrekta språkbruk. Få se nu. Långa meningar; semikolon; tankstreck; nämnande av onödiga smådetaljer, som namnet på min tandläkare; ignorerandet av negativ tankegång; positiv tankegång; insikt om något jag borde ändra på; ett helt stycke om hur jag skriver... Jag är ganska nöjd med det här inlägget. Nu tycker min far att jag ska sova.

Jag tänker inte skriva något här just nu, för jag känner att mitt huvud vill vända allt till något negativt. Typiskt mig.

Ett blogginlägg om ingenting alls. Så kreativt.

För en stund sedan stirrade jag på en skärm, samtidigt som jag doppade en visp i pannkakssmet. Jag har inte slutet stirra på skärmen än. Märks det att jag känner mig ensam när jag är hemma? Märks det att jag brukar försöka undvika att åka hem. Jag gjorde inte det idag. Inte igår heller. Igår vet jag inte varför. Idag var det för matens skull. Jag hade tagit på mig uppgiften att göra pannkakssmet. Det fanns ingen lust att göra någon besviken. Ändå kunde jag nästan känna den när jag sa hejdå innan jag gick till bussen. Jag menade inte att lämna någon ensam. Min uppgift kallade på mig. Och nu känner jag mig bara dum. För jag hade haft tid till att ordna smeten, även om jag hade stannat.

I barely have the motivation
they say I suffer from a lack of seratonin synapses
they happen too infrequently for me
to be functioning properly

Men hur skulle jag kunna veta det? Ingen har diagnosticerat mig. Jag tyckte bara att det stämde in ganska bra med hur jag ser på mig själv.

Och tiden flyger iväg. Oktober är här. Jag hänger inte med. Vad håller jag på med? Hela dagar spenderas framför datorn. Jag gör inget. Jag är där igen. Och jag förstår inte varför jag inte bara gör något annat, som att öva gitarr eller åtminstone använder datorn till att träna mitt gehör. Det känns som en för stor ansträngning. Är det för att jag inte kan motivera mig till att göra det? Varför tänker jag alltid för mycket? Varför tänker jag ännu mer när jag är ensam? Och varför gör jag aldrig något? Ensamtid är tid för självdestruktion och icke-görande. När blev det såhär? Och varför ser jag regn som något som fördröjer tankar som dessa? Jag är bara konstig. Det är allt. Om jag bara hade kunnat få mig själv att göra något, utan att ha känslan av att ha upplevt kvalitativt umgänge (jag tänker inte ens bry mig om hur det där låter, för jag förstod hur jag menade och jag har ingen lust att skriva om meningen, vilket gör att den som inte förstod, får fråga) kvar från dagen som gått.

Hello helicopter, will you be my friend?
Will you take me away?

Jag vill inte bo här. Men var ska jag bo? Och hur skulle jag någonsin förklara det för mamma och pappa? Kan jag inte bara vara nöjd? Kan jag inte ta bort min förmåga att tänka sönder alla positiva ord jag lägger fram för mig själv, i ett försök att låta bli att må såhär? Kommer jag någonsin kunna motivera något alldeles själv? Jag vågar inte lova mig själv något, för jag kommer bara svika mig själv. Senast jag gjorde det var igår. Att öva gehör varje dag, var tydligen för jobbigt, enligt mig själv. Ja, jag är besviken på mig själv.

So pardon me this part of me