Tankeskrift

Ger jag upp för lätt? Missförstår jag människor? Tar jag mina antaganden för långt igen? När började jag anta igen? Just nu känns det som att jag gjort väldigt fel. Men finns rätt och fel? Har det någonsin funnits så tydliga gränser? Tyckte jag inte att det var bäst att göra så när jag gjorde det?

Fundersam. Det var ordet. Och jag kan fortfarande inte komma fram till hur jag ska tolka något. Hur tar man emot sådana ord? Och vad händer nu? Låt inte mitt huvud ha rätt. Ibland kan man råka förändra saker till motsatsen av det resultat man ville nå.

Not a thing is forgotten.
Not a thing is forgiven.

För jag kan inte förlåta mig själv än.

Märklig dag. Det är mer en känsla än något konkret, men ändå. En märklig dag. Jag får tillbaka text jag trodde jag hade, väntar på ett svar jag inte får, saknar någon jag aldrig träffat, pratar med en kristen homofob och misslyckas med att känna mig stressad. Men det är ju jag och en massa händelser. Är det så konstigt att jag tycker det känns märkligt?

Dagens komplex: håriga fingrar.

Idag ignorerar jag att jag verkar ignoreras och fortsätter arbeta på den enda uppgift jag fått hittills i skolan som kräver lite tankekraft. Kanske går det bra. Kanske inte. Det spelar inte så stor roll egentligen.

Medicinen verkar framkalla symptomen den ska motverka och jag vill inte ha pasta i näsan igen. I övrigt ska jag inatt erbjuda husrum (om nu sådant finns, när halva bostaden saknar golv) till en tillfälligt hemlös.

Nu får mitt liv fortsätta att verka vara som det verkar vara.

Imorse väcktes jag av pling-plong som upprepades var femte minut (tankar på Papercut Skin vilka endast tog den vägen på grund av de första fraserna i den låten) visade en termometer som visade en temperatur över den normala för en människokropp för min far och fick orden "gå och lägg dig" med mig uppför trappan.

Kort sagt: dagen har inte varit så intressant.

Nej, jag har inte skrivit blogg ordentligt på över en vecka. Därför kommer detta inlägg troligen vara mindre underhållande än de övriga (om underhållande någonsin är ett ord som bör användas för att beskriva dem). För det är väl ingen som vill höra om mina nya byxor? Jag vill inte skriva om att jag har köpt kläder, så även om det är önskat, blir det inte så.

And only time will tell if violins will swell

Nonsens i min värld. Frihet från logik kan ibland glädja.

Nu kommer jag hem från en konstig resa (åtminstone i mitt huvud) och får se några anonyma kommentarer. Detta får mig då att undra om det är samma person som kommenterat flera gånger. Det är dock något jag troligen aldrig kommer få svar på. Vad jag egentligen tänkte nämna var att i den ena kommentaren undrades det om det var kommentatorn (hej, sportvärlden?) som nämndes i ett av nyårsinläggen. Min vilja att reda ut detta hämmas nu av att jag inte vet vem jag ska vända mig till. Kort sagt: om man vill ha svar, är det bra att ge mig möjlighet att svara.

När man förväntar sig att något ska hända och ingenting händer börjar man fundera. Skrev jag fel någonstans? Var det fel att inte göra allt? Hände det något med det? Det är troligen bara jag som tänker för mycket igen. Vi får se vad som händer den här månaden. Om något nu händer. Ah. Om jag fortsätter kan jag tänka på det hela natten känns lite onödigt.

Medan jag sitter här och tappar bort anledningen till varför jag började skriva blogg denna natt, ekar ord som jag aldrig hört i följd i bakhuvudet. Boken föll ur handen på mig denna kväll. Tyckte den inte att jag var värdig att läsa den? Tanken känns för abstrakt, men den dök ändå upp.

Det är nog sant att man lär sig skriva av att läsa. Att jag lyckas skriva utan att ha läst så mycket, beror antingen på att mitt minne ofta tar upp en väldigt stor del av det den tar in, eller på att jag fått mig själv att tro att jag läst mindre än jag faktiskt gjort.

Bara en liten, liten tanke som passerade genom mina fingrar och blev elektronrörelser.

Frusna fötter rör sig genom den nedsläckta lägenheten. En öppen dörr visar att denna natt inte blir lika fri som den förra. Tankarna rör sig längs den passerade dagen och insikten slår knut på magen. Endast vitt bröd har ätits. Plötsligt syns det tydligt varför boken föll ur min hand. Jag somnade för ett ögonblick - kanske svimmades det till och med.

"Ta något, vad som helst, men låt det inte märkas. Ät, men försök leva så tyst som möjligt." Det här är ju bara andra dagen det här året som jag inte äter ordentligt, så det är nog ingen fara. Revbenen syns nästan inte ens längre, så det verkar ju gå åt rätt håll.

"Men det är ingen ursäkt för att göra såhär. Du vet redan att din mage alltid kommer stå ut, oavsett vad du gör. Ödets ironi. Du vet redan om det. Hade du inte accepterat det, slutat bry dig? Varför tänker du då såhär?"

Ser du ära i att vara udda?

Moderns ord når öronen retroaktivt. "Men är det så? Varför skulle du annars roa dig med att låta folk veta att du inte riktigt ser normal ut? Du vet ju hur du mår av det efteråt."