Tankeskrift

Det finns ord som inte är mina här igen, medan det syns att allt kanske inte är så skumt, oförståeligt och förvirrande som jag tror att det är. Jag säger inte att jag hänger med, men det kanske inte gör så mycket att allt inte är uppenbart. Att känna att det är okej att inte ha full kontroll har varit saknad. För ja, det ska vara vingligt och ofullständigt, helt utan perfektion och med få friktionsfria partier.

and it's all uphill from here, at least I hope so

Idag kändes det. Plötsligt stannade allt upp, för att jag inte längre vet någonting. Jag hade gett upp. Och det hade gått så fort. Bara några månader, mellan vad som blev fast det inte var tid till att bråttom blev för tålmodigt och förvirringstårar visade vad som önskades. Chansen som inte togs. Den som aldrig riktigt återvände. Och nu hörs inga ord, det blir ingen beröring och okunskapen flödar.

all I know is that I don't know nothing

and nothing's gonna break my heart

Inget har varit sig likt sedan jag grät vid din sida. Och jag antar att det är hoppet som börjar erodera nu. Det där sista, som säger att allt ska bli bra, medan det syns att så inte är fallet. Hej gör ont utan förtsättning och reaktionsbristen när jag närmar mig skräms. Sedan skyndar du dig bort. Korta ögonblick syns du försvinna runt hörn. Då är du verklig. Då försvinner alla tankar på att kunna nå fram. Då har du blivit otillgänglig. Då finns du inte.

Men du känns fortfarande.

Känslor glider undan, om källan försvinner. Det finns inget att säga, förutom vad som kändes. Men kommer det kännas igen? Inga känslor är starka nog just nu. Anta inte mer än inget, för det är inte mer än så jag är säker på. Men det spelar kanske ingen roll. Du har kanske gjort det där sista försöket. Du orkade inte förklara. Precis som jag inte vågade förklara. Hämmad av osäkerhet, när velandet fått allt att kännas mindre, och tvivlet att näras. Men det fanns en fantastisk känsla där. Kanske finns den kvar, men du håller dig undan. Jag lyfter blicken, blott för att se dina snabba steg bort.

Har du bråttom?

Skumt är det.
Och trumslagen flödar in i mina öron.
Förmärkligandet nådde sitt slut, genom sin omfamning.
Det som är kvar är allt som kan gå fel och det som kommer gå bra.
Orden säger ingenting, genom att nämna allt.
Förvirringen totaliseras.
Märkligt.
Oklart.
Så uppenbart otydligt klart.
Såklart.
Vad är riktat mot dig?
Vad berör ingen?
Vem är vem?
Varför?
Hur?
Vad?
Osannolikheter.
Vad vet man egentligen?
Och hur vet man att man vet det?
Vet du vad som känns?
Insynsvinklingshandikappande.
Begreppsanalogi.
Det mesta beskrivet i ingenting.
Självklarheter säger ingenting.
Självklart.

Vad annars?

Jag finns bara kvar så länge det syns att jag är önskad

So much to do and so much to say

Men jag har glidit undan. Det finns inga ord kvar så fort jag vill få något sagt, om jag står inför någon annan. Bara virvlande tankar. Poesin har flytt, medan andras verk blir det enda som egentligen känns. Ändå kan jag inte gå vidare. Mina frågor finns här nu. Men får jag fortfarande ställa dem?

Varför är jag rädd för att leva?

Varför vågar jag inte misslyckas?

Varför fortsätter jag göra såhär, när jag vet att det inte fungerar?

Var finns min motivation?

Var finns min betydelse?

Det enda som nu känns av dig är ord som inte är riktade direkt mot mig. Bara saker man ser, när man inte riktigt kan få sig själv att röra sig vidare. Kvar i vad som inte blir. Vad som redan blivit. Korta glimtar av liv och ett löfte med bortglömt innehåll, medan nutiden passerar. Ta hand om nuet först, ta svunna tider senare. Ett råd jag borde följa, trots att jag nästan aldrig hinner med nuet. Hur mycket ska man låta bara passera?

Can anyone tell what I've done?

Utan vad som egentligen betydde något, med en falskhet som tydligen inte syns lika tydligt som jag ser den, trots att den inte tillhör mig. Ord som används fel är ingen ovanlighet, men hur ofta görs det avsiktligt? Slit ut ordet, förminska dess mening lite till.

Det är ju bara ett ord.