Tidsprat?
Jag tänkte bara att du skulle få veta lite om din generation. Du är sist, så troligen har du inte koll på hur det har sett ut längre fram i ledet. Men i alla fall. Din generation har varit med om mer än någon av de andra generationerna jag känner till. Jag tänker inte slösa hela din livstid på att förklara för dig. Det skulle bara göra dig mer förvirrad.
Det känns som att allting har haft sin tid det här året. Jag kommer att tänka på ord från musik jag lyssnade som intensivast på i början av året.
It's all uphill from here, at least I hope so
Det verkar fungera som beskrivning för året. Botten nåddes i mars och sedan det gick det uppåt. Inte var det stadigt, men det gick åt rätt håll. Visst fanns det ställen där backen gick neråt, men nu är jag här och det känns stadigare än någonsin det här året. Dessutom befinner jag mig högre upp än när året började och jag spottade ut champagne i busken.
Dessutom är det inte bara jag som tagit steg uppåt. Vi minns hösten alltför tydligt. Men allt verkar ha passerat och När förra året började, hade jag inte en tanke på att min vän skulle fira nästa nyår så långt härifrån som han faktiskt gör. Jag är glad för deras skull. En mycket fin start på ett år.
Nu har halva ditt liv passerat (medelålderskris). Jag tänker inte slösa mer av din tid.
So what if you can see the darkest side of me?
"Sänd detta nyårshjärta till dem du håller av. Det har jag just gjort." (Nej, den puss-smiley som följde, fick inte vara med här.)
Det hade väl inte varit så konstigt, om det inte hade kommit från just henne. För jag är väl ingenting för henne? Jag är där och blir manipulerad, får hennes pojkvän att må dåligt, gör saker hon inte tycker om. Det var en annan tid, men ändå senast i somras. När jag tänker efter är det alltid på sommaren det blir som det blir. Och varje gång märks det det aldrig skulle funka. Varför känns det då fortfarande såhär varenda gång det kommer ord från henne?
Det finns ju såklart undantag. Som i våras. Då jag satt och väntade på bussen hem från tågstationen, vände det sig i magen när mobilen visade hennes ord. Några minuter senare fick jag sms från någon annan. Och just nu känns det som att det var där allt började rasa.
Sedan hade vi ju ett till fall, som var något mer aktuellt. Det var förra månaden. Dagen efter att jag ringt upp för att höra slutet på något jag trodde skulle ha varat längre. Efter att ha varit singel i knappt ett dygn, blev jag verkligen inte glad av att höra henne fråga när jag skulle komma till Ångestvalla nästa gång. Ja, jag trodde en gång att det kunde bli något vackert där. Jag tog med Anton, som både slagit mig i ansiktet och sagt att han hatar mig, samt försvarat mig mot mobbare. (Hej komplikationer!) Men det hände inget. Frågan kom dock igen. "När kommer du hit igen?" Svaret blev såklart "nästa sommar". Det händer ju varje gång. Vi hamnar till slut hos kusinerna igen.
Men det är inte något jag vill låta hända igen. Jag har ingen lust att ha ångest halva hösten helt i onödan. Jag tänker inte ge bort mer till någon som inte ger något tillbaka. Tillåt mig förstöra denna relation. Lär dig ogilla mig, för jag orkar inte tycka om dig längre. Det är bara att inse. Här tar det slut.
Adjö.
I can be held responsible. This is all so new to me.
Nu har jag nyskuret hår. (Fri att förstöra sitt eget liv? Jag kanske bara svamlar igen.) Det ska bli kul att se hur mamma reagerar imorgon.
Nej, jag hade inget viktigt att tillföra världen idag heller.
I'm trying to find out if my words have any meaning
And I still don't know exactly who I am. I never will.
Det är dags att flyttas igen. Prioritera. Vad ska med den här gången? Och vad ska följa med till det lutade landet, där man åker neråt på avlånga plattor som nöje. Och jag känner inte att jag vill dit, men någon gång sa jag ju att jag ville och nu är det för sent att ändra på det. Förhoppningsvis kan jag göra något vettigt där ändå.
Idag var det känsla som söktes. Ibland blir det bara så. Jag tröttnar på att allt känns för lite och försöker då framkalla en känsla. Och det lyckades. Känslan var inte så positiv, men efter att den hade passerat kom det lite glädje. Det ena kan inte finnas utan det andra, ungefär.
Och sen här, där man skulle kunna tro att jag skulle komma till saken, reflektera eller så, tar inlägget slut.
Keep away from the quiet
Hällbybrunnska vinternätter är hemska att vandra genom. Det finns flera skäl till detta. En stor del har att göra med min fysik. Isoleringen fattas (med andra ord är det väldigt ont om underhudsfett). Detta gör att bristen på värme blir väldigt påtaglig. Bitande kyla känns som ett väldigt bra uttryck, när det känns som att tårna krossas mellan ett par rejäla kindtänder.
Sedan är det också väldigt mörkt (om man inte står vid julhuset, som knappt syns för alla ljusslingor). Det bör noteras att jag inte brukar ha några större problem med mörker. Men det finns ju undantag.
Mitt huvud har jag nämnt några gånger. Det tänker visserligen ganska snabbt, men ofta inte på rätt saker. Detta leder till små mått av paranoia under vinternattsvandringar genom den del av världen jag hittar bäst i. I övrigt händer det inte ofta. Det som gör hela grejen läskig är den bisarra tystnaden. Det finns inga ljud i Hällby när det är vinter och natt. De mest avlägsna ljud, hörs så tydligt att ljudkällan bara verkar vara några meter ifrån de öron som plockar upp ljudet. I övrigt hörs bara egna stegkras på den frostiga marken och ljudet av byxben som gnids emot varandra.
Trots att det är öppet, verkar dessa två ljud eka. Och efter att hjärnan tolkat signalerna från öronen, tror den att stegljuden kommer från någon som går bakom mig. Så jag vänder mig om, men ser ingenting genom mörkret. Tankarna börjar tumla. Och sen blir det som det blir.
Men jag kom ju hem.
Downfall
my words were cold and flat
and you deserve more than that
Ja, tankarna tar fortfarande den vägen ibland. Och jag har inte tid med det. Det är när tröttheten kommer som den tar med sig tankar av något dyster natur. Men jag har inte tid. Återkommer nog någon gång (vaghet?).
What was that thing he said?
Jag vet inte. Hur som helst. Julen tog slut det här året också. Det var väl trevligt. Intressant är dock att julens höjdpunkt enligt mig var när en främling utropade "god jul" när jag var ute och vandrade. Det kändes mer äkta än skratten producerade av tv:n.
Jaha?
Pappa: Kan inte du ta ut drickorna till förrrådet?
Jag: Jo visst, jag ska bara klä på mig först.
Pappa: Ja, grannarna uppskattar nog att du inte går ut naken.
Hur tolkar man det? Jag antar att jag inte är speciellt snygg.
At the very least, I'm interesting looking
I övrigt är årets jul att äta ostmacka till frukost.
Supply and demand
Min hals mår inte bra. Kan inte rätt B- och T- lymfocyter hitta virusen i min kropp, så jag blir frisk?
Hur som helst. Ett hemskt ovärt inlägg, som tar slut här.
We've got to hurry with no worry
Självvald stress står nu på schemat. Två dagar. Två mössor. Kommer det gå? Eller kommer händerna förtvina av för mycket virkande?
Förklaring, tack
Det har gått en månad nu. En månad och en dag. Och det här känns bara ännu mer som ett bevis på min långsamhet. För jag är kvar här. Mentalt fastfrusen. Vintern har anlänt. Huvudet är en snöstorm av tankesvammel och armarna är i vägen för musikens framfart, samtidigt som min hals hindrar mig från att låta musikalisk själv.
Som många gånger annars, har jag inte längre något vettigt att skriva när jag hamnar här för att skriva. Men det får bli som det blir. Det är mitt i natten. Varför kan jag inte sova? Och om jag ändå inte kan sova, varför kan jag inte få ha lite roligt? Mitt huvud är inte inställt på att ha roligt. Det svarade med att bli trött när jag försökte vara glad. Jag trodde på tröttheten, men nu sitter jag här, en timme senare och känner att jag ljög. För det gjorde jag väl? Jag orkade inte, sa jag. Men jag orkar ju sitta här nu. Var det för jobbigt att vara social? Vad händer egentligen? Varför kan jag inte uttrycka mig?
Jag måste ju kunna förklara. Annars blir allt bara konstigt. Om jag inte kan sätta ord på något, stannar det kvar. Så det stannar kvar. Någon annan måste få veta, för att jag ska kunna fungera igen. Det är väl så? Jag bytte att inte berätta något alls till att låta någon få en chans att förstå. Nu går det inte att byta tillbaka. Jag vill inte göra det bytet ändå, så det spelar ingen roll. Och jag vet att låten egentligen handlar om motsatsen till det jag försöker säga, men jag tycker fortfarande att orden fungerar bättre än några andra.
if you believe it's in my soul
I'd say all the words that I know
just to see if it would show
that I'm trying to let you know
För jag vet inte riktigt hur jag ska få fram det här. Hur skulle jag kunna? Det kommer bara fram på nätterna. I mörkret och ensamheten, där mina tankar får härja fritt, då jag är för trött för att försöka hålla kontrollen, men ändå inte är tillräckligt trött för att kunna somna. Eller ljuger jag nu? Hade jag kunnat somna?
Could you wake up as a different person?
Musiksnubbel
Musikinlägg verkar det bli. För jag hittade den här. Mycket fint att höra den versionen. Och så började jag ju återigen tänka på sist jag använde texten. Raderade mail, opostade paket och en fundering över vad jag vill ha sagt egentligen. Tusen tankar om vad som egentligen hände, redan passerade. Ett halvår som flög förbi. För inatt är det ett halvt år sedan den där natten då det visade sig att vad jag förutspått inte alls stämde.
Det kanske är bättre att inte tänka på det. Men hur stänger man av huvudet? Eller är det redan avstängt?
Is my head still on?
Where is my mind?
Melankoli. Inte det roligaste som finns, men det kunde vara värre. Det har varit mycket värre. Jag kunde ha suttit fast, instängd i mitt löfte till mig själv, och stå villrådig, för att ingen utväg syns, som inte bryter mitt löfte. En tid då allting kändes mycket mer. Som om jag tog emot hela mitt livs känslor på en gång, efter att ha levt utan dem.
Samtidigt känns det som jag har tappat bort mig själv. Var ska man då leta? Det är så mycket nytt att jag inte vet hur jag ska bete mig. Men det märks som vanligt inte på mig. Jag bara gör saker utan att tänka och tydligen fungerar det. Men att sluta tänka blir steg bort från att vara jag, på något sätt. Vilse i något abstrakt. Tankarna finner inget mål och irrar därför bara runt.
Where is my mind?
Wondering
Min brors mobil har varit försvunnen i snart två veckor. Idag hörde jag honom säga såhär till min syster i telefon.
"Jag hittade min mobil. Den låg i min ryggsäck."
Ibland undrar jag vem av oss som egentligen behöver glasögon.
Randomness
Såhär kan man också spendera en natt.
Relationships can be tricky
Kan man prata med en främling i fem minuter? Den här tanken bygger på idén att man lär känna människor genom att prata med dem. Troligen är det möjligt att kallprata med någon i fem minuter och på så vis fortsätta vara främlingar, men om två personer stäler frågor om varandra i fem minuter, borde man inte kunna kalla varandra främlingar efter det.
Man har en relation till alla på den här planeten. De flesta av dem är just främlingar. Sedan finns det en oändlig mängd kombinationer av relationer som man har till olika människor, men jag har ingen lust att rabbla upp dem nu. (Det hade troligen inte heller blivit speciellt intressant att läsa). Vissa är väldigt enkla och tydliga, andra är mångsidiga och komplicerade. Vissa är positiva, andra inte. Men de leder alltid någonstans.
(Jag har inte längre någon aning om var denna tanke skulle leda, men tar inte bort inlägget ändå. Det var ju ändå något jag tog mig tid att skriva för att det skulle hamna i bloggen.)
Maybe
Skämta sig fram till det sjukt seriösa?
Efter att ha levt en kväll med en internetuppkoppling som var allergisk mot youtube och att vara inne på flera sidor samtidigt, var jag duktig och kopplade in mig i nätverket här hemma. Någon hade ju kopplat ur min dator, när jag åkte till pappa över en natt. Rullat ihop den långa nätverkskabeln och lagt den i mitt rum. Men nu gömde jag den så bra det gick. (O, min blogg är så betydelsefull för världen!)
Är sanningen taskig? Och är det gudomligt att förlåta i alla lägen? Finns det något som är gudomligt, eller är det bara ett påhitt? Finns det något som är helt säkert? Haha, tankesvammel.
Så nu tar det fart igen. Vintermörkret blir inte bara en verklighet utan också en metafor. Snöstormar väntas. Jag har redan släppt taget. För det går inte att ställa sig på båda sidorna. Det går inte att styra det här. Jag lyssnar på Tyler.
Stop trying to control everything, and just let go
Det var väl oundvikligt. Orden var inte några fluffiga kuddar. Att få dem i ansiktet kanske inte var så trevligt. Men det var väl självklart att det skulle komma ut någon dag? Man kan inte gömma sig för evigt. Och det är motgångarna som formar en. Om den formen man haft hittills haft inte passar i den verklighet man befinner sig i, är det kanske dags att stöpa om sig.
(Hål för att visa att jag inte längre tänker på samma person.)
Men det är ju inte alltid så lätt. Känslor är inget man styr, till skillnad från sitt beteende. Det är inte alltid så att två personer har samma känslor för varandra. Hur gör man då för att såra personen som minst? För det går väl inte att undvika att någon blir sårad? Har jag sårat någon nyligen? Hjälpte jag någon nyligen? Gjorde jag rätt val? Tänker jag för mycket igen?
Det jag egentligen skulle berätta var att jag var på stan idag. Där misslyckades jag fullständigt med att köpa julklappar. Hade dock kul med Julia och Stephanie (Som jag har en väldig lust att kalla Step). Vi gick runt på stan en stund och hamnade sedan på Ericssons, där vi flummade bort nästan tre timmar. Stripsgubbar och fyrhjulingar blev till slut en dryck med väldigt läskig lukt.
Här är innehållet:
- ca 3 dl cola
- ungefär samma mängd strips
- lite sallad
- några få brödsmulor
- 24 saltkorn*
- en remsa servett*
- ett omslagspapper till en dubbelburgare
- ca 5 cm2 av stripspåsen
(*fick en kommentar som rättade mig. Det var 22 saltkorn och två remsor servett.)
Sen köptes det saltlakritssalt på godisland innan alla åkte hem. En knasig dag.
Chips fall where they may
Samtidigt händer det att jag lyckas ändra på det, även om det bara är för en liten stund. Som i torsdags, när det faktiskt öppet talades om sånt jag gömt i flera år. Fint, tycker jag.
Igår var en konstig dag. Kom till skolan lagom till lunch. Åt päron och gick sedan till stan, där Markus köpte ett plastsvärd. Det var kul. Att det tydligen är coolt att jag lekte med Barbie (ännu ett bevis på min manlighet?) när jag var liten är också kul, men känns lite märkligt.
Matte och hejdå till klassen, följt av att bli filmad när jag snackade engelska. Sedan var det dags. Jag såg inte fram emot det, men det gjordes ändå. Jag rörde till och med vid hjärtat. En halvtimme senare gick jag därifrån utan att må så jättebra. Nu vet jag hur en gris ser ut på insidan.
Sen kändes det nödvändigt att lova att vara barnvakt åt ett barn som inte kommer hem. Men det resulterade bara i en något senare middag och lite nattligt kortspel. Trevligt.
Jag läser, men förstår inte. Hur skulle jag kunna? Har jag någonsin kunnat? Däremot är det inte så svårt att se vad som händer. En blick som vänds bort. Steg åt sidan. Går de att misstolka? Jag har ingen aning. Lika förvirrad som sist. Försvunnen.
Stop trying to control everything, and just let go
Ännu en förändring.
Ingen matte idag
Vad hände idag? (Ja, det kommer bli ett sånt inlägg.)
Bara för att jag är jag, sprang jag till bussen i morse, för att hinna med. Jag kan inte minnas när jag senast gick ut i tid och slapp stressa till bussen. Det är min vardagsmotion, helt enkelt.
Hur som helst hade vi gehör. Det börjar gå bra. Kanske kan jag faktiskt klara provet nästa vecka.
Estetisk verksamhet stod som nästa lektion på schemat. Det var kul att lyssna på pianoklinkande och skriva bluestext. "Du är ju värsta poeten", var det någon som sa. Och jag ser ju enligt vissa poetisk ut, så kanske är det så. Men jag tycker inte det är någon bra benämning på mig. Å andra sidan vet jag inte om det finns någon bra benämning på mig.
Lunchen var kaotisk. Prat, klättrande över borden, förflyttning genom matsalen, sms, sittande på borden och en hel del annat. Och så blev det ståhej utanför matsalen igen. Det är kul.
Decemberscen bestod i att sitta med Rasmus, Erik och Gustav uppe på läktaren. Eriks mobil kommenterades. Likaså Rasmus. Men i huvudsak var det personerna på scen som kommenterades.
Sedan blev det skolk från matten. Jag hängde med Rasmus och Gustav till Phoenix. Det gjorde Julia med. Rasmus och Gustav åt, jag stal några strips från Rasmus och Julia skickade sms. Det pratades en hel del. Mest klagades det på min brist på manlighet. Jag kan inte göra något annat än skratta när den kommer på tal.
Vem sa att den fanns?
Can't you see?
Moodswing?
Nu hade jag inte något vettigt att säga, därav förra inläggets svammel
Making perfect nonsense, drowning in my doubt
Leta svar där inga finns. Ibland känns det som att det är allt jag gör. Och kanske skäms jag lite över mig själv, för det är inte många jag vågar prata riktigt ordentligt med. Och det finns inget bra sätt att beskriva mig, känns det som. Jag kanske är svår att förstå. Det finns nog inga tydligheter med mig. Eller är det jag som krånglar till allt extra mycket? Jag vet ju att det händer att jag pressar fram ett svar som inte alls stämmer överens med min egentliga åsikt. Har jag någonsin en tydlig åsikt? Kan jag inte bara förstå mig själv?
Identitetskris. Jag brukade nära otydligheternas hopp och sedan inse hur dumt det faktiskt var. Nu försöker jag sätta upp någon sorts regler att följa, men undrar hela tiden om det är dumt att följa dem. För livet är inte så enkelt. Det är väl dumt att förenkla? Fast kanske inte alltid.
Never use absolutes
Nu går jag bara vilse i mina egna tankar. För det är sådan jag är. Van vid att tappa bort mig själv. Och utan sig själv, vem är man då? Det är väl så man uppnår ensamhet? När man inte hittar sig själv, utan bara en massa tankar som inte leder någonstans. Åter till förvirring. Jag har länge haft uppfattningen att kärlek ger mig ett klart sinne, till skillnad från min vanliga tankeförvirring. Kanske är det snarare ett tomt sinne som mig givs. När allt annat försvinner, finns inte mycket kvar. På något vis töms jag. Jag tystnar. Vad gör man när allt man vill säga bara bleknar bort?
Kall och ihålig. Vem vill ha något sådant?
Pardon me this part of me
