Tankeskrift

Balans? Finns det sådan? Jag förstår inte riktigt. Var det dumt av mig att vilja stanna lite längre, när jag mådde bra av att vara där? Att något skulle hända visste jag ju, men hur skulle jag kunna veta att det skulle gå ut över andra? Är jag dum som mår dåligt över ett val som jag tyckte var rätt när jag gjorde det? Så måste det vara. Onödigt att må dåligt. Jag visste ju inte vad som skulle hända där då. Och jag ville stanna kvar. Alltså: jag tänker inte må dåligt över mitt val. (Och sedan kan jag vara nöjd med att jag avvärjt en onödig känsla. För att må dåligt över ett val man inte ångrar är väl onödigt?)

Hur kommer det bli med min ekonomi. Kommer den bli obefintlig? Kommer jag slutligen kunna motivera mig vid ett tillfälle då det faktiskt är möjligt att göra något (i det här fallet någon helt annanstans än på ett tåg bort från någon jag älskar, till en plats där jag inte längre känner mig hemma, med tårar fallna på tröjan och sätet, som ej ännu torkat - det är inte idealiskt (ideelt, hihi) när man vill förändra något)? Ska jag sluta fundera över hur det kommer att bli? ska jag försöka leva mer i nuet? Borde jag bli en mer impulsiv människa? Borde jag fundera över det? Finns det något man borde göra? Trasslar jag in mig i mina egna tankar igen? Analyserar jag sönder tankarna? Jag tror det. Lite för mycket funderande.

O, dessa frågor. Det slutar inte. Men det är bra att tänka, har jag hört. Så det kanske är bra.

(Ett värt inlägg?)

Nu har inget skrivits här på flera dagar och skrivklådan tar mig hit igen. För jag vill skriva. Det är fortfarande så. Det gäller bara att ha något att skriva när man sätter sig för att göra det.

Måndagen var hektisk. Jag låg efter i matten och jobbade hårdare än vanligt för att hinna ifatt. Lyckades dock inte (skulle ha gjort provet idag om inte lärarkommunikationen hade haft sina brister - provet av denna anledning flyttat till morgondagen). Så jag har inte gjort allt. Men det går nog ändå.

Hur som helst hade jag därefter en lärorik lektion i brukspiano och hann dessutom inta lunch innan dagen spårade ur. Siktet var inställt på idrott, vilket inte kändes så roligt. Då visade sig möjligheten att få spela lite musik istället och så skolkade hela klassen från idrotten. (Att jag sprang fram och tillbaka i byggnaden och ropade "var är Claes, jag behöver en bas", är bara en rolig detalj).

Lite prat med en klasskamrat (här kommer ett semikolon, som enligt min kunskap i svensk grammatik är helt korrekt använt); en dusch och en kort stadsvandring, under vilken det inhandlades "musik och simproppar" (och av min klasskamrat även en hatt) inför kvällen senare (så här konstigt kan det bli när man krånglar till meningsbyggnaden såhär mycket), var det dags att öva lite till - denna gång med läraren på plats (det hade inte riktigt varit en av mina riktigt konstiga bloggmeningar utan en mängd parenteser). (Är det bara jag som tycker att jag delar in stycken lite märkligt?)

När det var gjort, komplett med taktfast hopp och ben intrasslade i instrumentkabeln, kom det stora hålet. Alla hade svenska, förutom jag. Det blev dock bra. Jag hann äta lite och pratade med musikvänner i årskursen över mig - den jag hade gått i om jag hade fått byta redan i julas (jag måste dock påpeka att musiklärarna hade rätt, när de bedömde att jag troligen inte skulle hinna ifatt dem).

Sedan var det dags för soundcheck. Nervositeten började visa sig. Och den höll i sig hela vägen till konserten, där jag klantade mig två gånger. Men det gick ju nästan bra. Och det var kul.

En tisdag av sjukdom, en onsdag med en enda lektion, en torsdag med uteblivet matteprov och en fredag av stress. Nu är det lördag och jag sitter här och skriver istället för att gå tillbaka till rollspelet. Nej, jag är inte glad. Men det är bara två dagar kvar tills jag åker härifrån. Just nu rör sig tankarna runt en far som varken kommer hem eller är kontaktbar. Vad har hänt?

Det här har varit en kul helg. Jag har städat mitt rum och hittat kondommössan (tillhörande min serie sexmössor, som också inkluderar bröstet och spermien), vilket påminde mig om högstadiets ljuspunkter. Det var trevligt att se positivt på något som jag tror jag ofta tänker på som en mycket värre tid än den egentligen var.

Det har också upptäckts att det gör ont att musikhoppa med en gitarr. För musikhoppats har det. Och lite dans har också förekommit. Jag tänker dock inte ge mig på några uppträdanden av den sorten. (Om man känner att man absolut måste se det, finns jag oftast i köket eller mitt sovrum. Fönsterplaceringen är mycket förmånlig, så det mesta borde synas utifrån.) Hoppandet är dessutom roligare. Inget av de två estetiska uttryckssätten fungerar dock till all musik. Men omväxling förnöjer, så det gör inget.

Gitarren har annars tagit upp stora delar av helgen. Det börjar kännas som att jag har någon sorts kunskap om hur man spelar på en sådan nu. Framsteg är alltid kul.

Sedan har jag varit allmänt uppspelningsnördig och tänkt ut vad jag ska ha på mig. Men det är kul. (Och nej, jag tänkte inte på fjorton olika stilar. Det skulle inte min garderob tillåta.) Och nervositeten har inte nått mig än. Men någon gång imorgon - troligen på eftermiddagen - kommer den kännas. Och att ha någon annans tröja ändrar inte det faktum att personen inte är där.

Att bara ha en tröja som tillhör någon alldeles speciell när det ska stås på scenen, är faktiskt inte så "bara". För att veta att hon inte bara är den dröm jag en gång var rädd för att hon skulle visa sig vara nästa gång jag vaknade, är något som ger en stor dos lycka. (Förlåt om meningen blev krånglig och för infrekvent innehållande kommatecken, men det var så det blev.) Och åtta dagar är inte så länge.

Och idag har jag ju ätit glass som efterrätt till frukosten och smulat ner sängen med skorpor! Märks det att jag är glad? (Om inte, misslyckades jag med det här inlägget.)

Min blogg har stått still ett tag nu. Det känns dumt. Men dagens stämning har försvunnit, så att skriva om dagen känns inte aktuellt längre. Men jag kan ta fram texten jag skrev under en bussresa den tredje (en fredag, om det undrades). En ganska tramsig text, som jag glömde lägga upp här. Men nu kommer den hit.

Min mp3 måste vara en av de klumpigaste som finns. Den är stor som tre kollegieblock i formatet A4, batteriet räcker på sin höjd två och en halv timme. Det startar väldigt långsamt och man måste ha den uppfälld, så att man inte kan packa ner den någonstans, för att kunna lyssna.

Den har dock väldigt många andra finesser. Till att börja med går det att skriva ner saker i den, ungefär som jag gör nu. Den har faktiskt en knapp för varje bokstav i alfabetet. De är dock inte alfabetiskt ordnade. Sedan kan den spela upp film, om den godtar formatet. Den har också skivläsare, USB-portar och stöd för trådlöst internet. Det är så denna text kommer hamna i min blogg när jag kommer fram till skolan.

(Jag hade bara tänkt påpeka att jag är lite beroende av musik, vilket idag fick mig att ta med min tunga dator på bussen.)

Övrigt: jag har en läkartid vid halv tre idag. Människorna ska försöka ta reda på varför jag har ont i halsen. Jag vet redan varför, men jag struntade i att nämna det, eftersom jag då hade fått rådet "vänta några dagar och se om det går över" igen. Kanske får jag några vettiga tips om jag faktiskt kommer dit och får träffa en människa vars ansikte syns, istället för att bara höra en röst som sänts till mig genom en metalltråd.

Tillägg: jag fick rådet "hör av dig om det svullnar upp mer, så du får svårt att svälja", vilket inte var så skoj. Men det gör inte så mycket. Nu är jag nämligen fri från halsproblemet. Och jag slapp få delar av mig bortskurna. Det löste sig.

Jag fick en hälsning till hela Eskilstuna idag. Jag bestämde mig för att skicka den vidare. (Bara för att det var kul.) Glöm inte hälsa tillbaka.

Varför låter jag så ofta bli att skriva här, för att jag inte känner att jag har något tillräckligt intressant att skriva om? Jag vet inte. Hela dagen har spenderats här, då jag inte mått så bra, och jag känner mig lite dum som inte har berättat det för min gitarrlärare. När man har privatlektion med någon, känns det som att det skulle vara snällt att påpeka att man inte kommer. Men jag hade inte hans nummer, och när jag tänker efter har jag inte heller numret till någon i min klass. Men det finns annat att tänka på. Mycket mer positiva saker. Som anledningen till att jag slutade räkna ner dagarna till sommarlovets slut. 68 dagar, skrev jag. Hur skulle jag kunna veta att förändringens början bara var fyra dagar bort? En sådan positiv överraskning!

Så hela dagen har spenderats i min fars bostad. Kladdkaka, som både har bakats och slukats. Scrubs i lite för stora mängder, eftersom jag fick låna en extern hårddisk, och därför har väldigt många avsnitt att se (sex säsonger, lite drygt). Men också skriksång (som lät hyfsat, för det mesta); vanlig sång (som jag tyckte fungerade ungefär som vanligt); falsettsång ,som alltid känns lite fånigt (men sådan är jag); sång i lägre tonarter än min röst klarar av ,vilket inte lät så underbart, och brist på gitarrövande. Jag måste bli bättre på det. Det och gehörsövandet. Om jag inte gör det mer frekvent, kommer det inte gå så bra med mina musikstudier.

Och imorgon får vi se om jag åker till Folktandvården eller ringer dit och berättar att jag har ont i halsen och är sjuk på flera andra vis, vilket gör att jag inte tycker att idén att jag ska klä på mig och åka in till stan tidigt på morgonen (jag ska vara där 9.50, varför tyckte jag det var tidigt?) för att kunna vara en hälsorisk för Marie (jag känner mig hyfsat säker på att min tandläkare bär det namnet, om någon undrade) är en av de bättre.

Jag är tillbaka. Ett ganska långt stycke bestående av endast en mening, känns som något som är ganska typiskt mig, då jag brukar roa mig med att använda språket på sätt det kan användas, men ofta inte används, vilket kan låta konstigt, av den enkla anledningen att jag brukar kunna krångla till språket, för att jag tycker det är roligt, vilket är något jag redan har sagt i denna mening - kanske ett bra tecken på att jag borde sätta punkt nu.

Skriva mycket om lite? Ungefär så. Men nu skriver jag som jag gör. Förhoppningsvis finns det någon som inte tycker att det är alltför jobbigt att läsa mitt märkliga, men - förhoppningsvis i huvudsak - korrekta språkbruk. Få se nu. Långa meningar; semikolon; tankstreck; nämnande av onödiga smådetaljer, som namnet på min tandläkare; ignorerandet av negativ tankegång; positiv tankegång; insikt om något jag borde ändra på; ett helt stycke om hur jag skriver... Jag är ganska nöjd med det här inlägget. Nu tycker min far att jag ska sova.

Jag tänker inte skriva något här just nu, för jag känner att mitt huvud vill vända allt till något negativt. Typiskt mig.

Ett blogginlägg om ingenting alls. Så kreativt.

För en stund sedan stirrade jag på en skärm, samtidigt som jag doppade en visp i pannkakssmet. Jag har inte slutet stirra på skärmen än. Märks det att jag känner mig ensam när jag är hemma? Märks det att jag brukar försöka undvika att åka hem. Jag gjorde inte det idag. Inte igår heller. Igår vet jag inte varför. Idag var det för matens skull. Jag hade tagit på mig uppgiften att göra pannkakssmet. Det fanns ingen lust att göra någon besviken. Ändå kunde jag nästan känna den när jag sa hejdå innan jag gick till bussen. Jag menade inte att lämna någon ensam. Min uppgift kallade på mig. Och nu känner jag mig bara dum. För jag hade haft tid till att ordna smeten, även om jag hade stannat.

I barely have the motivation
they say I suffer from a lack of seratonin synapses
they happen too infrequently for me
to be functioning properly

Men hur skulle jag kunna veta det? Ingen har diagnosticerat mig. Jag tyckte bara att det stämde in ganska bra med hur jag ser på mig själv.

Och tiden flyger iväg. Oktober är här. Jag hänger inte med. Vad håller jag på med? Hela dagar spenderas framför datorn. Jag gör inget. Jag är där igen. Och jag förstår inte varför jag inte bara gör något annat, som att öva gitarr eller åtminstone använder datorn till att träna mitt gehör. Det känns som en för stor ansträngning. Är det för att jag inte kan motivera mig till att göra det? Varför tänker jag alltid för mycket? Varför tänker jag ännu mer när jag är ensam? Och varför gör jag aldrig något? Ensamtid är tid för självdestruktion och icke-görande. När blev det såhär? Och varför ser jag regn som något som fördröjer tankar som dessa? Jag är bara konstig. Det är allt. Om jag bara hade kunnat få mig själv att göra något, utan att ha känslan av att ha upplevt kvalitativt umgänge (jag tänker inte ens bry mig om hur det där låter, för jag förstod hur jag menade och jag har ingen lust att skriva om meningen, vilket gör att den som inte förstod, får fråga) kvar från dagen som gått.

Hello helicopter, will you be my friend?
Will you take me away?

Jag vill inte bo här. Men var ska jag bo? Och hur skulle jag någonsin förklara det för mamma och pappa? Kan jag inte bara vara nöjd? Kan jag inte ta bort min förmåga att tänka sönder alla positiva ord jag lägger fram för mig själv, i ett försök att låta bli att må såhär? Kommer jag någonsin kunna motivera något alldeles själv? Jag vågar inte lova mig själv något, för jag kommer bara svika mig själv. Senast jag gjorde det var igår. Att öva gehör varje dag, var tydligen för jobbigt, enligt mig själv. Ja, jag är besviken på mig själv.

So pardon me this part of me

Torrt inlägg på väg! (Bara en varning, eftersom jag vet att jag inte har något intressant att säga just nu.)

Jag saknade hoppandet idag. Att vettlöst röra sig till musik är kul. Men ibland är vett bra. Så därför blev det matte, som till största delen gick åt till att lära Rasmus (som följde med in på lektionen för att han inte hade något bättre för sig) att lösa kub, samt att kolla på fel uppgift i facit, när det var dags att rätta, vilket gjorde mig förvirrad. (Självklart kunde jag inte upptäcka mitt eget misstag, utan behövde få det utpekat av läraren.)

När jag skulle till skolan, träffade jag någon jag inte brukar möta. Och det är fortfarande svårt att veta hur man ska se på honom. Trots att han slog mig i ansiktet, var han en gång min närmaste vän. Nu har det förminskats till att vi pratar om vi ses. Försök att nå varandra är inget som sker. Jag vet inte om jag vill och han verkar inte ha något intresse av att övertyga mig. Det hade nog inte varit så svårt.

(Övrigt: Man borde spela in ljuden man kan åstadkomma genom att slå på borden i "cafe`t" (det står tyvärr så där - inte ens skolorna kan stava) och ha dem som trummor i en låt. Jag kunde inte sluta trumma, för att jag gillade ljudet så mycket. Men det kanske säger mer om mig än hur ljudet var.)

Nya skor? Tydligen. Jag hängde knappt med själv. Men mamma frågade vad jag hade för skor och undrade om jag behövde nya. Det var ganska behövligt. Så nu har jag ett par skor som får mina fötter att se hårdare ut än jag är. Fuskläder mot svart skosnöre. (Och självklart snörade jag om dem när jag kom hem, vilket fick dem att se ännu tuffare ut. Inte för att jag ville ha svart läder, utan för att jag visste att mamma aldrig skulle gå med på att köpa mig ett par riktiga Converse. Nu blev det ett par med samma design, fast i annat material och utan lufthål. Det låter lite som mina senaste två par (om man tar bort materialdetaljen). Först de bruna och sedan de spanska, som är svarta med röda skosnören. (Vad jag försökte komma fram till här var att jag fortfarande inte har ägt ett par riktiga Converse, om någon nu bryr sig om märket mer än hur själva skon ser ut. Och vad fånig jag känner mig som skriver ett helt stycke om mina skor. De äger inte mig, jag äger dem. Men lite materialistisk är jag kanske.) Det bästa var ändå att gå in med ett par skor och gå ut med ett annat. Mamma betalade för lådan och bad dem slänga mina andra.

Knappt någon matte, men mer umgänge med klassen. Bra där. Hej och hejdå var ungefär det jag hann med när jag träffade min gamla klass, men ändå bra att fortsätta se dem. Hela dagen har gått åt till att socialisera med folk. Det är bra. Och kanske känner jag mig mer missanpassad än jag egentligen är. Gå till bussar jag inte ska med. Låna ut tröjan till någon som fryser och sedan inte känna kylan, värmd av sin egen goda gärning. Kanske inte så bra för halsen dock. Osmart, Erik. (Eller osjälviskt? Spelar det någon roll?) Och så fick jag smeknamnet Ruben (jag nämnde att jag fått smaknamnet Rubiks efter mitt kubande och någon hörde fel). Annars har det blivit mycket ståhej rörande en läskig handske och kraftig irritation när det märktes att en mattelektion var inställd. Men hur som helst en trevlig dag. (Stycket om skorna blev ungefär lika långt som det om resten av dagen. Jag kan säga väldigt mycket om väldigt lite, men har svårt att tala mycket om annat, som till exempel en dag?)

Efter en underbar helg (kort och kärnfullt?), undrade jag hur det skulle kännas att återgå till skollivet. Oron för att det skulle kännas som förra skolveckan var kanske lite väl stor (i några dagar tvivlade jag faktiskt smått på att jag skulle klara av den utbildning jag valde att spendera ett extra år i skolan för). På måndagen var det dock lite så, eftersom jag inte hade någon annan lektion och inte kunde bevisa för mig själv att jag kan. Tisdagens början var inte heller till hjälp, utan gödslade snarare mitt tvivel. Gehöret klarade jag helt enkelt inte av och körsången ville inte halsen vara med på. Gitarrlektionen gick inte framåt. Skoldagen var slut och tvivlet hade inte alls blivit utplånat. Snarare tvärtom.

Det var oviljan att åka hem och viljan att träffa mina vänner, som höll mig kvar. Klasskamrater kom och påminde mig om att de som inte varit med på skolfotot, skulle fotas i idrottshallen. Vi gick dit och de två sångarna oroade sig över att de skulle sjunga sina visor senare på eftermiddagen och jag följde med dem när de skulle gå och öva. En liten förfrågan om jag kunde kompa kom fram. Jag bad om att få se på pappret och märkte snart att jag kunde alla ackord som var med(!). Visst tog det en stund innan jag fick ihop det, men till slut spelade jag faktiskt, medan någon annan sjöng. Jag kände mig på riktigt initierad i den musikaliska världen. Öva in en låt på en kvart och sedan spela. Det var inte lika mycket förberedelse inblandat, och spontaniteten fick det att kännas mer, på något vis.

Oron gällande min hals är dock kvar. Men det löser sig? Förhoppningsvis utan att jag har för ont i halsen för att prata i en månad eller två. Och lite smårädd blir jag, när jag tänker på hur mycket jag skrev sist, med tanke på att vem som helst kan läsa det. Men det gör kanske inte så mycket. Och jag tror inte speciellt många läser heller.

Just nu känner jag dock att jag tänker alldeles för mycket och saknar därför sällskap. Att ha någon att rikta uppmärksamheten mot, lugnar tankestormen. Men då måste det vara någon som känns. Jag känner mig inte så ensam just nu, med det är väl för att jag fortfarande känner att jag har mig själv. Jag undrar dock hur länge jag kommer kunna lita på mig själv. Tankarna går ju sin egen väg. Till slut går de för långt. Men inte just nu. Nu blir det mat.

Det känns aldrig som att jag är klar med bloggandet. Men det är väl så, när man skriver om livet? Det tar ju inte slut förrän jag gör det.

Men sömn!

Så nu är det mitt i natten och det känns som Uddevallavistelsen, när jag satt uppe hela nätterna och skrev, fast utan negativiteten. Men jag tänker inte sitta här tills solen går upp. Sömn!

(Ibland är det så svärt att sammanfatta att jag låter bli. Därför blir det ingen uppdatering, utan istället en hel del tankeskrift, som är mycket deppigare än jag känner mig. Jag hoppas att det inte gör något.)

Jag känner igen mig själv så otroligt tydligt när jag sitter här mitt i natten med Linkin Park i öronen. Deras Hybrid Theory EP, som till största delen består av Mike Shinodas framrappade ord, är något av det deppigaste som finns, samtidigt som det sägs att hiphopare i genomsnitt har bättre självförtroende. Det var inte det jag ville säga. Jag känner igen situationen att sitta ensam i mitt rum, kännandes att tiden inte rör sig, med musiken som bakgrundsljud till något annat. Oftast tankar. Och jag undrar om - trots att jag inte fokuserar på musiken - orden når in i mig och påverkar hur jag tänker och känner. (What came first - the music or the misery?) Inte på ett direkt plan, för inget känns verkligt när jag sitter där. I någon sorts trans, där jag bara gör. Musiken är en brummande vägg att fästa minnen av det jag utför i detta tillstånd.

Och så, ibland, hamnar istället musiken i fokus. Jag sätter orden jag hör på situationer som kommer uppstå, eftersom jag tror jag förstår hur det kommer kännas när händelsen väl inträffar. Men hur fel har jag inte haft? Jag trodde att jag skulle vara konstigt tittad på av vissa personer genom hela högstadiet, men hade sedan en av de som mycket god vän. Eller var han verkligen det? Tyckte han bara synd om mig och försökte förhindra att de andra gjorde det värre? För han försvann ju. Han fanns bara tillgänglig när vi delade samma intresse. Ett som jag tappade. Eller försökte han nå mig, utan att jag tänkte på det? Gav han upp till slut, eftersom jag inte visade något intresse till något av de förslagen han kom med? Han hade kanske inte förstått att jag saknade motivation och behövde övertalas i alla sammanhang. Att göra ett val. Har jag lärt mig det än? "Att inte välja är också ett val."

Men det är kanske så, när man blir motarbetad hela sin barndom. Till slut lärde jag mig att det inte är värt att försöka, för det är inte meningen att jag ska lyckas. När skolan började fanns ett hopp om förändring. Jag visste ju att jag kunde. Om jag bara kunde få visa det, skulle jag kanske få som jag ville. Kanske skulle mina föräldrar inte avfärda mina önskemål, om det var stolta över mig. Men skolvärlden var likadan. Gör inte som du vill, utan rätta in dig i ledet. Jag gav upp det också och grät sedan för att mamma tvingade mig att göra läxan när det var barnprogram, eftersom jag inte brydde mig om den. Att skriva "A" tjugo gånger efter varandra kändes inte viktigt, när jag kunde läsa flytande.

Att gå till skolan blev något som motiverades med plikt. Skolplikt och mammas lydighet gentemot lagar och regler, fick mig att sitta dagdrömmande, sovande eller ätande en kall, vattnig falukorvsskiva mellan ett hamburgerbröds två delar i ett klassrum där de andra - som fick sina fiskburgare när lunchen började - för länge sedan ätit färdigt och sprungit ut för att leka, med en lärares ögon ständigt på mig, som för att snabba upp mitt motvilliga ätande, så att hon också kunde gå därifrån. Skolbänken blev min isoleringscell, där jag stängde in mig i två års skoltid.

Visst hade jag ett liv utanför skolan. Till större delen på skolgården, där jag smått skämdes för att de flesta av mina vänner var tjejer. Samtidigt förstod jag dem inte riktigt. När jag sedan upptäckte enkelheten i killars (för någonstans ligger det något i påståendet att killar är mer enkelspåriga) umgänge, följde jag med och härmade och försökte intala mig att det var här jag hörde hemma. Samtidigt fanns tryggheten i att känna människor, som höll mig kvar bland tjejerna. Och där stod jag, mitt emellan. (Funderade du också på att byta kön när du var nio?) Och mitt emellan känns det som att jag har levt hela mitt liv. Inte bara på det viset.

Det känns som att jag har upplevt lite av allt, men aldrig riktigt hört dit. Som om det inte är meningen att jag ska känna mig tillhörig till något. För man måste göra ett val där - bestämma sig för vad man ska göra, utefter vad man vill. Men jag lärde mig att det inte var värt att anstränga sig för att uppnå något. Livet var bara något man skulle ta sig igenom. Jag hade inga åsikter, för de jag vågat uttrycka hade stått mig dyrt. Ingen visste hur jag mådde, för "hur mår du?" var bara en artighetsfras, som ställdes av människor jag inte ville släppa in. Jag vågade inte släppa in någon. Egentligen var det reglerna som satt för djupt rotade i mig. Man besvärar inte andra människor. Och jag förvånas över hur jag häller ur mig allt det här, utan att det känns överhuvudtaget.

Och så kom hoppet på riktigt när gymnasiet satte igång. Jag hade inte valt linje. Mamma hade övertalat mig. För hon kan vända allt till sin fördel i en argumentation. Hon vänder bort alla mina argument och gör dem obetydliga, utan minsta ansträngning. Så jag stod där, med kuben (som inte heller var något jag började med, utan något jag härmade) i hand, instängd i min värld. Det var jag, kuben och allas ögon. Det var skönt att märkas, på ett sätt som nästan kändes kusligt. Det kändes som en falsk glädje, eftersom jag försökt undvika uppmärksamhet. Jag härmade någon annan för att känna mig unik. (Är det bara jag som ser idiotin i det?) Men det är ju så jag har levt mitt liv. Genom härmande. Vem var jag under den mest intensiva rollspelstiden, när vi var så många att vi aldrig kom någonstans? Det var min version av Adde som levde där.

Plötsligt blev jag någon. Jag var rolig. Inte visste de att jag bara var en dålig kopia av någon annan. Identitetskris och känslan av att jag aldrig skulle duga som mig själv växte sig enormt stark under mellanstadiet. (Och jag vet att texten hoppar fram och tillbaka, men den flödar ut ur mitt huvud. Tankar är inte alltid kronologiskt ordnade. De är inte ens logiskt ordnade.)

Men det var gymnasiet. som skulle börja. Lovet hade innehållit otroligt lite. Jag hade lärt mig åka enhjuling och lösa kub (återigen - härmar för att känna mig unik, oavsett hur korkat det är). Läsåret var bara något jag skulle ta mig igenom. Jag tänkte att jag åtminstone skulle se till att inte välja kläder efter hur andra skulle se på mig. Om jag skulle bli mobbad, skulle jag åtminstone vara den jag trodde mig själv vara. Så positiv var jag.

Den där skollunchen. (Det är intressant att man redan efter någon dag kan avgöra vilka i klassen jag kommer spendera mest tid med. Samma sak var det på Stålfors, men det var inte alls lika bra. Så ytligt att man bara hängde ihop för att det kändes mycket värre att vara ensam.) Rasmus var så jobbig, men vem skulle inte vara jobbig, när jag tänkte som jag gjorde. Jag ville bli lämnad ifred i de tre åren jag gick gymnasiet. Jag hade till slut lärt mig att strunta i allt och bara släpa mig igenom livet som jag blev tillsagd. (Fight Club-association!) Då kommer han och försöker lära känna mig. Men när någon frågar, svarar man. Sedan handlade inte skolan bara om att vissa ämnen var roliga och att jag ibland träffade på Eriks klass och bara lägga alla bekymmer åt sidan en stund, för att ha det ganska bra i en kvart eller så. Känna att jag hörde till för en stund. Där var jag en självklarhet, en återkommande konstant, som aldrig gjorde något speciellt. Jag var bara där och fyllde mitt inre med en känsla som skulle kunna hålla mig igång ett tag till.

Och nu är det bevisat. Jag är inte bra på att visa tacksamhet. Men det lilla, som ingen verkar tänka på, hjälpte något otroligt. Och jag har gråtit i förtvilvan, samtidigt som jag genom luggen såg att  personen jag talade med inte märkte det alls. Jag har märkt att jag övade bort känslovisandet, precis som jag har hävt nysreflexen. Sexton års självvald isolation kan göra så. Men det verkar gå fortare lära om än det var att öva bort. Och ibland är viljan att hjälpa allt som behövs, så länge den märks. Sedan har jag inte riktigt kunnat öppna upp. Just därför kunde jag inte få någon hjälp. Så det var mitt fel. Och tryggheten i att ha någon som varit med sedan dagistiden. Jag har inga ord, förutom "tack", vilket känns väldigt otillräckligt.