Looking back at me, I see that I never really got it right
En dag helt utan händelser, på en plats där allt är så långt bort. Det enda som finns här är två familjer. Den ena räknas jag till, men vet inte om jag känner mig hemma med dem. Med en syster som inte bor hos oss, som jag någonstans förlorade närheten till; troligen eftersom hon flyttade ut och jag stängde in mig i mitt rum, när jag inte vågade lita på någon, samt min bror som kanske bara vill spendera lite tid med mig, när jag inte har lust med det. Han är bara otrevlig när han blir ignorerad. Men man måste ha huvudet med sig när man är med honom. Jag tror inte att jag har det just nu. Tror inte jag har det speciellt ofta. Tankarna rör sig för mycket. Sen har vi min mor. Jag vet inte vad jag ska skriva om henne. Kanske har det blivit bättre sedan jag skrev det där brevet, men jag har ingen aning. Jag kommer bara ihåg hur mycket hemskare jag tyckte orden var på det pappret när jag läste dem andra gången.
Jag har försökt låta bli att tänka för mycket idag, genom att låta bli att tänka just så. Om jag tänker på att jag ska sluta tänka, misslyckas det alltid. Jag försökte gräva ner mig i boken, men nu sitter jag ändå här och skriver. Det är en dag där jag försöker sysselsätta mig med något så jag inte märker hur lång den här dagen är. Nu känner jag bara att jag vill springa ut härifrån, bort från staden, bort från länet, bara bort härifrån. Folk verkar må bättre den här gången, men huset känns fortfarande som att det är laddat med samma negativa energi så fort man kommer upp på övervåningen. Jag vet precis var jag vill, men mitt huvud stoppar mig. Det är för långt och för kallt på natten. Jag hade inte hittat dit. Därför sitter jag fast i denna stad, som jag inte vet vad jag tycker om.
Eller är det bara jag som är rastlös och överdriver allting? Vart tog mitt tålamod vägen? Var det överhuvudtaget tålamod jag hade, eller var det så att jag inte hade en aning om vad jag ville? Kändes det som att jag inte hade någon chans att påverka, även om jag visste? Var det därför jag aldrig kände såhär? Eller är det bara så jag mindes det? Någon gång tidigare måste det väl ha varit såhär? Nej, det måste det väl inte. Eller? Jag kommer ingenstans, fast i mitt tvivel. En stilla undran om jag behöver övertygas, om jag bara behöver några ord från någon annan. En kritisk fråga dyker upp i mitt huvud och jag inser att jag kommer bli ännu surare om jag inte försöker mer.
För så lite kan vända alltihop. Det är möjligt att glädjas åt andra. Varför gör jag inte så oftare? Varför jag jag inte så annars? Tips till mig själv, som jag ska försöka lyssna till. Tystnaden slutar här. Sedan placerar jag en låt på min högstadietid och sjunger ut allt i tystnad. Jag vill ju inte störa den som läser bredvid mig. Kanske borde jag också läsa. Jag har ju bara läst en fjärdedel av boken än så länge.
Men låten byts ut och istället går tankarna till effekterna av den där tiden, då ingen riktigt kände mig, för att jag inte vågade lita på någon. Skammen och rädslan gör sig påmind. Det blir för komplicerat. Jag får inte ut det. Tills slut känns det så sjukt att inget kom ut förrän det här året. Ännu märkligare känns det att ingen anade något. Betyder det att jag lyckades? Jag antar att det gör det, men vad var meningen med att gömma allt? Ingen aning. Jag vet bara vad det gjorde med mig - vad jag gjorde med mig själv, som jag inte vet om jag kommer kunna förlåta. (Låten för dagens tankar: Cold - Crossfade. En förlåtelse för det som var den tid då det både fanns flest skäl att tycka synd om mig och flest anledningar att avsky mig, även om det inte märktes.)
(Jag tror jag måste få det här ur mig igen, på riktigt.)
Annars är det en helt händelselös dag, då jag känner mig lite isolerad.
Jag har försökt låta bli att tänka för mycket idag, genom att låta bli att tänka just så. Om jag tänker på att jag ska sluta tänka, misslyckas det alltid. Jag försökte gräva ner mig i boken, men nu sitter jag ändå här och skriver. Det är en dag där jag försöker sysselsätta mig med något så jag inte märker hur lång den här dagen är. Nu känner jag bara att jag vill springa ut härifrån, bort från staden, bort från länet, bara bort härifrån. Folk verkar må bättre den här gången, men huset känns fortfarande som att det är laddat med samma negativa energi så fort man kommer upp på övervåningen. Jag vet precis var jag vill, men mitt huvud stoppar mig. Det är för långt och för kallt på natten. Jag hade inte hittat dit. Därför sitter jag fast i denna stad, som jag inte vet vad jag tycker om.
Eller är det bara jag som är rastlös och överdriver allting? Vart tog mitt tålamod vägen? Var det överhuvudtaget tålamod jag hade, eller var det så att jag inte hade en aning om vad jag ville? Kändes det som att jag inte hade någon chans att påverka, även om jag visste? Var det därför jag aldrig kände såhär? Eller är det bara så jag mindes det? Någon gång tidigare måste det väl ha varit såhär? Nej, det måste det väl inte. Eller? Jag kommer ingenstans, fast i mitt tvivel. En stilla undran om jag behöver övertygas, om jag bara behöver några ord från någon annan. En kritisk fråga dyker upp i mitt huvud och jag inser att jag kommer bli ännu surare om jag inte försöker mer.
För så lite kan vända alltihop. Det är möjligt att glädjas åt andra. Varför gör jag inte så oftare? Varför jag jag inte så annars? Tips till mig själv, som jag ska försöka lyssna till. Tystnaden slutar här. Sedan placerar jag en låt på min högstadietid och sjunger ut allt i tystnad. Jag vill ju inte störa den som läser bredvid mig. Kanske borde jag också läsa. Jag har ju bara läst en fjärdedel av boken än så länge.
Men låten byts ut och istället går tankarna till effekterna av den där tiden, då ingen riktigt kände mig, för att jag inte vågade lita på någon. Skammen och rädslan gör sig påmind. Det blir för komplicerat. Jag får inte ut det. Tills slut känns det så sjukt att inget kom ut förrän det här året. Ännu märkligare känns det att ingen anade något. Betyder det att jag lyckades? Jag antar att det gör det, men vad var meningen med att gömma allt? Ingen aning. Jag vet bara vad det gjorde med mig - vad jag gjorde med mig själv, som jag inte vet om jag kommer kunna förlåta. (Låten för dagens tankar: Cold - Crossfade. En förlåtelse för det som var den tid då det både fanns flest skäl att tycka synd om mig och flest anledningar att avsky mig, även om det inte märktes.)
(Jag tror jag måste få det här ur mig igen, på riktigt.)
Annars är det en helt händelselös dag, då jag känner mig lite isolerad.
Två dagar till hemresa
Min vän har givit sig själv en ny dator och jag blir kanske av med min till hösten. Men jag klarar mig väl utan? Jag gjorde det innan jag började gymnasiet. Inte hade jag någon aning om att jag skulle få en heller. Slutsats: jag planerade aldrig att ha en dator. Då borde jag klara mig utan den, OM den nu skulle tas ifrån mig.
Saker som har hänt idag. Jag har sjungit med penseln i hand, blivit målad på av min syster och förstått varför alla andra tyckte om den hemgjorda äppelkrämen, trots att jag inte gjorde det själv.
Mamma beställde en bok till mig också. Ska bli intressant att se om den är så bra som jag fick för mig att den var när jag såg den för första gången.
Jag hade nog inte mycket att säga.
Skriften som fick mig att vakna
Det märks att det inte blev mycket sömn inatt. Jag är inte riktigt vaken, men sover inte heller. Tankarna går till soffan hemma hos min mor, till allergitabletter och en mamma som skriker och gapar åt min bror och sedan argt frågar vad det är som syns på tv-skärmen. Han i filmen var inte heller riktigt vaken och sov gjorde han inte heller. Det var nog värre för honom, men ändå. Det var så tankegången gick. Den har inte slutat än, men den är svårare att följa nu. Jag byter musik och hamnar istället mitt i stan. Den här gången ler jag åt en man som hänger ut genom fönstret på bilen med hela överkroppen och ropar på skånska om att alla sysslor inte är bra i för stora mängder. (Den som vet, den vet.)
Det är fortfarande lika förvirrande hur tiden går. Nu verkar tiden röra sig långsammare än en sovande snigel. Ändå känns saker som hänt nyligen väldigt avlägsna. Tiden är ett märkligt fenomen. Eller är det tidsuppfattningen som är det?
Det finns inte så mycket annat att göra än att titta ut genom fönstret och se att molnen inte rör sig. Eller, det finns säkert saker att göra, men vad? Någon som har bra idéer? Det har inte jag, så jag sitter här, med musiken och mina tankar flödande ut genom fingrarna. Det hade gått att läsa om jag inte hade haft så mycket tankar i huvudet just nu.
Kanske har jag lättat på tanketrycket? Jag gör ett nytt försök att anfalla boken.
Det är fortfarande lika förvirrande hur tiden går. Nu verkar tiden röra sig långsammare än en sovande snigel. Ändå känns saker som hänt nyligen väldigt avlägsna. Tiden är ett märkligt fenomen. Eller är det tidsuppfattningen som är det?
Det finns inte så mycket annat att göra än att titta ut genom fönstret och se att molnen inte rör sig. Eller, det finns säkert saker att göra, men vad? Någon som har bra idéer? Det har inte jag, så jag sitter här, med musiken och mina tankar flödande ut genom fingrarna. Det hade gått att läsa om jag inte hade haft så mycket tankar i huvudet just nu.
Kanske har jag lättat på tanketrycket? Jag gör ett nytt försök att anfalla boken.
I can't get to sleep
Det är nätter som de här jag borde lägga alla tankar åt sidan och bara sova, men jag kan inte.
Shine of the best colors that you shine?
Nostalgi. Jag insåg (igen) att det inte behöver vara ett positivt ord. Men jag har ingen lust att tjata om det idag. Jag vet vad som hände och jag ska berätta det igen, men inte här och inte nu. Jag tänker inte klaga, för jag vet att det skulle vara själviskt av mig. Jag vet varför och kanske kan andra också få veta varför. Verkligheten kan avslöja en del.
Idag funderade jag över om jag skulle göra något åt den där grå gipskvadraten i min vägg överhuvudtaget. Kanske borde jag istället skriva dit "I am a monument to all your sins". Låta den sitta där som en påminnelse om att jag inte kan vara helt säker. En minnesbild av det jag förnekade så länge, som den egoist jag faktiskt var. Den hade egentligen inget med egoismen att göra, utan förnekelsen och rädslan som kom med erkännandet.
Men det kanske inte är bra att skylta med sina dåliga sidor? Eller är det så man borde göra? Förvarna om vad som kan hända? Ingen aning. Den får sitta kvar där tills jag känner för att göra något åt det. Märkligt hur mitt huvud kan fastna vid minnesbilden av min egen sovrumsvägg. Det beror nog på väggprotesen.
Jag började skriva det här för att jag ville skriva om min rädsla, men inte ville att alla skulle veta vilken det var. Nu när jag har fått det ur mig känns det lite bättre. Men jag har egentligen inte avslöjat något jag inte redan har skrivit ned på andra ställen. Däremot inser jag att jag tog bort den där det syntes som tydligast. Konstigt att det blev tydligast beskrivet i ord, när den sidan egentligen handlade om bilder. Varför skriver jag det här? Jag vet inte. Det som skrevs där är i alla fall borta nu. Det tog tydligen en månad för mig att "förlåta" mig själv sist. Det handlar om att acceptera att jag inte kan ändra på det. Jag tror inte att jag kommer kunna förlåta mig själv förrän jag har bekräftat att jag har fått förlåtelse av honom.
Ett kanske något deprimerande inlägg. Men det här är bara tankar. Om någon oroar sig, görs det i onödan. Dessa tankar har inte någon större inverkan på mig just nu.
Jag märker att jag börjar få tillbaka mina apatiska stunder. Några sekunder av tomt stirrande, utan att ens tänka. Jag tror jag förstår varför. Det hände sist när det hade hänt väldigt mycket på kort tid och nu händer det igen, under samma omständigheter. Försöker huvudet hinna ikapp? Något sådant föreställer jag mig att det är. Lite koll på mig själv måste jag väl få tycka att jag har?
Det är nu jag känner igen mitt liv på ett nytt sätt igen. Men det löser sig.
Idag funderade jag över om jag skulle göra något åt den där grå gipskvadraten i min vägg överhuvudtaget. Kanske borde jag istället skriva dit "I am a monument to all your sins". Låta den sitta där som en påminnelse om att jag inte kan vara helt säker. En minnesbild av det jag förnekade så länge, som den egoist jag faktiskt var. Den hade egentligen inget med egoismen att göra, utan förnekelsen och rädslan som kom med erkännandet.
Men det kanske inte är bra att skylta med sina dåliga sidor? Eller är det så man borde göra? Förvarna om vad som kan hända? Ingen aning. Den får sitta kvar där tills jag känner för att göra något åt det. Märkligt hur mitt huvud kan fastna vid minnesbilden av min egen sovrumsvägg. Det beror nog på väggprotesen.
Jag började skriva det här för att jag ville skriva om min rädsla, men inte ville att alla skulle veta vilken det var. Nu när jag har fått det ur mig känns det lite bättre. Men jag har egentligen inte avslöjat något jag inte redan har skrivit ned på andra ställen. Däremot inser jag att jag tog bort den där det syntes som tydligast. Konstigt att det blev tydligast beskrivet i ord, när den sidan egentligen handlade om bilder. Varför skriver jag det här? Jag vet inte. Det som skrevs där är i alla fall borta nu. Det tog tydligen en månad för mig att "förlåta" mig själv sist. Det handlar om att acceptera att jag inte kan ändra på det. Jag tror inte att jag kommer kunna förlåta mig själv förrän jag har bekräftat att jag har fått förlåtelse av honom.
Ett kanske något deprimerande inlägg. Men det här är bara tankar. Om någon oroar sig, görs det i onödan. Dessa tankar har inte någon större inverkan på mig just nu.
Jag märker att jag börjar få tillbaka mina apatiska stunder. Några sekunder av tomt stirrande, utan att ens tänka. Jag tror jag förstår varför. Det hände sist när det hade hänt väldigt mycket på kort tid och nu händer det igen, under samma omständigheter. Försöker huvudet hinna ikapp? Något sådant föreställer jag mig att det är. Lite koll på mig själv måste jag väl få tycka att jag har?
Det är nu jag känner igen mitt liv på ett nytt sätt igen. Men det löser sig.
I'm also fed up with the common cold
Men vad skulle man ha väntat sig av någon vars längsta förkylning varade i över två år? (Jag hade ont om rubrik, så jag tog något som alltid kommer stämma. Jag tror knappast att det kommer komma något tillfälle då jag kommer vilja vara förkyld.)
Hjälp! Det är över en vecka sedan jag skrev här sist. Galet. Men det blir väl så när allt händer på en gång. Och sammanfattningar har jag aldrig tyckt att jag är bra på, så mitt huvud får se till att minnas. Det brukar gå bra. Mina vänner vet hur mitt huvud kan förvåna de flesta med sin detaljrikedom, när den bara är intresserad av att minnas.
Jag har återigen skrivit om mig själv. Kom att tänka på mina lågstadielärare - hur den stränga Maria (jag är ganska säker på att hon hette så. Jag blev för övrigt chockad när jag såg henne på tågstationen i våras. Eftersom jag är jag, gick jag inte fram och hälsade) byttes ut mot en mycket snäll tjej, vars gula plånbok tydligen blev bättre inpräntad i mitt huvud än hennes namn (fick just en vag aning som sade att hon kan ha hetat Erika, men jag lovar inget).
Men sammanfattning i dålig variant. Bussresor i Eskilstuna, film, glass och te. Sedan tåg till Norrköping; dubbel delfinshow och plastbestick från Kolmården; Pastasallad och stjärnskådning i Finspång, tillsammans med glass och dialektdiskussion i vänsläkten. (Jag brukar hitta på egna ord - annars utvecklas inte språket. Om någon har lust att återinföra fornnordiskan kan man få klaga. Annars kan man gärna fråga om man inte förstår mig.) Sedan tandemcykel och glass med Erik och Timo Räisänen på stationstrappan. (Jag tänkte då på hur många olika sätt det finns att lyssna på musik och att det är tur att det finns musik som fyller flera olika kriterier om vad bra musik är.) När jag kom hem bestod packandet i att få ned allt som fanns tillgängligt i väskan. Glömde dock mobilladdaren. (Nästa gång får någon tvinga mig att göra en packlista.) Tur att min syster också skulle hit. Hon borde vara här när som helst. ("Här" är för övrigt hos mina kusiner i Uddevalla. Det målas hus morgon och kväll. Under dagen är det för varmt.)
Om någon undrade. Annars tänker jag på vad jag är rädd för. Inte för att jag tror att det finns så många som vet varför. Det spelar ingen roll. Jag tänker erkänna att jag mystifierar. (Underbart ord. Tröjan!) Den som vet, den vet. De som tror att de vet, kanske vet och de som undrar får fortsätta undra.
(Jag måste komma på en bra avslutningsfras.)
Hjälp! Det är över en vecka sedan jag skrev här sist. Galet. Men det blir väl så när allt händer på en gång. Och sammanfattningar har jag aldrig tyckt att jag är bra på, så mitt huvud får se till att minnas. Det brukar gå bra. Mina vänner vet hur mitt huvud kan förvåna de flesta med sin detaljrikedom, när den bara är intresserad av att minnas.
Jag har återigen skrivit om mig själv. Kom att tänka på mina lågstadielärare - hur den stränga Maria (jag är ganska säker på att hon hette så. Jag blev för övrigt chockad när jag såg henne på tågstationen i våras. Eftersom jag är jag, gick jag inte fram och hälsade) byttes ut mot en mycket snäll tjej, vars gula plånbok tydligen blev bättre inpräntad i mitt huvud än hennes namn (fick just en vag aning som sade att hon kan ha hetat Erika, men jag lovar inget).
Men sammanfattning i dålig variant. Bussresor i Eskilstuna, film, glass och te. Sedan tåg till Norrköping; dubbel delfinshow och plastbestick från Kolmården; Pastasallad och stjärnskådning i Finspång, tillsammans med glass och dialektdiskussion i vänsläkten. (Jag brukar hitta på egna ord - annars utvecklas inte språket. Om någon har lust att återinföra fornnordiskan kan man få klaga. Annars kan man gärna fråga om man inte förstår mig.) Sedan tandemcykel och glass med Erik och Timo Räisänen på stationstrappan. (Jag tänkte då på hur många olika sätt det finns att lyssna på musik och att det är tur att det finns musik som fyller flera olika kriterier om vad bra musik är.) När jag kom hem bestod packandet i att få ned allt som fanns tillgängligt i väskan. Glömde dock mobilladdaren. (Nästa gång får någon tvinga mig att göra en packlista.) Tur att min syster också skulle hit. Hon borde vara här när som helst. ("Här" är för övrigt hos mina kusiner i Uddevalla. Det målas hus morgon och kväll. Under dagen är det för varmt.)
Om någon undrade. Annars tänker jag på vad jag är rädd för. Inte för att jag tror att det finns så många som vet varför. Det spelar ingen roll. Jag tänker erkänna att jag mystifierar. (Underbart ord. Tröjan!) Den som vet, den vet. De som tror att de vet, kanske vet och de som undrar får fortsätta undra.
(Jag måste komma på en bra avslutningsfras.)
Mössberoende?
Är det vinter, eller är det bara jag som är kall? Jag sitter här och låter min tröja och mina mjukisbyxor påstå att jag är gymnast. Det känns väldigt avlägset, men det är väl befogat. Jag slutade innan jul. Tiden går fort.
Jag lyssnade på låtar som jag brukar lyssna på ganska ofta, men av någon anledning började jag tänka på dem på nya sätt. Jag satte in dem i nya sammanhang, där de passade så bra att jag blev förvånad över att jag inte hade tänkt på dem där tidigare. Kanske svårt att få något grepp om tankegången för alla andra, men jag förstod mig.
Nervositet? Ja. Plötsligt blev jag mer självkritisk, men det är väl förståeligt. Än så länge går det ju bra. Hitta mina begränsningar? Skulle vara bra. Nu tar tar jag ton igen och hoppas det låter bättre än min gitarr. Det låter i alla fall mycket bättre än när det betygsattes i åttan. (Jag testade med samma låt, bara för att vara säker.)
Mössan har blivit ett väldigt använt klädesplagg. Det gjordes precis innan jul. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag satt och virkade när det bjöds på julmust i ett av alla klassrummen. Första klassen det är möjligt att göra det bland, för övrigt. Bravo! Men jag kommer inte tillbaka till er, för jag är en blivande estet.
Det jag skriver känns verkligen rörigt, men det är väl för att jag inte har någon idé om vad jag ska skriva när jag börjar. Men det är sån jag är. Jag är bättre på att improvisera än att försöka tänka ut vad jag ska skriva i förväg. Om det blir rörigt när jag skriver om mina tankar, beror det på att mina tankar är röriga.
Nu är det dags att sova. Imorgon är Skara målet. Det känns konstigt att göra det nu, bara. Jag är helt enkelt inte van vid att det händer så mycket. Jag vänjer mig gärna.
Bra sömn till alla som vill eller måste sova!
Jag lyssnade på låtar som jag brukar lyssna på ganska ofta, men av någon anledning började jag tänka på dem på nya sätt. Jag satte in dem i nya sammanhang, där de passade så bra att jag blev förvånad över att jag inte hade tänkt på dem där tidigare. Kanske svårt att få något grepp om tankegången för alla andra, men jag förstod mig.
Nervositet? Ja. Plötsligt blev jag mer självkritisk, men det är väl förståeligt. Än så länge går det ju bra. Hitta mina begränsningar? Skulle vara bra. Nu tar tar jag ton igen och hoppas det låter bättre än min gitarr. Det låter i alla fall mycket bättre än när det betygsattes i åttan. (Jag testade med samma låt, bara för att vara säker.)
Mössan har blivit ett väldigt använt klädesplagg. Det gjordes precis innan jul. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag satt och virkade när det bjöds på julmust i ett av alla klassrummen. Första klassen det är möjligt att göra det bland, för övrigt. Bravo! Men jag kommer inte tillbaka till er, för jag är en blivande estet.
Det jag skriver känns verkligen rörigt, men det är väl för att jag inte har någon idé om vad jag ska skriva när jag börjar. Men det är sån jag är. Jag är bättre på att improvisera än att försöka tänka ut vad jag ska skriva i förväg. Om det blir rörigt när jag skriver om mina tankar, beror det på att mina tankar är röriga.
Nu är det dags att sova. Imorgon är Skara målet. Det känns konstigt att göra det nu, bara. Jag är helt enkelt inte van vid att det händer så mycket. Jag vänjer mig gärna.
Bra sömn till alla som vill eller måste sova!
Ostämt med madrassljuddämpare? Eller någon annan oförståelig rubrik.
Jag märkte just att min bror inte kan stämma en gitarr. Mitt tvivel visade sig vara befogat. Han sade visserligen att han inte var färdig, men några strängar borde han väl ha stämt rätt, åtminstone? Annars är han inte stämduglig. (mycket märkligt ord, men det kom ju från mig. Jag är ganska märklig jag med. Eller?)
Madrassen ligger kvar, med mig på den. Mobilen plingar hela tiden. Den vill inte laddas ordentligt. Men det är jag van vid nuförtiden. Det kommer bli svårare att ladda den hemma hos mamma, där jag inte kan klämma fast den mellan videon och tv:n. Det ordnar sig nog ändå.
Sen kan jag berätta att jag har lånat min fars högtalare. Det var ett bra beslut. Nu har jag mycket bättre ljud. (Datorn står på madrassen, vilket gör att madrassen slukar allt ljud från datorns egna högtalare.) De används ändå inte när min bror inte sitter vid den datorn. Pappa verkar inte vara så mycket för musik. Eller så fyller de andra som bor här luften med så mycket av den att pappas musik inte får plats?
Det här skrevs bara för att jag kände att jag ville skriva. Jag hade inte så mycket tankar som jag ville skriva ner däremot. Kanske någon annan gång?
Hej hopp, kaffekopp! (Inte för att jag dricker kaffe, men ändå.)
Plötsligt...
Det här var en bra placering. Stanna här ett tag? Gärna. Jag funderar nästan på att överge min säng för en natt och sova här, på en madrass som täcker större delen av golvytan. Det kändes bara bra på något sätt. Jag kan förstå om Rasmus sov gott hela natten. (Nej, här måste jag rätta mig själv. Halva dagen var det vi sov. Tjugo över fem är det inte längre natt.)
Tapeter i rullar, placerade i en påse, ställd i ena hörnet av det blå rummet. Ingen av rullarna matchar väggen. De står bara där för att jag inte vet var jag ska göra av med dem annars. De är en påminnelse om den grå rutan som sitter i väggen, ovanför min säng.
Men plötsligt är det så oviktigt att skriva om det.
Allow it to happen
Det kommer behövas pensionspengar för att min vän ska orka läsa denna blogg. Det är bara en av alla konstigheter. Vi pratar så mycket att vi till slut inte vet vad vi snackar om. "Till slut inser vi misstaget. Vi öppnade våra käftar." Mycket riktigt, det är inte bara han som är förvånad. Det känns konstigt att vi skrattar åt missförståndet istället för att försöka reda ut det, men det känns inte fel, av någon anledning.
Märkligt hur olika människor kan ge mig så olika inställningar. Men det kanske är så, när man har anpassat sig i ett helt liv. Det blir lite svårt att sluta. Det enda jag tycker är konstigt är att jag aldrig har tyckt att jag har kunnat anpassa mig ordentligt. Det finns nog en gräns för hur mycket man kan ändra på sig själv. Det känns ändå som att jag har hittat den jag är.
"Om datorn är snäll." Det är kul att lyssna på människor. Speciellt om de inte själva kan förutsäga vad de kommer göra härnäst.
Irriterande väntan. Det hade varit så mycket bättre att bara få ett besked. Jag får väl bara vänta och hoppas, även om det är jobbigt. Finns det något annat att göra? Det är inte jag som bestämmer, oavsett hur mycket jag vill.
Jag kommer ingenstans med mina tankar just nu.
Kladdkaka?
Blåst?
Precis likadant. Allt mitt vanliga tålamod är borta (med vinden?). (Det blåser väldigt mycket här idag.) Som sagt: varför ens tvivla? Det är bara jag som inte riktigt har hunnit ta in alltihop än. Jag borde vänja mig vid att mycket händer. Jag tycker alldeles för ofta att det händer för lite. Då får jag väl försöka låta bli att bli så rädd varje gång allt händer samtidigt?
Jag sätter mig på fönsterkarmen igen. Det kändes som att jag förtjänade det, för jag försöker igen. Det är olikt mig, men det är ju förändring på gång, så varför inte ändra lite av mig själv som jag inte är nöjd med, när jag ändå håller på?
Är det en fråga om tillit? Jag tror bara att han är försiktig. Kanske är det jag som är lite galen, men då får det väl vara så.
Hooray for the madness
Bara för att det hördes ur högtalarna nyss.
Jag sätter mig på fönsterkarmen igen. Det kändes som att jag förtjänade det, för jag försöker igen. Det är olikt mig, men det är ju förändring på gång, så varför inte ändra lite av mig själv som jag inte är nöjd med, när jag ändå håller på?
Är det en fråga om tillit? Jag tror bara att han är försiktig. Kanske är det jag som är lite galen, men då får det väl vara så.
Hooray for the madness
Bara för att det hördes ur högtalarna nyss.
It's so hard to see when I'm on my way down...
Är det inte så? Efter att ha analyserat och funderat över min frukost inser jag att jag faktiskt måste ha haft rätt i min första tanke. Det är väl oftast så. Varför kan jag inte hålla mig till den då? (Måste jag tänka sönder allt?) Om jag inte förstår vad jag känner betyder det att jag känner flera olika saker. Lösning: fokusera på tankar och beteende och dra slutsatser av det istället. Slutsats: Varför ens tvivla?
Så det är dags att ställa in sig på att försöka igen? Varför inte? Det är väl onödigt att bara ge upp allt? Tänka över allt och inse att jag återigen bara kommer bli sur på mig själv om jag låter det här blekna utan ett försök. Handlar det om att försöka låta bli att tvivla? Jag tror inte det. Snarare om att jag måste inse att jag måste se till att göra något. Hur länge ska jag sitta här och låta allt passera? Jag tror det är dags att försöka igen. Jag visste att jag gjorde ett bra musikval innan jag somnade. Jag känner mig däremot inte lika nöjd med skivorna längre.
Så det är dags att ställa in sig på att försöka igen? Varför inte? Det är väl onödigt att bara ge upp allt? Tänka över allt och inse att jag återigen bara kommer bli sur på mig själv om jag låter det här blekna utan ett försök. Handlar det om att försöka låta bli att tvivla? Jag tror inte det. Snarare om att jag måste inse att jag måste se till att göra något. Hur länge ska jag sitta här och låta allt passera? Jag tror det är dags att försöka igen. Jag visste att jag gjorde ett bra musikval innan jag somnade. Jag känner mig däremot inte lika nöjd med skivorna längre.
Reassure me?
Jag har inte en aning om vad det är som händer. Allt känns så kaotiskt och det känns verkligen som att jag borde göra något. Borde jag göra en aktiv handling här? Ja, det vet jag att jag borde. Men allt är så märkligt och ovant och jag inser att jag inte vet om jag klarar av något just nu. Jag sitter bara här hela dagarna. Slänger jag bort mitt liv på att göra absolut ingenting alls?
Jag förstår inte. Jag är inte van vid att såhär mycket händer på en gång. Allt förändras och det känns bara så osäkert nu när allt jag hållit fast vid bara försvinner. Det känns bara fel igen. Jag vet inte ens varför ajg skriver det här, för jag gick härifrån några minuter och förstörde hela meningen med att skriva inlägget. Allt jag ville få ut, tänkte jag slut på och nu hittar jag det inte.
Vad är meningen? Förstår jag själv vad det är jag håller på med. Ja, men varför? Vad är det som känns här egentligen? Det är ingen idé att försöka komma fram till nu. Jag har fallit. Allt är osäkert just nu. Kanske går det inte att få ordning på saker en längre tid, när jag väljer att leva såhär. Har jag överhuvudtaget gjort något val? Det känns inte så. Det känns som att jag bara följer med och låter allt hända. Som om allt bara passerar förbi mig utan att jag har en chans att påverka det. Är det för att jag har så svårt att göra någonting överhuvudtaget? Har jag nånsin tagit mig förbi mina psykiska spärrar, med en tanke på att det skulle hjälpa mig?. Nej.
Det är fortfarande det som är felet. Jag kan inte se mitt eget värde. Jag ser inte varför det skulle vara värt något att göra något som skulle göra mig glad? Eller? Är jag bara sämst på att göra saker överhuvudtaget? Är det där felet ligger? Jag har ingen aning. Jag tänker sönder allt just nu. Jag märker att det jag tänker omöjligt kan stämma. Är det ett steg i rätt riktning, att jag inser att de negativa tankarna inte stämmer? Det känns bara som att jag blir mer förvirrad?
Var det värre förut, eller börjar jag vänja mig? Snälla, säg att det var värre förut. Jag står inte ut med tanken på att vänja mig. Om jag vänjer mig igen kommer jag gå under av min egen tomhet. Av någon anledning tycker jag att det är bra att jag känner mig såhär förtvivlad och att jag gråter. Det känns. Jag står inte ens ut med tanken på att sluta känna. Som att vandra omkring i en lång korridor. Inget spelar någon roll, förutom att nå slutet på korridoren och börja känna igen. Tills det händer kommer den enda känsla som finns att känna en avsky riktad mot mig själv, eftersom varje skratt, varje leende kommer vara falskt. Det kommer kanske inte vara det, men det är så det kommer uppfattas. Om man ler utan att egentligen vara glad är man väl falsk?
Jag kommer ihåg sist gång när inget kändes och bara de negativa tankarna fanns i mitt sinne.
"Hoppa"! Jag funderade faktiskt på att lyda den uppmaningen. Jag kommer förstöra mig själv om jag slutar känna igen.
Kan jag inte bara få börja om? Jag vill fortfarande veta hur allt hade blivit om jag hade bytt skola i fyran. Jag tvivlar på att den jag är nu skulle vara nöjd ändå. Allt skulle kännas för lite.
Det känns återigen som att jag sviker alla, men den här gången för att jag är ärlig. Hur dumt är inte det? Först känner jag mig som en svikare för att jag ljuger och nu, när jag talar sanning är det likadant. Var inte till last. Låt inte dem bära din börda. Det är inte deras problem, utan ditt. Skulle inte du hjälpa andra? Nu sitter du här och önskar att du fick hjälp. Ge, inte ta. Sluta vara så självisk. Är det här resultatet? Alla "egoist", "ego" och "du tänker för mycket på dig själv" har till slut tagit mig hit? Är jag helt dum i huvudet? Eller ljuger jag för mig själv igen? Varför kan jag inte bara förstå mig själv?!
Jag bara rasar. Inget ovanligt och ur min synvinkel dessutom mer positivt än negativt. Jag är verkligen inte klok! Låt musiken förstöra mina öron nu också. Budskapet når mig inte längre. Jag är bara arg på mig själv. Nej, ilska är fel känsla. Bara avsky.
Jag förstår inte. Jag är inte van vid att såhär mycket händer på en gång. Allt förändras och det känns bara så osäkert nu när allt jag hållit fast vid bara försvinner. Det känns bara fel igen. Jag vet inte ens varför ajg skriver det här, för jag gick härifrån några minuter och förstörde hela meningen med att skriva inlägget. Allt jag ville få ut, tänkte jag slut på och nu hittar jag det inte.
Vad är meningen? Förstår jag själv vad det är jag håller på med. Ja, men varför? Vad är det som känns här egentligen? Det är ingen idé att försöka komma fram till nu. Jag har fallit. Allt är osäkert just nu. Kanske går det inte att få ordning på saker en längre tid, när jag väljer att leva såhär. Har jag överhuvudtaget gjort något val? Det känns inte så. Det känns som att jag bara följer med och låter allt hända. Som om allt bara passerar förbi mig utan att jag har en chans att påverka det. Är det för att jag har så svårt att göra någonting överhuvudtaget? Har jag nånsin tagit mig förbi mina psykiska spärrar, med en tanke på att det skulle hjälpa mig?. Nej.
Det är fortfarande det som är felet. Jag kan inte se mitt eget värde. Jag ser inte varför det skulle vara värt något att göra något som skulle göra mig glad? Eller? Är jag bara sämst på att göra saker överhuvudtaget? Är det där felet ligger? Jag har ingen aning. Jag tänker sönder allt just nu. Jag märker att det jag tänker omöjligt kan stämma. Är det ett steg i rätt riktning, att jag inser att de negativa tankarna inte stämmer? Det känns bara som att jag blir mer förvirrad?
Var det värre förut, eller börjar jag vänja mig? Snälla, säg att det var värre förut. Jag står inte ut med tanken på att vänja mig. Om jag vänjer mig igen kommer jag gå under av min egen tomhet. Av någon anledning tycker jag att det är bra att jag känner mig såhär förtvivlad och att jag gråter. Det känns. Jag står inte ens ut med tanken på att sluta känna. Som att vandra omkring i en lång korridor. Inget spelar någon roll, förutom att nå slutet på korridoren och börja känna igen. Tills det händer kommer den enda känsla som finns att känna en avsky riktad mot mig själv, eftersom varje skratt, varje leende kommer vara falskt. Det kommer kanske inte vara det, men det är så det kommer uppfattas. Om man ler utan att egentligen vara glad är man väl falsk?
Jag kommer ihåg sist gång när inget kändes och bara de negativa tankarna fanns i mitt sinne.
"Hoppa"! Jag funderade faktiskt på att lyda den uppmaningen. Jag kommer förstöra mig själv om jag slutar känna igen.
Kan jag inte bara få börja om? Jag vill fortfarande veta hur allt hade blivit om jag hade bytt skola i fyran. Jag tvivlar på att den jag är nu skulle vara nöjd ändå. Allt skulle kännas för lite.
Det känns återigen som att jag sviker alla, men den här gången för att jag är ärlig. Hur dumt är inte det? Först känner jag mig som en svikare för att jag ljuger och nu, när jag talar sanning är det likadant. Var inte till last. Låt inte dem bära din börda. Det är inte deras problem, utan ditt. Skulle inte du hjälpa andra? Nu sitter du här och önskar att du fick hjälp. Ge, inte ta. Sluta vara så självisk. Är det här resultatet? Alla "egoist", "ego" och "du tänker för mycket på dig själv" har till slut tagit mig hit? Är jag helt dum i huvudet? Eller ljuger jag för mig själv igen? Varför kan jag inte bara förstå mig själv?!
Jag bara rasar. Inget ovanligt och ur min synvinkel dessutom mer positivt än negativt. Jag är verkligen inte klok! Låt musiken förstöra mina öron nu också. Budskapet når mig inte längre. Jag är bara arg på mig själv. Nej, ilska är fel känsla. Bara avsky.
Ovisshet? Ja. Svammel? Ingen aning
Jag vet inte riktigt vad jag tänker idag, men här skrivs det ändå ner. Kanske tänker jag inte lika mycket som jag brukar göra. Kanske tänker jag på samma sak om och om igen tills jag inte tänker på att jag tänker på det. (Här måste jag lägga till ett nytt "jag vet inte".)
Händelsemässigt är det inte något som är så speciellt. Jag städade visserligen idag, men det görs lite då och då, när det verkar behövas. Det jag ville säga med det var att jag hittade min rock och blev då tvungen att tänka efter för att komma fram till när jag senast hade använt detta vinterplagg. Jag insåg att jag hade cyklat hem till min mor en natt sent i juni och då frusit så mycket att jag hade åkt hit för att ta på mig lite mer kläder. Vinterkläder fem dagar innan juli tar sin början. Kanske lite märkligt. Nu blev jag i alla fall påmind om den cykelturen. 14 kilometer iförd sommarmössa.
Det fick mig att tänka på när jag berättade om det. Te i sugrör, osäkerhet och skämt om brist på tillit. Två veckor, inte mer? Men det kändes ju avlägset redan dagen efter. Jag är ändå förvånad. Och lat som jag är finns det fortfarande ingen lista över låtarna på skivorna. Två uppgifter hade jag. Den jag blev tvingad att göra gjorde jag, men sen tog orken på något vis slut. Men det kommer väl fler dagar?
Slagen av en tanke blir jag också. Jag måste verka rätt konstig, när jag sitter här, halvvägs ute på taket, med min musik flödande ut över hela grannskapen, ibland blandat med min egen röst. Det förvånar mig att ingen har kommit och klagat. Accepterande grannar? Eller tycker de om det? Jag kanske förser dem med den bakgrundsmusik som det ibland skulle vara skoj att ha i livet. Jag bara svamlar. Troligen är de ganska likgiltiga till vad jag gör, eller så är det för jobbigt att komma hit och klaga.
Svamlar jag verkligen? Jag ler åt mitt tvivel. Kanske är det en vettig tankegång. Jag kan ju inte veta vad de anser om mitt beteende. Däremot känns det som att jag är den som sticker ut mest här. Felplacerad? Nej, bara annorlunda. Annars är det mest små barn här, som alla vill hoppa på studsmattan tre dörrar bort. För första gången blir jag kontaktad på fönsterkarmen. En konversation på fyra ord: "Är det skönt?" "Ja!"
Skuggorna börjar bli långa och luften kall. Dags att lämna fönstret, för benen fryser lite smått. Jag började väl känna efter hur det kändes när jag fick en fråga om det. Jag tror jag borde ta musikpaus nu och låta öronen ta in något annat.
Ja, två timmars tankar? Kanske inte alla, men fingrarna är inte lika snabba som huvudet.
Slut! (Jag kom inte på något annat.)
Händelsemässigt är det inte något som är så speciellt. Jag städade visserligen idag, men det görs lite då och då, när det verkar behövas. Det jag ville säga med det var att jag hittade min rock och blev då tvungen att tänka efter för att komma fram till när jag senast hade använt detta vinterplagg. Jag insåg att jag hade cyklat hem till min mor en natt sent i juni och då frusit så mycket att jag hade åkt hit för att ta på mig lite mer kläder. Vinterkläder fem dagar innan juli tar sin början. Kanske lite märkligt. Nu blev jag i alla fall påmind om den cykelturen. 14 kilometer iförd sommarmössa.
Det fick mig att tänka på när jag berättade om det. Te i sugrör, osäkerhet och skämt om brist på tillit. Två veckor, inte mer? Men det kändes ju avlägset redan dagen efter. Jag är ändå förvånad. Och lat som jag är finns det fortfarande ingen lista över låtarna på skivorna. Två uppgifter hade jag. Den jag blev tvingad att göra gjorde jag, men sen tog orken på något vis slut. Men det kommer väl fler dagar?
Slagen av en tanke blir jag också. Jag måste verka rätt konstig, när jag sitter här, halvvägs ute på taket, med min musik flödande ut över hela grannskapen, ibland blandat med min egen röst. Det förvånar mig att ingen har kommit och klagat. Accepterande grannar? Eller tycker de om det? Jag kanske förser dem med den bakgrundsmusik som det ibland skulle vara skoj att ha i livet. Jag bara svamlar. Troligen är de ganska likgiltiga till vad jag gör, eller så är det för jobbigt att komma hit och klaga.
Svamlar jag verkligen? Jag ler åt mitt tvivel. Kanske är det en vettig tankegång. Jag kan ju inte veta vad de anser om mitt beteende. Däremot känns det som att jag är den som sticker ut mest här. Felplacerad? Nej, bara annorlunda. Annars är det mest små barn här, som alla vill hoppa på studsmattan tre dörrar bort. För första gången blir jag kontaktad på fönsterkarmen. En konversation på fyra ord: "Är det skönt?" "Ja!"
Skuggorna börjar bli långa och luften kall. Dags att lämna fönstret, för benen fryser lite smått. Jag började väl känna efter hur det kändes när jag fick en fråga om det. Jag tror jag borde ta musikpaus nu och låta öronen ta in något annat.
Ja, två timmars tankar? Kanske inte alla, men fingrarna är inte lika snabba som huvudet.
Slut! (Jag kom inte på något annat.)
Förberedande av frustration
Idag bygger jag för några minuter upp en rutin (minuterna innan jag började skriva här) som lyder såhär: vik ett klädesplagg (jag knäpper alla knappr på skjortorna, vilket senare kommer leda till djup frustration när jag stressat hittar den skjorta jag letar efter och märker att det kommer ta en minut extra att ta på mig den). Gå sedan till datorn och se efter om något har hänt. Om något har hänt (om någon har skickat ett meddelande) se till att något händer någon annans dator. Sedan upprepas det hela igen.
Men jag hade ju slutat med det nu, sade jag, vilket mycket väl stämmer. Problemet var att jag då slutade helt med städningen. Jag får låta bli att skriva här och återgå till rutinen. Kanske blir det mer skrivande snart!
You've got to try...
Så det blev plötsligt lokal musik. Kanske för att påpeka att det är jag som krånglar till saker. Men problem är väl bara dolda lösningar? Låt oss gå för det. Nu var det sömn som skulle införskaffas, även om den kommer vara svår att hitta. Ungefär som en sommarjakt på svamp i skogen under (skydd av?) nattens mörker (metaforen kan vara svårtolkad).
Men jag skulle försöka! God natt!
(Nu har jag förbrukat denna rubrik och kommer inte kunna använda den igen på ett tag)
Nu är jag snart färdig. Det känns lite dumt att det nästan tog två veckor att välja ut ett gäng låtar och lägga dem på två skivor, men jag kan inte säga att jag har försökt så intensivt förrän nu. Nu är de i alla fall klara. Imorgon har jag två uppgifter. Jag ska försöka städa detta gemak (jag var tvungen! Gemak är dock lite av en överdrift) och så ska jag skriva ner vilka låtar som är med på skivorna.
Jag har inte så mycket att säga inatt. Kanske borde jag försöka sova. Hämta kraft, städa, skriva skivgrejs (suffixet grejs är väldigt användbart när man inte hittar andra ord). Det låter nästan vettigt. Vettigare än så blir jag nog inte inatt.
Detta inlägg avslutas med påpekandet att det tycks mig (återigen mitt eget märkliga språkbruk) lite ovant att ha fått åtta kommentarer mellan det här inlägget och det förra, men det är ju mestadels för att de användes som ersättare för en saknad gästbok.
En finfin natt önskas alla, oavsett om ni sover eller inte!
Jag har inte så mycket att säga inatt. Kanske borde jag försöka sova. Hämta kraft, städa, skriva skivgrejs (suffixet grejs är väldigt användbart när man inte hittar andra ord). Det låter nästan vettigt. Vettigare än så blir jag nog inte inatt.
Detta inlägg avslutas med påpekandet att det tycks mig (återigen mitt eget märkliga språkbruk) lite ovant att ha fått åtta kommentarer mellan det här inlägget och det förra, men det är ju mestadels för att de användes som ersättare för en saknad gästbok.
En finfin natt önskas alla, oavsett om ni sover eller inte!
Negativ musik, Converse och ännu en dag av tankekaos.
Det är kanske inte så bra att ha Creep som enda låt i spellistan, med tanke på låtens dystra tema. Jag byter lista, men temat blir inte mycket bättre för det. Visst finns det positiva låtar, men majoriteten är nog fortfarande deprimerande, arga eller på något annat sätt negativa. Måste jag säga det här igen? Ja, för annars kommer jag inte komma igång med skrivandet. Jag vill skriva, så jag tar den här lilla upprepningen som uppvärmning inför det fortsatta skrivandet.
Så dagen är än en gång bara konstig och oförståelig. På många sätt inte alls annorlunda, men så känslomässigt kaotisk, minus kaoset. Jag vet att det här bara säger emot sig självt, men hur ska jag förklara? Kanske ska jag dela upp allt igen. Det var så att jag kände många olika saker om det faktum att det jag tyckte att jag borde ha känt idag av någon anledning inte kändes. Det kändes fel att roa sig när jag hade förstört någons helg, men mest var jag förvirrad över att jag inte kände att jag hade svikit honom.
Nu sitter jag här och tycker att jag borde känna mig skyldig till att ha haft skoj idag, vilket jag naturligtvis inte gör, eftersom det låter så sjukt när jag skriver det så här. Men jag tycker det borde kännas fel att jag har skoj, när jag vet att jag har svikit någon, gjort honom förbannad och besviken och till råga på allt förstört hans helg. Allt för att jag fick ordet "tönt" skickat till mig i ett sms. Det borde inte kännas såhär lite, tycker jag. Kanske är det för att jag för en gångs skull agerade efter vad jag tyckte var rätt? Jag har ingen aning, men jag får mig själv att må dåligt för att jag inte tycker att jag mår tillräckligt dåligt.
All kommunikation verkar gå dåligt idag, eller så är det bara Internet som visar sin dåliga sida. Det funkar, men långsamt går det. Kanske är det jag som behandlar min dator illa. Det är nog inte meningen att den ska ligga i knät, med ett täcke som täcker för utblåset för kylningen. Fönstret åker upp en stund och tio minuter senare drar jag ner en kallt dator i knät och fortsätter skriva. Jag gjorde egentligen inget avbrott, men datorns placering på fönsterblecket gjorde att skrivhastigheten sjönk märkvärt.
Orden försvinner från mig igen. Eller så har jag glömt bort hur jag ska använda dem, om det inte är så att jag helt enkelt inte har en aning om vad jag försöker säga. Huvudet är tomt och jag börjar bli trött. Kommer den här dagen spela någon roll imorgon? Ja, det kommer den göra, för det händer saker i mitt liv nu. Tomheten fylls med små, men ändå viktiga saker, samtidigt som de stora förändringarna knappt märks. Det var mitt försök till en sammanfattning. Sist av allt vill jag bara be om ursäkt i förväg om jag somnar utan att först meddela det.
Sov gott, om ni nu vill sova.
Så dagen är än en gång bara konstig och oförståelig. På många sätt inte alls annorlunda, men så känslomässigt kaotisk, minus kaoset. Jag vet att det här bara säger emot sig självt, men hur ska jag förklara? Kanske ska jag dela upp allt igen. Det var så att jag kände många olika saker om det faktum att det jag tyckte att jag borde ha känt idag av någon anledning inte kändes. Det kändes fel att roa sig när jag hade förstört någons helg, men mest var jag förvirrad över att jag inte kände att jag hade svikit honom.
Nu sitter jag här och tycker att jag borde känna mig skyldig till att ha haft skoj idag, vilket jag naturligtvis inte gör, eftersom det låter så sjukt när jag skriver det så här. Men jag tycker det borde kännas fel att jag har skoj, när jag vet att jag har svikit någon, gjort honom förbannad och besviken och till råga på allt förstört hans helg. Allt för att jag fick ordet "tönt" skickat till mig i ett sms. Det borde inte kännas såhär lite, tycker jag. Kanske är det för att jag för en gångs skull agerade efter vad jag tyckte var rätt? Jag har ingen aning, men jag får mig själv att må dåligt för att jag inte tycker att jag mår tillräckligt dåligt.
All kommunikation verkar gå dåligt idag, eller så är det bara Internet som visar sin dåliga sida. Det funkar, men långsamt går det. Kanske är det jag som behandlar min dator illa. Det är nog inte meningen att den ska ligga i knät, med ett täcke som täcker för utblåset för kylningen. Fönstret åker upp en stund och tio minuter senare drar jag ner en kallt dator i knät och fortsätter skriva. Jag gjorde egentligen inget avbrott, men datorns placering på fönsterblecket gjorde att skrivhastigheten sjönk märkvärt.
Orden försvinner från mig igen. Eller så har jag glömt bort hur jag ska använda dem, om det inte är så att jag helt enkelt inte har en aning om vad jag försöker säga. Huvudet är tomt och jag börjar bli trött. Kommer den här dagen spela någon roll imorgon? Ja, det kommer den göra, för det händer saker i mitt liv nu. Tomheten fylls med små, men ändå viktiga saker, samtidigt som de stora förändringarna knappt märks. Det var mitt försök till en sammanfattning. Sist av allt vill jag bara be om ursäkt i förväg om jag somnar utan att först meddela det.
Sov gott, om ni nu vill sova.
I'm a creep?
(Det här inlägget skrev i morse, men jag lade inte ut det då, för jag trodde att jag hade mer att säga)
En dag av svek på dubbla plan. Jag sviker min vän och blir sviken av teknologin. Är det ett sammanträffande? Jag vet inte, men på något vis känns det som om det blev straffet för vad jag gjorde. Straffet för att jag nu vågar vara mig själv och visa vad jag tycker? Jag bara svamlar. "Sidan kan inte visas".
Men det var väl inte meningen att allt skulle lösa sig. Sms skickas i flera riktningar och plötsligt visar alla hur de känner. Allt känns orealistiskt, eftersom det inte tillhör vanligheterna i mitt liv. Men det är väl dags att vänja sig vid förändringen. Jag är bara rädd för att bli av med alla dessa vänner. Kanske hade det varit bättre att lösa allting direkt, men jag är ingen direkt människa, för det tar tid innan jag ordentligt förstår vad som har hänt och vad det innebär.
Nu sitter vi istället åtskilda och är besvikna allihop. Det kommer fram att jag inte alls är trevlig mot alla. Jag behandlade honom dåligt för att han gjorde det mot mig och då gick det ut över andra. Jag visste det, men jag visste att jag inte skulle orka ändå. För lång resa till för många problem som borde lösas. Jag hade bara gett upp halvvägs och så skulle inget bli löst ändå. Jag är för trött.
En dag av svek på dubbla plan. Jag sviker min vän och blir sviken av teknologin. Är det ett sammanträffande? Jag vet inte, men på något vis känns det som om det blev straffet för vad jag gjorde. Straffet för att jag nu vågar vara mig själv och visa vad jag tycker? Jag bara svamlar. "Sidan kan inte visas".
Men det var väl inte meningen att allt skulle lösa sig. Sms skickas i flera riktningar och plötsligt visar alla hur de känner. Allt känns orealistiskt, eftersom det inte tillhör vanligheterna i mitt liv. Men det är väl dags att vänja sig vid förändringen. Jag är bara rädd för att bli av med alla dessa vänner. Kanske hade det varit bättre att lösa allting direkt, men jag är ingen direkt människa, för det tar tid innan jag ordentligt förstår vad som har hänt och vad det innebär.
Nu sitter vi istället åtskilda och är besvikna allihop. Det kommer fram att jag inte alls är trevlig mot alla. Jag behandlade honom dåligt för att han gjorde det mot mig och då gick det ut över andra. Jag visste det, men jag visste att jag inte skulle orka ändå. För lång resa till för många problem som borde lösas. Jag hade bara gett upp halvvägs och så skulle inget bli löst ändå. Jag är för trött.
Jag vet inte vad jag ska ha för rubrik på ett såhär märkligt inlägg
På något vis kan jag inte tänka mig att han ber om ursäkt. Det känns inte som något han skulle göra, men jag ska inte låta min bedömning gå som sanning här. Kanske är han ledsen för det han sade. Kanske vill han bara inte ha en massa tjafs i gruppen. Jag kommer inte riktigt kunne lita på honom förrän jag ser honom. Det är lätt att ljuga i text.
Tyvärr. Kanske hade det blivit roligt. Det hade garanterat funnits skratt att hämta där, men jag behöver vila från allt hånande och nedlåtande tal. Jag sätter mig här med mössan och förbereder mig på en obestämd morgondag. Det enda som känns fel med det här är att svika den onde ängeln. Av någon anledning är jag fortfarande likgiltig till den tredje. Kanske för att jag knappt känner honom. Det kanske kommer sen. Just nu handlar det bara om att misstaget måste få tydliga konsekvenser. Jag vet inte om han fungerar så, men jag skulle inte klara av att ta in det om det inte påverkade det planerade händelseförloppet. Jag är oförmögen att ta in något på ett känslomässigt stadium, om jag inte får tid att reflektera över det.
Jag är bara trött på all trångsynthet och brist på respekt. Plötsligt känns allt så ytligt och oäkta igen. Jag undrar återigen om de människorna har någon sorts djup inom sig. Jag känner mig bara helt rubbad just nu och jag vet inte riktigt varför. Tvivlet tar chansen att ställa sig i vägen igen. Eller är det bara jag som försöker illustrera något jag inte själv förstår? Som sagt, tvivel.
Det är väl sånt här jag förväntas stå ut med, i en värld där det här är vardagsmat för de flesta. Jag har varit med om så mycket värre saker än det här, men ändå kändes det där ordet mer än allt jag fick höra under högstadievardagen.
Jag skulle sova, sade han. Jag vet att jag borde ha lyssnat på honom, men han tappade mig när den där lilla glada minen dök upp på skärmen. Visst menade han väl, men det kändes som om han hoppades att jag skulle ge honom en tillbaka. Jag ville inte ljuga så jag lät bli. Varför ska jag skicka en sådan när jag egentligen gråter? Det fanns inget skäl, så jag lät bli. Bara för att säga det tre gånger säger jag att jag lät bli. Kanske behöver jag upprepa saker för mig själv för att förstå dem till fullo. Jag märker att jag byter ämne snabbt, men på något vis ändå berättar på ett vettigt vis. Kanske är det för att jag skriver i den bana mina tankar följer. Ibland undrar jag nästan om jag lyckas forma tankebanan själv när jag skriver här, för det blir på något vis mycket mer lättförståeligt.
Idag kom jag på mig själv med att tänka hur fel det skulle kännas att tala om min mor som "farmor", vilket fick mig att haja till, eftersom det innebar att mitt huvud just då hade ställt in sig på att jag skulle ha barn någon gång. Kanske var det ett försök till att se en framtid, samtidigt som jag satt bland en samling människor, alla grupperade i familjer.
Ett sms till, troligen det sista för i kväll, får mig att gråta igen. Den här gången är det bara för att jag får bevis på det jag så länge trott var på väg att hända. Allt som jag tvivlat på, för att det legat dolt, visas plötsligt och visar sig vara som jag hoppades. Jag tvivlar återigen på min egen bedömning av människorna omkring mig och bestämmer mig sedan för att jag inte behöver välja sida. Jag tvingar mig själv att låta bli att favorisera, för jag vet att jag annars bara kommer byta fram och tillbaka och sedan hata mig själv för att jag inte kan bestämma mig.
Det känns som att allt plötsligt blir bättre och det blir bara för mycket. Alla gånger jag bara har hållt med, låtit bli att säga emot och sen blivit arg för att jag inte visade vad jag egentligen tyckte. Ibland till och med låtsats tycka likadant. Jag gjorde det så många gånger att jag till slut glömde bort vad jag egentligen tyckte om saker. Jag ljög för den enda riktiga vännen jag hade, ett oändligt antal gånger. Det känns bara så fel. Det känns som om jag aldrig har varit riktigt ärlig mot någon. Samtidigt vet jag att det delvis handlade om rädsla och att jag själv inte var säker på vad som var sant. Nu känns det inte som att jag är värd det som händer och jag blir på mig själv för att jag har den uppfattningen. Jag har väl försändrats sen dess? Jag kommer aldrig kunna bli sån igen, för allting känns nu, till skillnad från när jag till slut gav upp och lät mig domna bort, för att det var för hemskt i vardagen.
Är det meningen att allt ska kännas såhär fel när det blir mer rätt? Kanske är det det det ska (jag hade bara lust) göra. Det är åtminstone det det gör. Men det kanske är så. Han var klok nog att sätta ett "nog" där. För man vet aldrig vad som kan hända. Kanske visar det sig att det där var ett befogat "nog" någon gång, men jag hoppas att det aldrig blir så.
Ett negativt inlägg om både positiva och negativa saker. Så deprimerande av mig. Nu måste jag faktiskt försöka sova. Dessutom har jag ett sms att svara på.
Sov gott allihopa!
Tyvärr. Kanske hade det blivit roligt. Det hade garanterat funnits skratt att hämta där, men jag behöver vila från allt hånande och nedlåtande tal. Jag sätter mig här med mössan och förbereder mig på en obestämd morgondag. Det enda som känns fel med det här är att svika den onde ängeln. Av någon anledning är jag fortfarande likgiltig till den tredje. Kanske för att jag knappt känner honom. Det kanske kommer sen. Just nu handlar det bara om att misstaget måste få tydliga konsekvenser. Jag vet inte om han fungerar så, men jag skulle inte klara av att ta in det om det inte påverkade det planerade händelseförloppet. Jag är oförmögen att ta in något på ett känslomässigt stadium, om jag inte får tid att reflektera över det.
Jag är bara trött på all trångsynthet och brist på respekt. Plötsligt känns allt så ytligt och oäkta igen. Jag undrar återigen om de människorna har någon sorts djup inom sig. Jag känner mig bara helt rubbad just nu och jag vet inte riktigt varför. Tvivlet tar chansen att ställa sig i vägen igen. Eller är det bara jag som försöker illustrera något jag inte själv förstår? Som sagt, tvivel.
Det är väl sånt här jag förväntas stå ut med, i en värld där det här är vardagsmat för de flesta. Jag har varit med om så mycket värre saker än det här, men ändå kändes det där ordet mer än allt jag fick höra under högstadievardagen.
Jag skulle sova, sade han. Jag vet att jag borde ha lyssnat på honom, men han tappade mig när den där lilla glada minen dök upp på skärmen. Visst menade han väl, men det kändes som om han hoppades att jag skulle ge honom en tillbaka. Jag ville inte ljuga så jag lät bli. Varför ska jag skicka en sådan när jag egentligen gråter? Det fanns inget skäl, så jag lät bli. Bara för att säga det tre gånger säger jag att jag lät bli. Kanske behöver jag upprepa saker för mig själv för att förstå dem till fullo. Jag märker att jag byter ämne snabbt, men på något vis ändå berättar på ett vettigt vis. Kanske är det för att jag skriver i den bana mina tankar följer. Ibland undrar jag nästan om jag lyckas forma tankebanan själv när jag skriver här, för det blir på något vis mycket mer lättförståeligt.
Idag kom jag på mig själv med att tänka hur fel det skulle kännas att tala om min mor som "farmor", vilket fick mig att haja till, eftersom det innebar att mitt huvud just då hade ställt in sig på att jag skulle ha barn någon gång. Kanske var det ett försök till att se en framtid, samtidigt som jag satt bland en samling människor, alla grupperade i familjer.
Ett sms till, troligen det sista för i kväll, får mig att gråta igen. Den här gången är det bara för att jag får bevis på det jag så länge trott var på väg att hända. Allt som jag tvivlat på, för att det legat dolt, visas plötsligt och visar sig vara som jag hoppades. Jag tvivlar återigen på min egen bedömning av människorna omkring mig och bestämmer mig sedan för att jag inte behöver välja sida. Jag tvingar mig själv att låta bli att favorisera, för jag vet att jag annars bara kommer byta fram och tillbaka och sedan hata mig själv för att jag inte kan bestämma mig.
Det känns som att allt plötsligt blir bättre och det blir bara för mycket. Alla gånger jag bara har hållt med, låtit bli att säga emot och sen blivit arg för att jag inte visade vad jag egentligen tyckte. Ibland till och med låtsats tycka likadant. Jag gjorde det så många gånger att jag till slut glömde bort vad jag egentligen tyckte om saker. Jag ljög för den enda riktiga vännen jag hade, ett oändligt antal gånger. Det känns bara så fel. Det känns som om jag aldrig har varit riktigt ärlig mot någon. Samtidigt vet jag att det delvis handlade om rädsla och att jag själv inte var säker på vad som var sant. Nu känns det inte som att jag är värd det som händer och jag blir på mig själv för att jag har den uppfattningen. Jag har väl försändrats sen dess? Jag kommer aldrig kunna bli sån igen, för allting känns nu, till skillnad från när jag till slut gav upp och lät mig domna bort, för att det var för hemskt i vardagen.
Är det meningen att allt ska kännas såhär fel när det blir mer rätt? Kanske är det det det ska (jag hade bara lust) göra. Det är åtminstone det det gör. Men det kanske är så. Han var klok nog att sätta ett "nog" där. För man vet aldrig vad som kan hända. Kanske visar det sig att det där var ett befogat "nog" någon gång, men jag hoppas att det aldrig blir så.
Ett negativt inlägg om både positiva och negativa saker. Så deprimerande av mig. Nu måste jag faktiskt försöka sova. Dessutom har jag ett sms att svara på.
Sov gott allihopa!
