Tankeskrift

Jag vet redan att jag är en tönt. Det är bara onödigt att påpeka självklarheter. Speciellt den här gången, för de fyra första orden i det sms:et var precis vad som behövdes för att jag inte skulle komma imorgon. Jag låg redan på tvivelgränsen och använde mycket av tvångskänslorna för att känna att jag skulle göra det. Men varför ska jag göra det, om jag ändå inte uppskattas? Jag struntar i hur mycket jag överreagerar. Jag är trött på det. Jag kan inte sluta undra över hur han tänkte. Eller var han bara sådär allmänt idiotisk som man är ibland? Jag kan förstå det när man sitter och pratar, men det finns för lång tid att tänka efter på när man skriver sms.

Det blir ett inlägg av besvikelse och upprördhet. Jag visste visserligen att det skulle kunna hända. Jag är inte förvånad, bara besviken. Det finns ingen mening med att göra så. Var det skoj? Kände du dig överlägsen eller cool när du påstod att jag var en tönt? Eller var du bara allmänt taskig? Varför kom det just nu? Hittade du den här? Visade någon den? Det spelar ingen roll. Om det var för att du läste lite här och insåg att jag var lite mer än vad jag vanligen visar, är du bara trångsynt. Om det var för att det var roligt, är du bara idiotisk. Jag tänker vara besvärlig och låta bli att agera mental slagpåse den här gången. Varför ska jag behöva ta det här som ingenting, när det gör mer skada än någonsin tidigare?

Grattis, du har gjort dig förtjänt av två stycken i min blogg - det mesta jag har skrivit om någon hittils. Är du nöjd? Jag vet inte om du tänker läsa det här. Jag vet inte ens om du vet om att min blogg finns, men det står här ändå. Jag tänker inte finna mig i det här. Det har aldrig varit kul och det värsta är att det smittar. Jag hatar att jag kommer på mig själv med att göra det, när jag inte tänker mig för. Du fick just ett stycke till, pucko.

Går tiden verkligen så fort? Den skrämmer mig. Jag bytte ut musiken. Kanske kände jag mig instängd i den där listan. De där låtarna som någon gång ska brännas ut på skivor, om jag bara lyckas klura ut vilka av dem. Jag stänger fönstret med den där sidan, för jag har gett upp. Inget mer kommer hända där. Det känns bara så tomt. Jag sitter här i mörkret och vill bara ha någon att prata med. Jag tror inte det spelar någon roll vad samtalsämnet är, bara jag slipper känna den här tomheten.

Jag vet verkligen inte vad det är som är fel. Jag har ingen aning om vad som saknas. Mitt huvud kommer med nya tankar gång på gång, men jag har förnuftet här och det överbevisar alla mina hypoteser. Förvirringen ligger kvar här som en skugga, gömd i mörkret. Jag vet att den finns där, jag vet bara inte hur jag vet.

Men till slut vänder jag ändå tillbaka, går in på sidan igen och finner till min förvåning att jag blivit kontaktad. Mitt försök till informationsspridning har uppmärksammats och rättvisekämparna visar sin tacksamhet för att jag gjort en insats, oavsett hur liten. För en kort stund känns det som att den sidan är en plats där det inte spelar någon roll att jag är så ung. Jag kan göra något. Jag är värd något mer än det inget jag en gång blev tillsagd att jag var, som fortfarande tar upp en stor del i hur jag ser på mig själv - tyvärr är det så.

Jag känner igen mig ganska bra när jag sitter här. Jag bestämmer mig för att göra en massa saker, men ändå sitter jag här i min säng och skriver. Det är en del av mig. Min brist på beslutsamhet breder ut sig igen och jag sitter och funderar över varför det blev så istället. Var det för att det var det som var enklast? Om jag lät bli allt, struntade i att välja sida och lät allt passera, blev det så mycket enklare. Om jag inte gav någon någonting värt att håna mig för, kanske jag slapp bli hånad. Om jag lät bli att ha en åsikt, kunde ingen bli arg för att jag tyckte "fel". Nu får jag leva med att inte veta vad jag vill och vad jag tycker. Mitt straff för att jag inte försökte, kanske?

Men det är en del av mig. Att alltid tycka att jag borde gör det och det och det där också, men ändå inte få det gjort. Någonstans på vägen tar det bara stopp. Jag försöker driva mig själv genom att tala om vad jag ska göra, skapa dolda löften inför någon annan och sedan känna mig tvungen att uppfylla dem. Nackdelen är väl att det aldrig känns som om jag gör något för att jag vill, utan för att jag inte vill svika, trots att jag egentligen inte sviker någon annan än mig själv, när jag inte gör det jag ville göra. Är det det här jag kallar mitt förnuft - det som hittar allt jag gör fel, utan att ha ett svar på hur jag ska lösa det?

Än en gång har jag hamnat i en situation där jag så gärna skulle vilja visa mitt stöd, men aldrig når ut ändå. Varje ord analyseras sönder i rädsla för att göra allt värre och det slutar med att jag ger upp och än en gång står tyst och ser på. Jag vill ofta hjälpa, men jag vet inte om jag är så bra på det.

Samtidigt har jag återigen börjat fundera på hur hemsk jag kan vara när jag inte tänker mig för. När jag stänger av huvudet, eller låter det arbeta någon annan stans (återigen stavningstvivel. Skrivs det ihop? Rätta mig gärna, då enda sättet att lära sig stava är att få veta den korrekta stavningen) finns ofta risken att jag säger något högst otrevligt eller taskigt, utan att egentligen mena det. Det är farligt att tänka för mycket. Jag tänkte bara be om ursäkt för alla gånger jag varit dum, utan att inse det själv.

Eftersom jag inte längre orkar hålla inne vissa tankar, säger jag nu att det troligen är omöjligt att säga att det inte finns något man inte ångrar. Hur ska en ursäkt någonsin kunna tas på allvar om personen som kommer med den också säger sig inte ångra någonting? Om man inte ångrar det man gjort, är man då värd att förlåtas för det? Inte för att jag har något ont att säga mot någon. Jag var bara tvungen att inse det själv, för att inte må dåligt över mig själv. Nu känner jag att jag vill dela med mig av min insikt. Jag försöker bara vara ärlig mot mig själv. Alldeles för många gånger har jag ljugit för mig själv, eller tagit någon annans ord för sanningen. Jag måste försöka förstå själv.

Jag undrar för ett ögonblick om datorn vill att jag ska deppa, då den verkar välja depplåt efter depplåt. Jag inser ganska snabbt att musiken i min dator till större delen består av depplåtar, eller åtminstone låtar som saknar positivitet. Jag sätter mig på fönsterkarmen igen och tittar på körsbärsträdet. Vill pappa verkligen hugga ner det? (Börjar jag bli talspråklig i min skrift. Jag kan inte komma ihåg att jag har skrivit "ned" på evigheter)

Någon flyger drake på fotbollsplanen och jag inser att jag fortfarande inte har börjat läsa den boken. Jag läser knappt alls nuförtiden. Någonstans tog skrivandet över. Men det känns bra. Jag kan skriva nu, till skillnad från då. Jag kan skriva utan att ha något tvång på mig. Visst saknar jag att kunna skriva fiktion, men för närvarande är jag nöjd med att sitta här men tankeskriften flödande fram.

Många nya tankar och lite extra förvirring var eftersmaken på detta samtal, som jag inte tror har slutat än. Jag kanske är lite kryptisk och mystifierar mer än jag egentligen försöker göra (det måste vara jobbigt för er läsare (jag vet inte hur många ni är, men jag vet att jag kan använda pluralformen utan att ljuga för mig själv åtminstone) när jag skriver "nu", eftersom jag skriver lite till och från i flera timmar, vilket gör att klockslagen som visar när inlägget läggs upp inte alls stämmer överens med när jag skrev det).

Dubbla samtal med en person kan tyckas onödigt, men det känns ibland konstigt att flytta över information från en kommunikationsnät till ett annat. Just idag gjorde det det (det ser alltid så dumt ut när man skriver så, dessutom blev det nu tre "det" i rad). Kanske var det lite direktkontaktsskräck jag kände. På något vis känns det mer direkt att tala på det ena viset. Sen kan man ju fråga sig hur barnsligt det egentligen är att hålla fyrvägskommunikation, oavsett om det handlar om att skicka sms till någon som sitter i samma rum, eller att använda två olika internetbaserade samtalsvägar för att föra konversation.

Det är bra att människor sträcker sig ut för att nå mig, för jag vet inte om jag vågar längre. Av någon anledning känns det bättre att någon annan kontaktar mig och visar att personen ifråga faktiskt vill mig något. Jag är inte bra på sånt. Om ni är beredda att ge mig en chans, så tänker jag inte ignorera det. Men jag kan inte leva upp till den gyllene regeln. Jag klarar inte av det.

Det hänger en lapp på frysen nere i köket. Den lappen har stor betydelse för mig. Kanske lite för stor betydelse. Det känns som att det är den papperslappen som bestämmer mitt livsöde. Egentligen vet jag att det är min föräldrar som gör det. Dessutom handlar det inte om hela mitt liv, utan tre år.  Men de åren är så avgörande och det känns verkligen som att det är sista chansen för mig, eftersom jag vet att jag saknar drivkraften som behövs för att se till att göra saker jag vill göra. Det var det jag började skriva om.

Ibland gör det mig så orolig. Jag undrar över hur jag kommer agera sen, när det inte finns någonting att hålla fast i. När jag måste agera efter mig själv, för att alla går sin egen väg, vad gör jag då? Vad i helvete gör jag då? Jag ser fortfarande ingen framtid för mig och känns så hemskt. Det känns som om jag inte kommer klara av livet. Det känns helt omöjligt för mig och jag kan inte förklara varför. Men kanske löser det sig. Det mesta gör ju faktiskt det.

En först bortglömd, men nu ignorerad födelsedag var det också, men det känns någonstans som en tyst överenskommelse, eftersom allt redan är bortblåst. För vem är jag nu? Jag är någon helt annan. Jag är den jag alltid kommer vara. Den trögflytande, som långsamt förändras, precis som många andra. Jag är också någon som påverkas väldigt mycket av andra. Kanske lite för mycket. Jag kan inte be om ursäkt för något jag inte ångrar, för då är ursäkten inte äkta. Jag kan inte ångra något jag trodde var rätt. Men jag ångrar fortfarande mycket.

Jag önskar att jag hade känt några som hade reagerat, som hade gjort en insats. Någon som jag visste skulle engagera sig och hjälpa till. För jag klarar inte av det. Tyvärr. Jag känner mig som en sådan svikare. Om jag hade vetat om någon som skulle engagera sig i det hela, skulle jag slänga mig på personen och försöka övertala denna människa att stödja honom. Men nu gör jag inte det. Och jag kan inte vara tydlig när jag skriver här. Om någon vill ge sitt stöd, lämna en kommentar, så ska jag förklara nogrannare och berätta hur detta stöd bäst ges.

Återigen sitter jag här, i något jag nu väljer att kalla en skugga. Alla de människor jag talar med har vänt sig bort. De har annat att göra. Jag förbannar varje klick i högtalarna, eftersom uppdateringen bara visar att ingenting har hänt. Samtidigt vill jag inte lämna sidan. Jag vill fortfarande tala med någon, helst hela natten. Jag sitter och hoppas på sånt som ändå inte kommer inträffa och blir arg på mig själv för att jag alltid tänker så positivt, trots att möjligheten att det blir som jag vill är minimal.

Jag tyckte om samtalet som pågick hela natten i förrgår. Eller... Inte hela natten, utan tills min far tvingade mig i säng. Det var precis vad som behövdes. Det var jättebra och just nu har jag lust att göra så igen. Ett nytt klick. Inget har hänt. Varför inte? Bara en vag aning och sedan en insikt. Kanske väntar någon på att jag ska bli klar här.

En dag av planerande, utförande av många gånger uppskjutna sysslor och lite skojsigheter. Nu är det dags att sova, vilket redan skulle ha påbörjats, om jag hade varit trött. Nu sitter jag istället och skriver detta, samtidigt som jag funderar över vad jag behöver packa till imorgon. Det känns lite onödigt eftersom jag ändå inte kommer packa förrän efter min lilla sovstund. Då kommer jag troligen ha glömt bort det igen. Jag har inget att göra, helt enkelt, så jag skriver och tänker. Kanske har jag inget att göra alldeles för ofta, men jag är nöjd med hur jag har det nu. Det finns mycket att klaga på, men det gör det alltid, om man bara letar tillräckligt mycket.

En undran om märkliga sammanträffanden dyker upp i mitt huvud. Var det bara ett sammanträffande? Man vet aldrig när det är någon annan inblandad. Däremot började jag tänka på de många andra sammanträffanden som slutade ske för kanske en vecka sedan och då kanske hade kunnat skymtas i en vecka eller två. Hur jag många gånger såg något formas på ett speciellt vis. Ibland undrar jag bara om det kunde betyda något, eller om jag bara såg det, för att jag kände att det var något jag saknade. Men jag är alldeles för mycket av en tvivlare, för att någonsin kunna komma fram till något där.

Nu tar inlägget slut, då jag inser att jag borde försöka sova, om jag ska orka spela rollspel imorgon.

Solen har gått upp och jag kan ärligt säga att jag inte är trött, trots att jag varit uppe hela natten. Jag vet inte om han sover eller inte, men jag försöker låta bli att störa. Det skulle kännas taskigt om jag inte lät honom sova. Han låg ju faktiskt och pratade med mig hela natten. Fem timmars prat senare har han ont i halsen och känner sig trött. Sov du, jag skriver lite så länge.

Det var precis lika roligt som vanligt att spela rollspel. Avbrotten var dock lite för många och lite för långa. Visst är det bra att vi kan skoja också, men det måste finnas någon gräns. Det bästa avbrottet var ändå när vi sprang ut på fotbollsplanen för att hälsa på igelkotten, som vi bestämde oss för att kalla Leif. 

Det känns fortfarande som en torsdag, eftersom jag ännu inte har besökt drömlandet, den traditionella platsen att passera mellan dagarna (skyll på mig om ni inte förstår mig). Nu känns det nästan bara dumt att gå och sova. Jag är inte trött och dagen börjar ändå så snart att jag inte skulle hinna sova ordentligt. Pappa är redan uppe, då han börjar jobba tidigt. Jag bara undrar hur länge jag kommer kunna vara uppe den här dagen, som tydligen är en fredag. Mitt huvud säger att det fortfarande är torsdag.

Nu känns det plötsligt som om jag kommer svimma av trötthet. Jag sover nog en stund och återkommer när huvudet visar vad det tänker.

Till slut var det dags att göra talet till verklighet. Det känns bra att jag faktiskt gjorde det den här gången. Alldeles för många gånger har jag sagt att något ska göras, utan att det någonsin hände. Visserligen fick jag lite påtryckning av tvillingen, den enda musikvännen som verkar stödja mitt beslut. Det kändes inte så bra att få frågan "varför då?" när jag talade om att jag tänkte köpa en gitarr. Men det handlar inte om vad de tycker. Den står där och väntar på att bli spelad.

Men jag hoppar över händelsen! Det var ju det viktigaste! Jag och Erik (Idag frågades det ännu en gång om vi var tvillingar (tvillingarna Erik och Erik, födda med en och en halv månads mellanrum?) och som vanligt blev svaret nej) satte oss på tandemcykeln och trampade bort till stan (jag hade bara lust att sätta en parentes i parentesen idag, då det faktiskt talats om det beteendet). Det tog tjugo minuter att tänka ut vad som skulle sägas till killen i äffären (biträde funkade bara inte, det passade inte in på First) och sedan samla mod till att säga det, men det gick ju bra, höll på att glömma kvittot bara.

Problemet var att få hem den där kartongen sen. Det var inte en gitarr med tillbehör än, utan bara en kartong. Mitt sinne kunde inte riktigt greppa att jag hade en egen gitarr så fort. Men kartongen var stor och otymplig, inget man sätter på pakethållaren eller lägger i cykelkorgen. Så i brist på andra transportmedel, bestämde vi att en av oss - med musikinstrumentet som följe - skulle ta bussen hem till mig, medan den andre fick se till att cykeln återvände till Hällby. Jag ställde upp på att cykla, eftersom jag ville undvika att utsättas för den bastuvärme som uppstår i bussarna under sommaren. Att jag tyckte att det var kul att cykla tandem ensam var ett annat skäl till varför det blev som det blev. Jag fick ta hand om hans cykel, han tog hem min gitarr. Vi delade lite tillit, som om det vore en självklarhet (konjunktiven är snart utdöda i svenska språket, men jag gör mitt bästa för att hålla dem kvar).


Sen blev det en hel dag utan tomma göromål eller tråkigheter. Efter mycket resande hit (radhuset jag för närvarande befinner mig i) och dit (villan tillhörande Eriks föräldrar), hamnade på Eriks tomt. Vi tröttnade ganska snart på att kladda på rollformulär. Erik sprang iväg. Jag låg kvar och lyssnade på Broder Daniel, som för att påminna mig själv om hur mycket av min musiksmak som fattas i min musiksamling, tills Erik började skjuta badmintonbollar på mig. Vi spelade ganska långe, men till slut gav vi upp.

Kanske håller allt på att lösa sig nu, lite i taget, medan det gamla fortsätter glida undan. Det har redan glidit undan och jag undrar om det försöker ta sig tillbaka genom att dra i tidslinjen. Nej, glöm det jag skrev här. Jag söker förståelse över varför händelser bär känslan av att tillhöra ett mer avlägset förflutet än de egentligen gör på väldigt märkliga ställen. Det här är alldeles för abstrakt för att kunna vara en vettig förklaring.

Det känns i alla fall mycket bättre nu. Jag kan sitta uppe hela natten i mörkret, utan att deppa. Det har nog lite att göra med att jag faktiskt har gjort något åt allt det jag tyckte var fel och som fick mig att känna mig evigt ensam och utlämnad. Den andra delen i det hela handlar nog bara om att inse att jag inte kan få allt precis som jag vill ha det. Jag stirrade mig blind på det som kändes dåligt och glömde bort allt som var bra. Jag väntade med att skriva ner det här, då jag inte visste om det skulle bli mer depp. Jag trivs här, men jag börjar bli trött. Det är nog dags att sova nu. Jag behåller nattmössan på. Den är grön inatt. Jag vet att jag är knasig, men det är ganska kul, så jag tänker inte sluta!

Den här dagen kändes inte så speciell på något vis. Jag väcktes inte, men telefonen fick mig att resa mig ur sängen vid elva. Försäljaren trodde att jag var min pappa. Det känns fortfarande märkligt att det inte hörs att jag fortfarande inte har fyllt sjutton. Däremot var det bra att jag kunde låta bli att bli sur och klaga för att jag tvingades upp i onödan. Det var bara att sätta igång med dagen!

Så kommer jag hem från min tvilling (eller snarare han som jag befinner mig bredvid när frågan "är ni tvillingar?" ofta hörs), ser efter vad det är som står på spisen och går sedan och tar en banan istället. Bara att se på korven fick mig att känna konsistensen i munnen. Ljummet gummi med bröd? Nej tack! Tankarna flög tillbaka till dåliga skämt om vegetarianer och jag märkte att det kändes som om mötet ägde rum många dagar innan lördagen. Jag trodde att ovanliga händelser skulle agera milstolpar på den kronologiska vägen, som tydliggjorde hur lång tid som hade passerat. (Det börjar kännas som en dålig liknelse, men den får stå kvar ändå. Det var tankarna som skulle skrivas ner!)

Och sen hittade jag en förfrågan om ett utbyte av blandskivor. Varför inte, tänkte jag och nu sitter jag här och skriver om det. Samtidigt lyssnar jag på den spelningslista jag gjorde, fylld med musik som möjligtvis skulle kunna hamna på skivan (jag funderade på att använda "slutprodukten", men det kändes lite fånigt). Nu när jag kollade hur många låtar listan innehåller, insåg jag att jag har lite att göra. 197 låtar ska bli ungefär 20. Jag har sorterat bort massor, men ändå finns det alldeles för mycket kvar. Det får bli veckans stora projekt. Låtarna måste väljas med omsorg (det känns märkligt att använda det ordet igen, då det var mycket länge sedan sist). Det är mycket att tänka på. Jag vill visa min musiksmak, vilket i sig är väldigt svårt eftersom jag vet att det är stora hål i min egen musikskatt. Det tror jag däremot inte gör så mycket, för den musik som har betytt mycket är nog ändå den jag har. Samtidigt vill jag (här kan man lägga in ett "ju" om man vill) att musiken ska tyckas om i andra änden av snöret (jag har fastnat för märkliga metaforer och liknelser idag). Dessutom känns det som ett bra tillfälle att lyssna igenom det jag låtit ligga och bli dammigt i det elektroniska CD-stället (det är bäst att jag slutar påpeka liknelserna innan någon blir irriterad på parenteserna).

Jag känner också för att nämna det faktum att jag har mössa på mig. Det beror på att mina trevliga röda hörlurar har gått sönder. Jag blev då tvungen att ta ett par gamla, som skaver hemskt om de har direktkontakt med öronen. Mössan är alltså mer vaddering än köldskydd just nu.

Ännu en natt utan sömn. Jag vänder på dygnet och sitter här med skärmens sken som enda ljuspunkt. Kanske blir jag trött om en halvtimme, kanske är jag fortfarande uppe när pappa går upp och förbereder sig för att åka till jobbet. Det är ganska trevligt att sitta här. Väggen känns mjuk, eftersom mössan hamnar mellan den och huvudet. För ett ögonblick vill jag öppna fönstret och sätta mig på fönsterkarmen, med fötterna på taket. Det känns alltid så bra att sitta där. Eller sätter jag mig bara där när jag mår bra? Jag vet inte, men det har i alla fall känts bra varje gång jag suttit där (räddade jag just mig själv från en negativ tankegång?).

Det här var så bäst! Tack för frågan! Jag förstår inte att jag har valt bort all den här musiken, men det finns ju mycket som jag inte förstår. Det känns ändå bra att vara förvånad över något positivt.

Nu känns det inte som om jag har mer att skriva, fast jag vet att jag har oändligt mycket mer i huvudet. Det vill bara inte visa sig för mig. Jag kan inte beskriva det jag inte ser. Så, tills jag ser något nytt, hoppas jag att alla har det bra. Nu ska jag bara sitta och lyssna på musik tills jag känner mig trött.

Kram på allihop!

Ännu en dag som mest består av väntan, efter en natt då inget fanns att göra utom att vänta på tröttheten. Visst blev jag väckt tidigt, men gör det egentligen något? Jag sitter återigen med fötterna på taket. Om jag tappar datorn finns den inte mer. Den går sönder, förminskas till en låda av plats och metall. Jag påpekar småsaker igen. Det känns som om det har saknats. På metallen utanför fönstret syns texten "I LOVE ME" samt "HEJ LINN". Det märks att min syster hade det här rummet före mig. Där, på fönsterblecket, borde jag skriva betryggande ord att läsa när allt känns hopplöst. Kom gärna med förslag.

Jag märker att jag har svårt att hitta positiv musik när jag låter datorn blanda själv. Låt efter låt hoppas över och till slut finner jag mig i något som känns ganska neutralt, även om jag vet att den egentligen inte är det. Ibland är känslan i låten viktigare än vad texten egentligen säger.

Jag funderar över varför jag inte visade teckningen för systra mi. Halva meningen var ju att den skulle synas. Det var kanske för att det var väldigt likt mig, även om det egentligen inte var mig jag ritade. Dessutom syntes bara ögonen, jag hade gömt alla detaljer jag aldrig blev nöjd med, trots att jag ritade om dem massor av gånger. Jag kände mig kanske inte tillräcklig. Jag vet ju hur bra hon är på sånt.

Och så blev det lite spontanitet ändå, trots att konversationen hölls i textform. Det är nog bra att skriva medan jag menar det jag såger, innan jag hinner tänka för mycket och undrar hur jag ska uttrycka mig så mycket att jag inte säger någonting alls. Kanske blir det bättre såhär. Testa och se? Varför inte?

Ibland undrar jag om jag skriver ner lite för mycket. Jag brukar komma på mig själv med att tänka i ordentlig text, i meningar som jag vill skriva ner, men inte kan, eftersom jag sitter på cykeln eller gör något annat som hindrar mig från att krafsa ner meningar.

Och det är fortfarande de små sakerna som lyser upp tillvaron (tycker plötsligt illa om de orden, för att jag märker att jag härmar min mor). Jag klickade omkring och hade precis slutat leta efter något speciellt, när det kom fram. Inte alls vad jag försökt hitta, men ändå upplyftande. The Weakerthans var ju bra! visserligen har jag bara lyssnat på Tournament of Hearts än så länge, men det ska lyssnas mer snart. Så fort pappa vill koppla in nätverket igen. Nu sitter jag och snyltar (fint ord) på grannens. Tills dess sitter jag här och skriver. Jag märkte inte ens att det blev tyst. Har jag fastnat för mycket i vad jag läser och skriver? glömmer jag bort verkligheten?

Det känns trevligt att kunna skratta åt sig själv genom någon annans ord (överanvänder jag ordet "ord"?). Mycket rätt där, Anna. Det jag inte sa då, har tyvärr försvunnit ur mitt sinne och måste kallas fram igen. Men välformulerat? Det känns bara som om jag svamlar när jag skriver!  Kanske är det någon form av struktur på det hela ändå, som jag bara har svårt att se.

Så jag sitter alltså att vänta (språkhistoriskt korrekt, bara så ni vet) på att min vän ska komma tillbaka från konserten, om ni undrar varför jag hade tid att skriva ner det här.

Kanske ska jag ta på mig raggsockor, bara för att jag kan! Skoja till livet lite grann.