Tankeskrift

Önskningar om sådant jag själv inte styr och en stilla undran om vad som händer. Reflektioner som leder till bekräftelsen av att jag är ovan vid att ha denna mängd vänner. Men det fungerar åt båda hållen, och jag undrar ett ögonblick om den kvantitet jag upplever sänker min egen kvalitet som vän. Mobilen förmedlar att jag missat något. Tar igen det vid hemkomsten. Men är det tillräckligt? Hur ofta talar du med din bästa vän?

Som om jag stängt in mig igen. Klarar mig som vanligt utan ansträngning och avundas dem som tvingas försöka. Resultatet är meningslöst utan ansträngningen. Och på något vis är det svårt att motivera sig till att försöka.

I barely have the motivation

Medveten om sådant som aldrig nämnts, men som borde ha börjat märkas. Ett inlåst svek. Något som dras ut på - fördröjning av det oundvikliga. Lever än en gång på antaganden. Stela konversationer och delad tystnad. Är det bara jag som ser det som ett problem? Som om jag försöker för mycket, utan att egentligen göra något. Tillfällig motivation leder bara till problem. Osäker på min egen betydelse. Undrar om den kommer minskas nu. Troligen.

Många känslor som knappt känns. Osäker på vem som framkallar vilken känsla, men säker på att ingen av känslorna är stark nog för att klara sig. Levt utan känslomässig förstärkare i snart ett halvår nu. Börjar tro att något kommer förändras ganska snart, men vet inte vad eller hur. Eller hoppas jag bara på det? Gick inte allt sönder förra våren? Åtminstone den delen? Inga svar finns än. Kanske kommer de skapas senare.

it's not much to talk about
I've got so much to talk about
but I don't want to let you down

För det är tydligen viktigare att jag äter på rätt tid än att jag äter.

Men det är väl ändå till största delen mitt fel.

What came first - the music or the misery?

Det känns som att jag vet...

Det kanske inte var meningen att jag skulle få såhär mycket tid att tänka.

I'm trying not to be worthless

Att veta varför hjälper inte alltid.

"Ni ska..." Orden ekade i mitt medvetande, för att jag kände att de klingade fel. För man kan väl inte tvinga någon på det viset? Inga omständigheter fanns, bara ett "ska" som flög genom luften. Man kan inte tvinga folk. Kräv aldrig något från någon alls. Eller? Är det jag som tänker konstigt?

Sittande på bussen hör jag att någon gjort slut med någon annan och tydligen kommer de inte så bra överens. Plötsligt hör jag: "han har ingen rätt att hata mig". Här tänker jag låta folk lämna sina åsikter om detta och även frågan över.

En aning tydligare än vanligt?

Och ändå är det annorlunda på något vis.

Nothing seems to go away, over and over again

Ser ett mörker, men ignorerar det. Det blir bara värre om jag lägger mig i. Eller?

Två tangenter förflyttar mig till något helt annat, och jag kliver in.

Bara ett bevis på att människor är olika.

Sviker någon medvetet, utan att avslöja det. Sviker någon annan utan att tänka på det. Blir sviken av andra, men lägger ingen större vikt vid det. En händelserik dag passerar, utan att jag riktigt tar del av den.

Det där ansiktet. Ett något. En del av mitt liv jag inte kan förklara. Att alltid vänta sig att det kommer vara sista gången man ser det när man kommer dit och sitter bredvid, medan det högljudda samtalet fortsätter, ackompanjerat av ett irriterande tjut. Rundgång. En återkommande rutin. Och det tydliga minnet av en svidande kind, medan jag såg på det där ansiktet. Brist på känsla. Kommer det ens kännas när det tar slut?

Vad som en gång betydde något, har reducerats till något man bara frågar för att ha något att säga, verkar det som. Ibland blir det kanske bara så. Inga ord används, men det känns som att de behövs. Hur ser du mig? Frågor jag aldrig vågar ställa och förvirrande tystnad. Halv medveten om tillvaron, som om jag inte förstår vad som händer.

Evigt tvivel. Kanske ser jag inte meningen med det. Eller så tror jag inte på den.

Inte förvånad, inte arg. Knappt ens besviken och på något vis inte ens särskilt förvånad. Som om jag vetat att det skulle bli så här. Och jag behöver inte ens stanna upp för att se varför längre. Tusentals färdigtänkta tankar, förenklade till förståelse. Det blir kanske så, om man spenderar en del av sitt liv enbart med att försöka förstå. Oförmögen till ilska, efter att ha förbjudit den så länge.

Försvunna ord som ger en suddig bild av något som inte setts på länge. Någon form av känsla. Lite mer än inget alls.

Om man inte hittar rätt ord för att förklara, ska man väl vara tyst?

Låter bli att förneka tomheten och omfamnar inget. En väntan som till synes ännu är utan slut. Och jag vet inte varför. På något vis oförmögen att möta dagen. Vänder mig bort och låter tiden åter passera. Förbränner tid och förhindrar svältlukt. Förhindrar undermedvetet mitt eget välmående och kommer sedan på mig själv med att tänka att det är andras fel. På vilket sätt? De ord som nådde mig besvarades inte ens.

Angränsandes apati, sittades med uttrycklösa ögon fästa mellan verkligheten och något, vilket endast kan beskrivas som tanketystnad. Försök att få fram något ur detta ingenting, alltid benägen att ifrågasätta, sällan benägen att svara.

Varför?
Jag vet inte...

Funderingar över om det jag skriver är sant eller inte. Hur definierar du sanningen? Fast i förvirring.

My imitation of life
my litigation of life
it's something easy to find
inside the shade of your eye

nobody knows the way to make it go away
it's just a phase

Förklara ditt liv, utvärdera det
"Jag undrar om du är olycklig och varför du är det isåfall"

Oförklarliga känslor och händelsebrist. Om matintaget avstannar, ger kroppen till slut upp. Vad händer med dig om livet avstannar? Trött på att allting ligger längre fram. Ett icke-existent nu att leva i. Men det kanske har mer att göra med mig än allt annat. Kanske är det mig det är fel på. Detta är en nerförsbacke - varför är den så jobbig att gå? När kommer nästa kulle?

Don't make me wait

Försök att berätta något utan att avslöja för mycket och steg bort från vänner jag inte ens själv ser anledningen till. Jag frågar om när jag kan ringa, men hör ändå inte av mig, medan andra säger att vi ska ses på lovet, utan att det blir så. Som att sitta och se allt det man hade tänkt lösas upp och försvinna. Men det har jag väl lärt mig nu. Det är något med mig som gör att saker aldrig blir av.

Hur avgör man om man är olycklig? Är det när man gråter varje kväll, eller räcker det med att man inte är lycklig? Var drar du gränsen? Är du lycklig när du ler? Är du lycklig när du skrattar? Det är inte så enkelt, och livet rör en mellan lycka, olycka och alla andra känslor. Vet du var du står? Kommer du vara där imorgon också?

Imorgon blir det ännu en flytt. En annan plats och kanske även ett annat sinnelag. Halva sanningar är inte samma sak som halvsanningar. Delar av sanningen kan ge fel intryck. Halva sanningar som känns som lögner och ord som inte kan förklara allt.

At the worst you'll see nobody cares

Solen värmer utsidan, men får insidan att kännas kall. Ändå är jag på något sätt tom. Bortdomnad. Klädd i färgglatt, utan att märka det själv. Något fattas. Lever parasitiskt på andras glädje och hoppas nästan på att den passiva känslan ska försvinna så fort jag blir ensam. Så att den kan bytas ut mot någon riktig känsla. Vilken som helst. Trött på blanka papper, tomma golv, ord utan betydelse och att försöka dricka sig mätt, när matlusten vägrar infinna sig. Illamående, sång och vatten, i en svartvit värld som luktar konstigt.

drowning all dolls in concert halls, the curtain hits the cast
they parade like perfect ponies, but it never lasts
it never lasts

Vinden fortsatte blåsa kallt, när jag stod på perrongen och såg mig om, i jakt på färg bland allt det grå. På något vis visste jag att jag inte skulle hitta vad jag sökte. Ändå stod jag där och såg dörrarna stängas. Gick sedan in i en buss och bytte vinterkyla mot sommarsol, på något vis. Årstiderna byter av varandra just nu. De ligger kanske alla väldigt nära just nu.

Jag tänkte skriva om små och obetydliga ting, som att pappa inte verkar förstå att många vegetarianer inte känner sig helt bekväma med att skära sina potatisar på samma skärbräda som han nyss skivade falukorven på, Eller att Courtney Cox Arquette inte hade en så väldigt bra roll i Scrubs, till skillnad från Matthew Perry, som fick spela Murray. Kanske nämna att jag nu slösat bort min extrema mängd fritid på att kolla på alla tio säsonger av Vänner två gånger. Men det blir inte så.

Återigen borde jag känna saker. Det borde finnas stress. Ändå sitter jag här och slösar min tid på ljud jag hört tusen gånger förut. Och jag förstår inte. Varför känns inget? Varför påverkas jag inte av min omgivning? Vad gjorde mig så stadig att jag ibland inte ens kan beröras? Som om livet är en film som står på i bakgrunden, medan jag koncentrerar mig på något annat. Och även om jag vill frustreras av det, gör jag det inte. Ett stilla hat mot min egen känslolöshet. Har du någon aning om hur viktigt det är att känna? Vet du hur mycket det hjälper att känna något, om man ska göra något av sitt liv? Eller sitter du också och låter ditt liv passera, medan du undrar varför inget känns?

Alla känslor leder någonstans. De har en reaktion. Men om man inte känner alls, vad gör man då?