Här har vi en blogg som inte fått respons sedan september förra året
Jag återkommer alltid till min skola. Mitt hem. Jag besöker det även när jag inte måste. Jag kommer aldrig vara tvungen att komma hit igen. Det var aldrig ett tvång. Det var en uppgift jag själv tagit på mig.
Och därborta ligger bron. Och mellan den och skolan ligger kyrkogården. Den här delen av staden bär alla de minnen som förändrat mitt liv. Alla fram till förra sommaren.
Kanske kan jag... bli en människa jag själv skulle kunna stå ut med att känna.
What was I supposed to do?
Det är inte meningen att allt ska synas, tror jag. Denna här kanalen visar inget vettigt. Men idag är jag glad. Det kanske kan räcka som info. Allt är inte bara hemskt och jobbigt och usch och fy och blä i den här märkliga staden, eller överhuvudtaget i världen.
Jag ville bara säga det. Jag ser färgerna. Det var väl det du sa var så viktigt? Var det inte så? Spelar det någon roll vad det var? Jag trivs. Kanske gör du det också. Förhoppningsvis.
I leave no shadow when I'm alone
Vem är jag? Vem är det som stirrar tillbaka när jag tittar in i spegeln? Vad tycker han om livet? Vad känner han? Vad vill han göra med sitt liv? Jag ställer många frågor, men det finns aldrig någon som kan ge mig svaren.
Ingen vet vem jag är. Det finns ingen som känner mig.
När kom känslan att jag aldrig kan vara tillräcklig som jag är? När blev det så uppenbart att jag bara betydde något om andra tyckte om mig? När gick jag vilse? När fick jag för mig att jag kunde vara vem som helst? När försvann det där som gjorde mig till mig? Och vad var det? Varför är jag ensam om att inte ha en identitet. Jag är Erik Engman, precis som cirka 70 andra människor i det här landet. Snart kommer jag fylla 20, utan att någonsin ha varit en riktig tonåring. Jag kommer förtvina i ensamhet, när jag oundvikligt förlorar alla mina vänner. Jag har sett mönstret. Jag kan kartan. Ändå faller jag alltid ned i ravinen.
I'm so aware of where I am, but I don't know where that is.
Du är där igen - i fel ände. För du sitter fast, på samma vis som du alltid har gjort. Var ligger felet? Ingen lyckas komma fram till något. Men det är nog inte meningen heller. Ditt liv är det kaos du definierar det som, för att det är det du egentligen söker. Är det inte så? Den där smärtan du inte riktigt klarar dig utan. Den som förtär dig lite i taget och bränner sönder det som en gång kunde ha blivit bra. Ännu ett hopskrynklat papper i elden, som inte går att få tillbaka. Hur tar man bort revor och veck i ett pappersark?
Vad försöker du uppnå, genom att misslyckas på samma vis om och om igen? Vad försöker du nå fram till, när du försöker för mycket? Vem försöker du vara, när ditt sinne retirerar? Varför finns du bara kvar så länge du inte har lyckan i sikte? Varför är det ångesten som driver dig? Varför kan du inte se vilken väg du borde ta? Varför är det du aldrig vågar säga alltid det viktigaste? Varför lever du i tystnad, när du vet att du lever av ljud?
Glöm inte att dina löften bara håller så länge du vårdar dem. Om du gömmer dig, kommer de slutligen ge upp letandet efter dig.
Convert now, repent later...
One second in the great abyss of time
På något vis ännu inte vilsen. Förvirringstankar sållar bort vad som fattas. Det har alltid varit uppenbart att det som aldrig kunnat försvinna ändå förändras. Var är motivationen? Vart tar allt vägen nu? Hur blir tomheten? Vad ska produceras? Vad ska gå under? Vilka minnen ska glömmas? Vilka ska skapas? Vart ska allt det där mårkliga ta vägen? Varför ska allt gå så fantastiskt märkligt till? Finns något egentligen kvar att känna? Varje händelse blir mer kortvarig. Känslor består inte längre. Var är förstärkningen? Var är ekot? Var är stämmorna? En ensam melodi, långsamt glidande genom vad som skulle kunna liknas vid vad som helst. Förstör varje ord i vad som alltid varit ett beroende. Vad är betydelsen?
You don't really know what you've got till it's gone
Du kommer inte vilja inse hur mycket det du har är värt
Det ögonblick du vänder dig om, är det redan försent. Tror du verkligen att du gör någon skillnad? Du har ju redan sett dig själv akta dig. Du tar steg bort, för att du inte hittar något sätt att hjälpa. Ser du inte idiotin? Du måste stanna kvar. Du vet att inget egentligen någonsin spelar någon roll utöver det där du aldrig påstår dig lyckas med. Allt har cirkulerat än en gång, och det enda som har förändrats är att det inte är du som står i centrum. Glöm aldrig birollernas betydelse. Avsluta det du påbörjade, för inget annat kommer spela någon roll om detta inte ordnas.
This world will never be what I expected
There is some truth in what you say
I want you to know...
Vännen min. Jag hoppas du inser att det som är över inte är av samma storlek som det verkar, även om det just nu känns som att det inte fanns någon annat. För något finns ju kvar. Frågan är bara varför du värderar det som är kvar som du gör. För vad vi aldrig haft, kan vi inte sakna, på samma vis som vi inte kan önska något vi inte känner till. Insikt är vad som behövs. Motivation är vad som behövs. Ett nytt mål. Man kan inte förgöra tomhet. Den måste fyllas. Låt oss försöka.
In ignorance we trust?
Vi flyr bara så länge vi själva förstår att vi har något vi inte klarar av att möta. Vi flyr bara så länge vi inte klarar av att möta det. Vi flyr bara om vi förstår att vi behöver det. Hur mycket vet du egentligen?
Det finns inte kvar något som pekar på att det hela kommer gå bra. Men det är väl mitt fel? Jag har inte försökt hålla kvar dem. Och nu kommer den snart hit. Den stora kraschen. Jag längtar nästan efter den, på ett sätt jag aldrig riktigt kommer kunna förstå. Men varför inte låta allt gå fel en stund? Det känns som att det behövs. Men jag tänker inte släppa greppet. Jag vet var jag står, för en gångs skull. Kanske är det nog för stunden?
We fail at everything we ever attempt
Jag måste förändras. Nu. Tiden har runnit ut på alla sätt. Låt mig bara ha motivation nog att rädda mig från mig själv, innan jag bevisar att jag misslyckas med allt som egentligen betyder något.
Hello?
Min motivation är inte slut, men jag lyckas inte rikta den någonstans. Vad är det som är fel? Jag vill, men ändå gör jag inte. Varför? Tycker jag inte att jag är värd det? Varför fortsätter jag misslyckas med allt det viktiga. Jag hänger inte med, när livet sätter fart. Varför tar jag inga steg? Vad jag bestämmer mig för sker inte. Försöker jag ens? Det känns ju så. Men det stämmer väl inte? Då hade väl något skett? Tusen tankar om allt som borde göras. Allt som måste göras. Allt jag alltid borde sysselsätta mig med, men aldrig lyckas med. Jag vet inte ens om jag egentligen försöker, eller om jag undermedvetet undviker det. Alldeles för mycket. Stress dödar kreativitet. Stress dödar inlärning. Stress dödar.
Vad gör jag? Och varför hamnar jag hela tiden här? Extrema mängder extra tid, som jag aldrig lyckas förvalta. Och jag misslyckas konstant med att förklara varför, medan jag hoppas att förklaringen ska innehålla en lösning på problemet.
Don't tell me that this is your last chance to change
Du har orden. Glöm inte bort att använda dem.
When I don't know myself anymore
Livet kommer aldrig vara något annat än vad det aldrig skulle kunnat ha undvikt att vara. Det du sökte hade ändå inte hittats när du gav upp. Du har redan sett vad som inte stämmer. Och nu är det tänkt att du ska känna tillräckligt mycket för att göra något åt det. För vem ska annars rädda dig från att själv preparera din egen undergång. Det är tänkt att du ska fungera, alltså måste du göra det. Eller?
Explosive decompression
Nu lämnar de där känslorna mig igen, på det allra läskigaste av vis. Hitta mig inklämd i ett hörn när jag inte längre är kvar. Följ stämman av en söndersjungen hals, trallandes melodier vars budskap till en början tycks triviala och tomt glädjande. Vart har alla ord tagit vägen? Och vad är det egentligen jag försöker beskriva utan dem? Mål som inte har möjligheten att uppfyllas är bara drömmar. Ändå jagas språkkunskap och intelligens för att kunna hitta ord och förklaringar att dela med omvärlden, bara för att se hur varje försök att hitta ett nytt sätt att bli förstådd leder till än mer att förklara. Stäng av, byt väg och fly, blunda och spring. Eller släpp allt som har värde och finn fokus någonstans. Du tänker sönder allt, medan du inte vet hur du ska hålla dina vänner kvar. Du har ju inte ord, och beröringen är sliten och overksam. Ventilerna stängs.
Och det finns redan sprickor i fasaden.
Don't tell me that this is your last chance to change
Du har egentligen redan kommit fram till vad du vill, trots att du vet att du inte vill det. Och du som trodde att allt skulle bli så bra nu. Att det skulle gå att fokusera. Stäng in dig, lilla varelse. Försök förklara obetydligheten i det du söker nu. Du måste välja. Nu eller sen. Egentligen vet du att du hellre vill ha det sen du sökt så länge. Så varför kan du inte jobba för det? Vad hindrar dig från att bli den du vet att du skulle kunna vara vid det här skeendet i ditt liv? Det du jagar nu kommer fortsätta hålla sig precis utanför räckhåll.
Du måste ju faktiskt lyckas. Det finns ju knappast något annat alternativ.
Come clarity
Och ändå kan du inte låta bli att önska.
The Aviator?
Och vad ska hända när åkern blir kvar här ensam? Vem ska vandra där, när jag inte ens är kvar, än mindre du?
Det jag saknar är nog någon som får mitt huvud att trivas. För just nu spelar det ingen roll hur bra mina vänner är. Allt är bara kaos. Kaos jag inte ser. Kan jag få se kaoset igen?
It had to be you
Jag önskar att jag förstod, samtidigt som jag vet att jag om jag förstod hade önskat att jag inte gjorde det.
Snälla, gå inte. Inte du också.
Men å andra sidan, stanna inte kvar bara för att se på.
Men försvinn inte, för vad ska jag göra då?
Vart ska jag ta vägen?
Om jag är så klok, borde jag väl förstå livet?
Stäng av mitt huvud.
Det händer igen, men den här gången finns du inte kvar.
Någon.
Få mig att fungera.
För det tycks jag inte lyckas med.
I barely have the motivation
Inget finns kvar utom tomma skämt.
Det måste byggas nytt, nu när allt byts ut.
Och tydligen kommer jag aldrig ha såhär mycket tid, sa någon.
