Tankeskrift

Det är nu jag försöker ställa allting rätt, medan du visar mig hur allt går fel och försöker inse allt det jag redan kommit fram till. Flera nivåer av förståelse och sedan acceptans. Det som söks har jag väl redan insett vad det är? Det har jag väl? Vad är det som får mig att tvivla, när jag är så säker, egentligen? Vad är det här? Och varför känner jag att jag vet vad som kommer hända redan nu?

Det har redan hänt. Du har upplevt det. Men du har inte insett det än. Är det inte så?

Läser in tusentals ord i vad som inte sägs. Ord som troligen är sanna, men som måste betvivlas, i en värld där mitt tankarna alltid avgör din verklighet i större grad än din omgivning. En bra dag, skulle kunna tyckas, om man inte tänkte sönder vart skeende, sittande i vad som kunnat vara rätt ände. En vandring vars motivation lika gärna kunnat vara pliktkänsla som vilja. Två dagars kaos innan det är dags att avgöra om allt var helt förgäves. Alla har olika fakta, ingen är felinformerad. Tro och tvivel i det stora virrvarr jag skapat helt emot min avsikt.

Huvudsats och bisats med poetiskt språkval leder till allt det där jag inte riktigt vågar erkänna, medan det inte finns någon tid att stanna upp. Långsamhet. Tiden går för sakta, utan att jag hinner med. Menade du något, eller ville du bara nära mitt hopp - se om det fanns kvar? Jag antar att du vet allt det

Har du bråttom?

Psykosomatik och brist på insikt. Lösningarna har gömt sig bland alla dessa ord, ersättande vad jag just nu inte kan möta, i en tomhet som får kroppen att vekna, likt den många gånger gjort av andra, mer konkreta händelser. Insjuknad i abstraktion, med tankar som vägrar försvinna. Illusioner som ses igenom, men som ändå syns, leder till vad som kunnat bringa falsk lycka, i tomma ögonblick av desperation, med ögon stängda i ett försök att glömma allt som skett och leva vidare med en lögn som aldrig kommer hålla längre än till solnedgången.

                             Låt mig aldrig fly från livet igen. Tvinga mig igenom det.

En handling till synes betydelselös, ledande till alltmer omfattande tankegångar. Något som gjordes utan större eftertanke, leder till vidare tvivel. Det är ingen självklarhet, så se det inte som en sådan. Ett misstag jag redan gjort, vilket givit värkar som inte verkar försvinna, ännu ekande i den själsliga tystnaden infunnen bland bristen i ett tomrum ingen någonsin kan se, men trots det till viss del förstå. Naivt försökande att sticka sönder den med soniska känsloelement, syntetiserat liv. Fullt medveten om att tomhet inte kan förstöras, fortsätter försök att göra det omöjliga, hållande i vad som kanske skulle kunna räknas som hopp, då det för stunden inte finns något att placera i tomrummet. Psykosomatik. Skadlig abstraktion, i en värld där verkligheten för tillfället inte finns tillgänglig.

                                                    Bara ord på en skärm.

Jag har fått det här förklarat. Jag vet hur det kan hända, men har ändå ingen aning om vad som borde göras. Jag vet varken vad jag vill ha eller vad jag kan få. Allt är inte ett alternativ. Ingen bra utväg syns.

 Ärliga handlingar och tankar som borde ha nått ut längre än till mina egna öron. En väljer själv tårarna som rinner längs kinderna, en annan är oerfaren och den tredje har redan varit med om för mycket. Tre syns, två känns och en tar sig fram. Den fjärde håller sig i bakgrunden, men lyckas ändå skapa förvirring, samtidigt som jag påminns om vad tvivel kan göra. En femte visar vad som sker med för mycket tillit.

En lögn placerad här, kommer aldrig förlåtas. Jag må vara förvirrad, men varken ord eller handling har varit utan ärlighet. Var inte säker på att du hittat rätt, för det har fortfarande inte bevisats. Varnad där du inte ser, medan de andra ser rakt in, om de bara väljer att titta. Varnad på ett sätt du ändå inte skulle förstå.

Men det är väl inte meningen att livet ska vara lätt?

Sådant som märkts, om det skett - som skett, men passerats. Sådant som vi vet, men inte säger något om. Ord som inte behövs och överflödiga handlingar, på gränsen till självdestruktion, där livet känns som mest. I ett liv där det är viktigare att det känns än hur det känns, är känslan positiv, samtidigt som försök görs att förhindra en förbättring. Tillfälliga lösningar på mer långvariga problem. Halva sanningar utan halvsanningar och ny motivation. En ny vanlig dag, som nästan, men inte helt och hållet är olik de andra.

Den stora tomheten infann sig aldrig. Jag förväntade mig att jag skulle tömmas igen, på samma sätt, med ett uns av lycka, som varade några ögonblick. Det jag sökte var kanske egentligen varken vad jag behövde eller vad jag ville ha. Borde jag inte ha lärt mig att jag aldrig riktigt kommer känna mig själv? Jag har ingen aning och allt är som det brukar vara, på ett sätt som det aldrig varit förut. Ord utanför mitt fönster, från en sommar av vidskeplighet och märkliga handlingar. Sånt som inte finns kvar, som jag kunde ha sett i somras - som såg mig. Taket förlorade sin magi den sommaren, men bron lever kvar. Panikväxten sitter i, i en tid där det som försvann då finns kvar. Ingen förstår hur.

Jag rycker till och vrider mig bort, men vänder snart tillbaka. Återvänder till oförståelsen som jag älskar att hata på ett sätt jag knappt förstår. Men är det så konstigt?

Du står inte längre kvar och jag kan inte längre förklara. Allt rör sig, utom jag. Det skulle vara så lät att slå undan allt med tre små ord. Fyra stavelser som jag inte uttalar för att jag inte vågar, inte kan och inte vill. Ett betydelselöst konstaterande, som kunnat förstöra allt igen. På något vis antar jag att det hade varit en befrielse. Men det hade inte varit den jag är nu. Det var så länge sedan jag gjorde så, att jag har glömt bort hur man gör. Tvinga mig inte att lära mig det igen.

Missförstå mig rätt

Det här är den andra varianten. När rimmen inte finns, blir allt bara ett virrvarr av ord som knappt ens kan förstås av mig. En dikt i hela meningar, diktad utan vidare, utan vett och utan anledning. En text utan syfte är kanske allt det här blev.

Det finns tillfällen då man kan förstöra det lugn som finns genom att önska att någon får uppleva sådant. Men det är bra. Hysteri och märkligheter i drivor. Evig desperation att fly tystnaden, som oftast inte känns, för att jag lyckas. Kanske borde man stänga av högtalarna, bara för att.