Tankeskrift

Så är det bara.

När man söker mening i varenda ord, blir det motsägelsefulla en del av smärtan. Rädslan växer sig starkare, men det gör också motivationen, och jag förvånas. När fick jag motivation? Jag trodde den försvann för längesedan. Kanske borde jag låta bli att fundera över det och bara vara glad att den finns. Om det nu finns något man egentligen borde. Oförmögen att sluta tänka. Men nu går det faktiskt lite bättre. Världen känns igen. Jag vet varför. Är jag verkligen så komplex som jag tror, eller lurar jag mig själv?

Orden jag ville använda försvinner ur huvudet innan jag hinner använda dem. Eller använde jag de inte när jag hade dem? Det finns inte alltid säkra svar, men det visste jag.

Glider runt i världen. En skugga. Återigen syns inget, om det inte förväntas. Orden ljuger inte, utan låter bara bli att nämna det som inte behöver nämnas.

Och jag kan inte låta bli att fundera över hur du kunde träffa så exakt.

Ändå finns det något som får mig att tänka att jag har fått allt fel. Men i ett liv där inga tankar håller när de krockar i varandra, är det inte tvivlet som spelar roll.

Min förståelse stod inte att finna, för att jag försökte förstå något som inte var. Allt faller på plats.

När du ser vad som är fel, men vet att du inte kan göra något åt det - vad gör du då?

När du ser den enkla vägen ut, men känner att du verkligen inte kan ta den - vad vet du då?

När du inte vet hur du ses - hur rädd blir du då?

Han kunde inte se att det inte var det ljuset jag sökte.

Jag vänder mig om och ser det som passerat, medan datorn spyr lila och får nya ärr. Kanske av orden i den depp-pop som passerar genom den. Främlingar inbringar lycka och familjen river sönder den. Hoppas nästan på att bli sårad helt oväntat. Väntar på sorg som inte infinner sig och när rädslan för brist på känsla. Idag räckte motivationen nästan hela vägen.

Regnet föll och det enda som fanns var likgiltighet. Vandringen fortsatte, till synes utan mål. Meningslöshet. Jag vet vad jag vill, men när det inte känns, kan jag inte motivera mig till att kämpa för det.

Det är bara ett liv.

Inte ett ögonblick av tystnad. Krossa den, så fort den närmar sig. Fäst tankarna någonstans. Låt dem inte röra sig fritt.

Vi ska inte prata med någon om det. Folk försöker dölja sina brister. Mina sitter på väggen. En otydlig bild av allt som är fel med mig. På vilket sätt är det bättre att ge en felaktig, men felfri bild av sig själv? Jag visar mina fel, talar om dem. Alla vet egentligen, men de tror inte på det. Det känns så. Och i mitt liv verkar ju det vara allt som spelar någon roll. Om något inte känns, har det ingen betydelse. Stannar upp för att ta in känslan. Vilken känsla det är, verkar inte vara viktigt. En känsla är det, vilket är det av betydelse. Skrattar ett ögonblick åt det jag hör, för att en sekund senare inse att förtvivlan i orden skulle kännas mer.

Bara ett sätt att leva.

Bara ett liv.