Tankeskrift

Vinden fortsatte blåsa kallt, när jag stod på perrongen och såg mig om, i jakt på färg bland allt det grå. På något vis visste jag att jag inte skulle hitta vad jag sökte. Ändå stod jag där och såg dörrarna stängas. Gick sedan in i en buss och bytte vinterkyla mot sommarsol, på något vis. Årstiderna byter av varandra just nu. De ligger kanske alla väldigt nära just nu.

Jag tänkte skriva om små och obetydliga ting, som att pappa inte verkar förstå att många vegetarianer inte känner sig helt bekväma med att skära sina potatisar på samma skärbräda som han nyss skivade falukorven på, Eller att Courtney Cox Arquette inte hade en så väldigt bra roll i Scrubs, till skillnad från Matthew Perry, som fick spela Murray. Kanske nämna att jag nu slösat bort min extrema mängd fritid på att kolla på alla tio säsonger av Vänner två gånger. Men det blir inte så.

Återigen borde jag känna saker. Det borde finnas stress. Ändå sitter jag här och slösar min tid på ljud jag hört tusen gånger förut. Och jag förstår inte. Varför känns inget? Varför påverkas jag inte av min omgivning? Vad gjorde mig så stadig att jag ibland inte ens kan beröras? Som om livet är en film som står på i bakgrunden, medan jag koncentrerar mig på något annat. Och även om jag vill frustreras av det, gör jag det inte. Ett stilla hat mot min egen känslolöshet. Har du någon aning om hur viktigt det är att känna? Vet du hur mycket det hjälper att känna något, om man ska göra något av sitt liv? Eller sitter du också och låter ditt liv passera, medan du undrar varför inget känns?

Alla känslor leder någonstans. De har en reaktion. Men om man inte känner alls, vad gör man då?

Hela dagen hälsades det, kändes det som. Pratade nog med fler människor än vanligt. Ett hej och en blick fastnade i sinnet. Ögonblicket hängde kvar och jag såg färgen. En saknad syn.

Jag tar omvägar och rör mig runt. Letar efter något jag inte förväntar mig att hitta. Och han sa att han trodde jag gick till tågstationen för att träffa någon. Jag gick dit. Jag träffade någon. Han hade rätt. Jag gick dit idag, för att kanske få träffa någon. Men den jag träffade behöver inte nödvändigtvis ha varit den jag sökte.

Fortsätter genom boken. Letar jag efter betydelse i orden?

Tankar på instängda träd och att springa till tåg. Frihetskänslan i att ligga bland växtligheten bredvid en bäck och titta upp i skyn. Det känns som ett annat liv. Men det kanske är närmare än jag tror. Eller?

fastest slug...

Idag började dagen med samma stämning som den där likgiltiga dagen. Där det blev glass till frukost och allting verkade bringa glädje. Men det kändes också tomt. För allting kändes likadant som då. Åtminstone nästan. Fotsteg på tågspåren. En vilsen katt. Och fortfarande ekar rösten. Den talar om hur man måste se detaljerna. Allt jag missade. Färgerna som inte kändes. Bron som var mer än bara en plats, på något vis.

Det var fortfarande vinter när du hoppade efter mig över bäcken. Och en suddig sten långt där borta. Mitt sökande efter det försvunna smycket misslyckades, precis som det hade gjort när du var med. En strimma av hopp visade sig några dagar senare. Jag böjde mig ner och fann något som var likt, men för litet. Som om jag trodde att allt skulle lösa sig, om jag hittade det.

Vädret återberättar alla dessa händelser. Viskar sånt jag redan ältat så många gånger. Men idag kom även känslan. Förlåtelsen har alltid funnits där. Vi sprang genom småkylan, för att inte komma försent. Men för det mesta gick vi lugnt. Det var inte bråttom. Lät tiden passera. Hur lång tid har passerat nu?

all I know is that it feels like forever
no one ever tells you that forever feels like home
sitting all alone inside your head

Det fanns inget att säga, för du hade inte tagit emot orden ändå. Du hade kastat dem åt sidan och tryckt ner mig med egna meningar. Jag trodde du skulle ha fattat det nu. Dina chanser är slut. Bron brändes på grund av dig. Det var visserligen jag som gjorde det, men du gav mig facklan. Och mitt på den låg allt du trodde om mig. Den personen försvann för väldigt längesedan. För ett år sedan försökte jag igen, men du gjorde likadant igen.

Idag gjorde du samma misstag igen. Du bevisade än en gång att det inte är värt besväret. Men du kommer inte kunna göra såhär mycket längre. Kanske har du inte tänkt på det, men det är så det kommer bli. Det finns inget som kan hindra det. Så du kan lika gärna släppa greppet.

Planerat lugn och icke funnen inspiration. Planerat kaos och händelser som får mig att undra om allting hittar nya sätt att upprepa sig. Men man får kanske bara vänta och se vad som händer. Leva livet, medan man fortfarande kan.

Ibland ser man sig själv i andra. I människor man aldrig träffat, men man ändå känner. Människor man har fått brev av. Som man bryr sig om och önskar välmående. Och orden leder tillbaka till samma känsla som förra året. När jag flydde från ett hem, för att jag inte kände mig hemma där, bara för att upptäcka att det inte var bättre i det andra hemmet. Och det fungerade bara inte. Hemma var ingenstans och jag ville fly från allt och hitta rätt, utan att veta vad det betydde. Trodde jag gjorde rätt, när det istället bara gick åt fel håll. Ingenting blev bättre. Allt blev bara konstigt. Ansträngt och falskt, medan jag sakta började förstå att man inte kan fixa allt.

everybody's trying not to cry
trying to get by
and trying not to feel out of control

Livet består av imperfektion, som är det enda som tillåter variation. Ingenting kommer någonsin kunna vara perfekt, så länge det finns något annat att jämföra det med. Bristen på perfektion är vad som gör livet intressant.

You knew. Maybe not in so many words, but you knew.

Ibland är man man bara för trött.

I need some sleep

Ibland är man glad utan anledning. Kanske finns det ett skäl, men det är svårt att se. Ibland ser man alla skäl, och undrar varför man inte är glad. Igår var jag inte glad, för att jag inte såg varför jag skulle vara det. Då kom någon och visade mig varför. Idag var jag glad, för att jag visste. Jag hoppas jag minns det imorgon.

Lektioner som inte hålls och funderingar över vad som har hänt den här gången. Jag minns vad han har sagt. Förhoppningsvis har det inte blivit värre.

Människor jag inte känner fyller mig med glädje, utan att bry sig om mig. Allting var konstigt idag. Jag kunde inte säga grattis, åt konstigt, var lätt och bar runt på saker som skulle ha använts, men som inte gjorde det. Huvudet hänger inte med idag.

Ingen energi, trots allt jag stoppat i mig. men siffrorna lugnar mig en aning. Visst är det relativt. Jag kommer inte få ett ordentligt svar förrän imorgon, men ändå kan jag inte sluta tänka på det. Vågar jag ta reda på hur det egentligen är?

Du sitter där, som om allt det där jag tänkte på igår aldrig hände. Men det är väl så vi alltid har gjort. Oavsett vad som har hänt, har vi lagt det bakom oss, för vi kan inte komma ifrån det. Till slut försvanna allt raseri. Eller så lärde jag mig att rikta det åt något annat håll. Men det fanns en tid då jag verkligen var rädd för vad jag skulle kunna göra mot dig. När jag var rädd för mina tankar om dig. Rädd för att tappa kontrollen.

Du tar dig förbi alla otydligheter och ser igenom alla missledande sanningar. Du förstår mina halva meningar. Det känns som att du varit med från början. Och på ett sätt är det kanske sant. För det var ju en ny början. Ny början på allt. Jag var inställd på att stänga ute alla och fortsätta leva med endast ytliga bekantskaper, som tidigare. Det funkade i ett halvår. Sen var det någon som fick mig att förändras. Men allt det försvann snart, precis som allt gör någon gång.

Och jag förstår fortfarande inte hur jag vågade prata med någon om det, efter vad som hade hänt, samtidigt som jag är väldigt glad att jag gjorde det. Våren var ett lugnt kaos. Tårar för alla de små felen som fick allt det instabila att falla. En resa då principer dog. Där kaoset började jobba för en, och galenskapen visade sig. Fem månader senare ringde jag upp någon för att få höra slutet på något som bara nästan var vad det utgav sig för att vara. Där huvudets envishet fick kompensera för bristen på känsla. Jag ville inte åka hem den där eftermiddagen. Men det fanns inget annat kvar att göra. Träffade på en gammal skolkamrat på väg till bussen. Ytliga samtal med förtvivlade känslor exploderande på insidan.

Jag grät på ett tåg, på en buss, framför någon och blev av med en del. Resten var väl bara lappar, ord, rörelser, trasiga dragkedjor och te i fel kopp? Kanske fanns det något mer, men jag är inte så säker.

Då visade det sig än en gång att det finns människor som betyder lite mer. Två dagar. Inte tre månader, utan bara två dagar. Sedan slog galenskapen över igen. Men det var kul, precis som första gången.

Sen var det en helg och en massa rädsla för att förstöra någon annan. Ett framsteg som blev ett bakslag. Osagd information om varför det inte gick. Jag vet precis var allt vände. Jag minns det exakta ögonblicket när allt det där omtalade ljuset slocknade. Men jag har inte sagt något om det. Och det tänker jag inte göra heller. Men allt har en gräns.

Det finns nog bara en person som har ordentlig koll på allt det här, om man bortser från mig. Han var här idag. Den första människan som visade för mig att vänner kan göra mer än bara hjälpa en ha roligt. Att de kan glädja genom all förtvivlan. Ja, jag ville bara säga tack, men det kändes kort och tomt.

Och det hade väl inte varit ett av mina ordentliga inlägg utan musik?