Tankeskrift

Tillbaka i ingentinget. Ett ensamt rum som ingen orkar ta hand om.

 

Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre.

 

Jag. Jag. Jag. För det finns ingen annan här längre. Mat, jobb, mat, sömn. En cykel som slutar med mer tomhet.

 

Det jag saknar mest är någonstans där jag kan må dåligt utan att känna mig som ett problem.

 

Om det fortsätter såhär kommer de kommande åren leda tillbaka hit.

 

Det är dags att börja klättra.

 

Världen är tommare idag. Någon fattas i världen, och gråten sprider sig världen över.

 

Du fattas. Och det finns ingen väg tillbaka.

 

 

Det där obevittnade förvittrandet har slagit till igen. Det är såklart bevittnat igen, bara inte av mig, eftersom effekten tydligen inte syns i spegeln. Den här gången står inga liv på spel, bara några enstaka människors gemensamma framtid och lycka. Jag vill så gärna lyckas med denna restaurering. Så nu är det dags för mig att handla efter mina egna tankar och känslor igen. Jag hoppas jag minns hur man gör. 

Vågfunktionen kollapsar, för att en observation gjorts. Om alla bara hade lyssnat på vad som sägs, istället för att faktiskt undersöka eller försöka förändra, så skulle samhället fortsätta vara en kontinuerlig graf. Din punkt på grafen stannar där den är, och allt blir så bra. Åtminstone tills någon tittar efter. Då finns det bara raka kanter och diskreta värden. Tolkningar faller ihop, för att observationen anses entydig. Medelvärdet av våra intryck ger en sannolikhet över vår uppfattning, men när stunden väl kommer, har världen valt åt oss.

 

Vi anstränger oss för att justera grafen, så den kan passa våra önskemål bättre. Vi manipulerar den kontinuerliga kurvan, men diskretiseringen är fortfarande utom vår kontroll. Den kan få det att verka som att man inte åstadkommit något, men också att vi kommit längre än vad vi egentligen har. Det går inte alltid att jobba hela vägen fram, för att sedan stolt annonsera sin triumf. Diskretiseringen kan tvinga en att annonsera allt i förväg, med ett halvhjärtat "jag ska dit, men jag är inte riktigt där än", varpå reaktionerna kan variera från uppmuntran till att bli aktivt motarbetad, men väldigt sällan aktiv hjälp. Det är ens egen kurva, som har väldigt svag interaktion med andra.

 

Osäkerheten är mer än konstant, när diskretiseringen fördunklar alla nyanser. En någorlunda precis idé om var en person är på grafen säger ingenting om vart de vill förflytta sig, vilken väg de vill ta eller hur snabbt deras resa går. Samtidigt säger en kunskap om personens hastighet och mål ingenting om hur långt de behöver förflytta sig för att komma dit.

 

 

Det har varit tyst här, för att jag har känt att jag kan göra mer intressanta saker än att arkivera mina krypterade tankar på en plats där ingen längre tittar, så att jag kan komma tillbaka till dem och inse att inte ens jag förstår vad jag menade när jag skrev ned dem. Men nu steppar mina händer på ett nytt tangentbord, och detta är bästa stället jag har för att testa dess kompatibilitet med mina fingrar.

 

Nu ljög jag precis. Det finns någon eller några som är här och tittar. Statistiken visar att bloggen visas oftare än jag besöker den. Samtidigt har jag svårt att tänka mig att det finns mycket nöje att hämta här. Denna blogg är det närmaste jag någonsin har lyckats komma till att ha en dagbok som jag faktiskt kommer tillbaka och fortsätter att skriva till - troligtvis för att jag inte behöver släpa runt den överallt.

 

Morgondagen hyser tentamen, där den största studieutmaningen har varit att få läraren att förklara vilka delar av kursen som dyker upp på tentan. Det sätt jag redan lärt mig för att modellera och reglera processer har relegerats till ett frivilligt extraavsnitt i läroboken. Lär om, lär som läraren är van vid.

 

Det är snart ett halvår sedan jag lämnade Lund, för att det blev hälsomässigt orimligt att lubricera vänskapsband med alkohol, varpå isolering och utbrändhet följde. Jag klandrar inte någon för att jag är bättre på att umgås en och en än jag är i stora grupper. Det är bara synd att mitt tydligaste intryck av Skåne är vita hyllor lutade mot vita väggar bredvid vita skrivbord framför vita, neddragna persienner.

 

Nu händer det igen. Jag ältar. Det var åtta år sedan jag började klaga på mitt ältande. Ändå har jag inte slutat. Det är något med att skriva här som lockar ut all melankoli till fingerspetsarna, och stämmer tankestråkarna till deppressiv vals över dessa kommunikativa bitar plast.

 

Jag hoppas att dessa cykler har tagit slut nu. Starta nytt, fallera, restaurera, kollapsa, repetera. Algoritmen har för otydliga steg för att resultera i exakta repetitioner, men gång på gång visar sig mönstret igen. Snart finns det inga studier kvar att fly till, men samtidigt är det nu jag börjar känna mig redo att gå vidare. Jag har lärt mig att lära mig tillräckligt väl för att känna mig säker på att min omvärld kan ha nytta av mig.

 

Denna överlagrade text nämner såklart inte mina källor till lycka. Det hade ju inte passat det melankoliska ältandet som vänder till hoppfullhet i slutet av texten.

 

Det distinkta klickljudet har inte blivit vardag än. Orden flödar fram ur fingersteppen, i väntan på maten. Den mentala ridån har fallit över den ansträngda utbildningens skådespel. Mitt ordförråd har förtvinat, och stora hål av afasi stannar upp skrivarflödet. Mitt huvud har bytt språk och låtit modermålet fallera, trots att jag är kvar i min hemstad. Den långa rensningen varierade studier utgör har resulterat i många kunskaper som jag vill plocka fram, men som inte längre finns kvar att hämta.

När verkligheten känns som en apatisk dröm, tankeprocessen känns som en simtur genom nyblandad cement och ordens mening inte blir tydlig utan att de studeras enskilt, då finns det inte många svar på frågan "varför känner jag mig så trögtänkt?".

 

Jag trodde att jag förlorat min tankeförmåga, att jag nått gränsen för vad jag kunde få in i mitt huvud långt innan jag hade lärt mig allt det jag behövde för att avsluta en utbildning. Egentligen det mycket enklare än så. Jag är uttråkad och ensam. Det jag försöker trycka in i huvudet intresserar mig inte, och det finns ingen i närheten att formulera ord för. De få samtal jag för rör knappt det jag tänkt på för att det inte är av något intresse, varken för mig eller de jag talar med. Jag spenderar halva dagar på att lära mig nya områden av matematik, istället för att plugga på den mattetenta jag har.

 

När allting man gör ses som "något man gör istället för att plugga", är det svårt att inte känna sig stressad. Varför ska jag plugga på tentan? Det är en minnesövning vid det här laget. Jag har redan använt matten i två år. Det känns som att jag bara går på rullband vid det här laget. Så jag roar mig med nya saker, letar samband och löser problem på annat håll, medan världen snurrar på utan mig. Jag vill ha en paus från att göra om, men om jag gör för mycket nytt, glömmer jag det gamla.

 

Varje vår tänker jag att jag borde ta mig tid under sommaren och repetera det jag läst, tentat av och glömt bort. Men det finns ju alltid andra saker att göra, så det händer aldrig. Så jag står här med blöt näsa efter att ha doppat den i nästan alla pölar, utan att någonsin sänkt ner huvudet djupt nog för att göra rent öronen.

 

Det är dags för en ny balansakt. Snart måste jag på gå lina över ravinen igen. Denna gång finns det ett nät, så det värsta som händer är att klättringen tillbaka blir extra jobbig. Jag har såklart kunnat spendera min tid på att bygga en bro, istället för att göra 14 andra saker. Men det finns som sagt ingen bro. Ändå känns det som att broarbetet tagit upp nästan all min tid, åtminstone de senaste 2 åren. Vad beror det på? Studentkultur kombinerat med medicin och introversion.

 

En oplanerad nykterism som långsamt driver bort andra, eftersom de umgås så mycket mer, med förgiftning som regelbunden gruppaktivitet. Gemensamma gruppchatter, där all planering äger rum, precis som nästan all annan kommunikation, inklusive en skämtkultur jag inte kände att jag kunde bidra till. Så till slut bildades en ny gruppchatt, där jag inte var med - för jag var ju inte med i samtalet. Samtidigt antog folk att jag visste om allt som sagts där, för att det var ju där alla informerade varandra. Jag är tillbaka i min högstadiesituation, men folk som står ut med mig, men inte bryr sig tillräckligt för att höra av sig. Om det inte kommer från mitt håll, uteblir kontakten. De enda egentliga skillnaderna är att jag faktiskt hade kompisar ett tag i början, och att inga hemska viskningar hörs bakom min rygg. Men med mina hörlurar och det faktum att rykten går om andra studenter, skulle jag inte förvånas om orden bara inte yttras så att jag hör. Å andra sidan skulle det inte förvåna mig om det inte fanns några rykten alls. Jag märks inte särskilt mycket. Jag är ett bakgrundsljud, en statist i periferin.

 

När jag tar mig härifrån kommer det enda spåret vara en försvunnen bokhylla. Så varför kom jag någonsin hit?

 

Jag kom hit för att komma undan från all ångest och tvinga fram något nytt att distrahera huvudet med, tills allt som hindrat glädjen torkat ihop. I en flykt från den stad som fått mig att känna att saxar i vristen var en bra medicin, glömde jag bort att det är bättre att bjuda in folk och drabbas av smittor än att leva sterilt och ta avstånd från allt som kan skada. Vart tog empatin vägen? Ska murarna vara såhär höga, eller är det bara jag som inte blir insläppt?

 

Det värsta med reflektion är att alla dessa frågor redan har besvarats. Allmänheten förstår inte depression och kan inte heller hantera den. Det är lättare att hålla sig borta. Inte bara för att det är roligare att inte hantera det, utan också för att det smittar. Tankar behöver bara ett språk för att spridas vidare, och när de inte sprids, förökar de sig.

 

 

 

 

Hur lång tid tar det att förstå något om sig själv? Hade jag hamnat någon annanstans om jag hade förstått tidigare? Kan det jag inte förstår nu vara en ännu större bromskloss? Om jag hade formulerat ord och tankar om mig själv när jag lärde mig läsa och skriva, hade jag nog förstått skillnaden mellan att inte orka fokusera och att inte vara intresserad mycket tidigare. Det hade inte behövt vara ett mysterium för alla omkring mig varför jag kunde spendera hela lektioner i mitt eget huvud, utan att hamna efter. Intresse är den enda studiemetod som finns för mig. Samtidigt är den alldeles för spretig för att vara effektiv.

 

Ord hade kanske också hjälpt mig förstå varför jag vid specifika tillfällen blev utesluten ur min vänskapskrets. Könsstrukturer skar i mina relationer innan jag hade en aning om att de var strukturer; innan jag började ifrågasätta vad folk sa om folk. Jag hade inte ens börjat skolan, men jag fördömde redan att något så okontrollerbart hindrade mig från att umgås med mina vänner.

 

Det fanns en tid när ingen visste vem jag var, för att jag inte ville att någon skulle veta. Högstadiet var en studie i att förleda andra, som bara fungerade för att de som frågade mest inte ville ha några riktiga svar. Ändå kände jag mig på något skruvat sätt stolt över att kunna ljuga för folk utan ett enda ord osanning. Det kändes betryggande att de hade mindre koll på mig än jag trodde att jag hade på dem. För det hade på något sätt blivit jag mot dem. Och de var många fler. När man inte ens kan lita på sig själv är det svårt att finna tillit för andra. Så på ett sätt var det kanske mitt eget fel, även om ingen skulle tillåta mig att tänka så.

 

Jag var vilsen redan på dagis. Det var inte förrän jag flydde från all ångest jag hade samlat i min hemstad som jag började känna att det kanske inte var mitt fel att alla jag kände tyckte att jag var slö och lat för att jag aldrig fick något gjort. Det behövdes en tid där döden kändes närvarande nog för att jag skulle spy av nervositet och ångest varje gång jag begått ett misstag, men inte än mött konsekvenserna. Det var inte förrän jag låg i skogen och brände mig i armen med cigaretter under annandag påsk som jag hade en ordentlig chans att vända alltihop. Men då var det nästan sommar. Läkarna skulle ha semester, så min ångest fick vänta. Jag flydde staden, för att se om intresse skulle kunna ta mig igenom högskolan. Än så länge vet ingen svaret.

Hur i hela friden hade du tänkt att det skulle kunna bli såhär? Det är klart att svaret är "inte alls". Du har sagt motsatsen till alla andra och under lång tid trodde du själv att det var så. En osanning är bara en lögn om man är medveten om att den inte är sann när man förmedlar den. Kan man klandras för att uttrycka vad man tror är rätt?

 

 

Ett fördrivet driv fyller dagarna med tomhet, för att funktionaliteten och intresset i det som brukade vara den vanliga rutinen har sinat. Så frågan återstår: vad är det jag vill, och varför har jag så svårt att arbeta mot det?

 

Släpp det. Bara släpp det. Lämna den här skärmen och fly någon annanstans. För det är väl ändå allt du vill just nu? Skriv en liten ynklig låt om tider som har flytt och kryp ihop i självömkan.

 

Det finns inte plats för det längre, för den behövs inte. Det är bara vanan som sitter kvar. Men den släpper nog snart, tror du inte?

 

En nypa salt eller två, det är väl allt som behövs, när såren redan har läkt och ärren börjar försvinna? Inte för att det syns här, förstås. Men denna plats har väl aldrig givit en riktigt rättvis bild av mitt mående? Mina tankar, möjligen - måhända också allt kaos. Risken för att liknande situationer kommer uppstå igen lämnar sig dock infinitesimala storheter.

 

Vi får väl se hur kaotisk framtiden blir.

Alla ord jag kan tänka mig skriva är omskrivningar av vad som skulle kunnat var sant om det hade varit det. Men nu är det ju inte så. Eller är det? Sanningen är vad man gör den till, på samma sak som att samma ord i följd kan vara lögn och sanning på samma gång. Ord kategoriserar och systematiserar det organiska och ökar alla kontraster, tills den den glidande skalan mest liknar en mängd trappsteg. Men nu råkar det vara så att man kan stå även på trappsteg nummer 4,72849551037.

 

Detta brukar förvirra folk, så det är lika bra att låtsas som att man står på ett av trappstegen, eller försöka hålla sig borta från att nämna trappan överhuvudtaget. Jag vet var jag står, och jag vet att jag trivs bra där. Vi får se om jag blir kvar där, eller om jag hamnar på andra femtiosjundedelar av trappstegen. Ingen vet vad som händer. Om det visar sig att jag ska stanna här länge, kanske jag kan tänka mig att avslöja var jag befinner mig.

 

Vad i ditt liv är relevant för omvärlden? Vilka delar av ditt liv känner du att alla behöver veta? Hur mycket skulle du gömma, om du fick välja själv? Har du tänkt på vad som skulle vara annorlunda? Hur påverkar det folk vet om dig deras beteende mot dig?

 

 

Ingenting behöver vara vad det verkar vara. Men det betyder inte att det inte är det. Hur ska då någonsin kunna bedöma något, om allt kan vara hur som helst? Det finns en anledning till att det inte går att skriva bedöma utan att det innehåller "döma".

Osäkerheten fyller varje dag med en oro, vars rosslande andetag stjäl syret från allt driv att förbättra situationen. Det finns ändå inget at göra åt saken just nu, så varför försöka? Men å andra sidan; det finns inget att göra åt saken, så varför oroa sig? Tankar fladdrar igen, eftersom inga substanser finns där för att stabilisera dem. Det är dags att släppa tyglarna ett tag nu - dags att låta sinnena löpa amok och världsuppfattningen förvridas av en oförmåga att ta in alla intryck. Välkommen tillbaka.

 

Vi vet båda två att vi inte har några gränser längre. Vi kommer ta varandra så långt det går. Frågan är om vi någonsin kommer kunna släppa på greppet - eller kanske snarare, om vi kommer vilja? Kaos har alltid varit en viktig del av mitt liv. Det finns redan där, men vi kommer inte märka av det förrän skrovet börjar läcka. Tills dess är det bara att fortsätta skapa glädje i varje stund. Fortsätt så länge det går. Med lite tur behöver äventyret inte sänka några skepp.

 

Låt mig ta en titt på den potentiella dekadensen och hoppas att jag slipper nå den. Eller är det förutsägelsen som leder till den? Har jag precis dömt allt att misslyckas genom att tänka att det kan misslyckas? Orsak eller verkan?

 

Det är inte bara jag som är del i det här. Jag måste se vad som sker på utsidan om jag ska ha en chans att förstå och påverka vad som händer. Släpp fokus på tankar om vad som styr vad. Metatänk leder aldrig förbi förvirring.

 

Jag är kapabel. Det ska jag bevisa för mig själv. Ni andra får tro vad ni vill. Ingen har väl förtroende för mig längre, så klent som jag har presterat hela livet. Vänta bara. Jag har sett vart det här kan leda.

 

Jag trodde aldrig det skulle vara möjligt, men jag tror att jag kan komma att bli någon jag kan trivas med att vara - någon jag kan vara stolt över.

 

Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag. Hej ego. Trevligt att du tog med mitt självförtroende. Jag har saknat det.

Mitt huvud springer överallt. Jag hinner inte med. När man försöker påbörja åtta saker på en gång, är det inte många av dem som blir av. Så jag sätter mig framför datorn. Intrycken behövs för att spola huvudet tomt, för att kunna slappna av. Det går inte annars, när du inte är här.

 

Här bor min skräck, mitt största hinder. Kan jag ens fungera som en individ? Varför kan jag inte styra upp min vardag längre än några enstaka dagar? Jag vet att du inte är medveten om det än, men allt har gått åt helvete igen. Planeringen sitter på väggen som ett stort hån mot min brist på självdisciplin och förmåga att fokusera. Just nu slits allt mellan känslor, förnuft och dåliga vanor och det enda sätt jag har kunnat hantera det förut har varit med rök i lungorna. Men jag vill inte gå den vägen igen.

 

Jag börjar tro på det här nu. Det kanske kan bli som du ville. Kanske kan jag tro på det jag redan vet. Allting rör på sig. Det kanske dags för mig att följa med.

Sex ord kan bära mycket vikt. Men just nu känns de bara tomma. Hur ska jag hantera detta? Utkastad från vården med ett papper som säger "här är roten till majoriteten av dina problem", men det är allt. Hur ska jag hantera detta?