Tankeskrift

Nu tänker jag skriva om hela inlägget ändå, trots att jag vet att den andra gången nästan aldrig bli lika bra. Dumma blogg. Den här gången försvann hela inlägget. Extrem irritation. Nåväl.

En tom dag. Åkte in till skolan för att tala med en lärare. Väntan på honom spenderades samtalande med människor ur parallelklassen, vilket fick mig att fundera på hur bra jag egentligen passar in i min egen. Den stora tystnaden. Avskärmad. Utfryst. Tankarna förs till högstadiet. Släpp det. Inte nu. Om den känslan kommer tillbaka fler gånger, byt klass. Krångla inte till saker. Varför kom det här just nu?

Att sedan träffa folk, visade sig vara något jag inte borde ha gjort. Tyst föjde jag med. Nej, inte "med", "efter". Jag följde efter. Och den känslan är så hemsk. Men att gå och sedan känna sig ensam, samtidigt som man mår dåligt för att den man lämnat kanske känner sig övergiven, är värre. Jag går vidare. Inga ord, men tusen tankar. Instängd. Jag isolerar mig. Rädd för att det jag tänker ska höras. Inte för att jag är rädd att någon ska känna sig hånad eller sårad, utan i rädsla för hur jag skulle bli sedd om jag ventilerade mina tankar öppet. Så jag sitter där, tyst och passivt rökande. Tyst och passivt lyssnande på prat om whisky. Hur ser alla som sitter där på mig? Är jag överhuvudtaget värd att notera? Eller är jag bara den skugga jag känner mig som, när jag sitter där. Felplacerad igen, bland människor jag faktiskt känner. Och jag kan fortfarande inte spela gitarr. Jag är en etta med samlat betygsdokument, som lämnade den enda klass han inte känt sig utstött i, för att han blev så fruktansvärt skoltrött av utbildningen och nu istället går i en klass där han känner utstött och sämre än alla andra på det instrument han valt att spela. Blir jag någonsin nöjd?

Och jag låter mig inte bli arg på mig själv, samtidigt som jag mår dåligt för att jag inte låter mig själv tycka vad som helst. Varför skulle jag låta mig hata mig själv, när jag vet att det inte är mig det går ut över, utan någon annan? En nyttig rädsla? Jag tvingar mig själv att tro det. Och så trycker jag bort all irritation. Tårar är framsteg. Steg bort från hat. Förtvivlan istället för ilska. Jag förstör mig själv istället för att skada någon annan. Och mitt i allt detta ekar ord som aldrig sades. Men texten syns tydligt och orden hörs. "Du tänker för mycket på dig själv". Min egoism är personifierad i någon annan. Finns det någon större paradox?

Trots att jag visste varför jag mådde som jag gjorde, lät jag bli att göra något åt det, för att jag kände mig självisk när jag tänkte på det. Känslomässig idioti. Oviljan att vara självisk krockar med saknad och av någon anledning en känsla av skuld. Till slut bryts oviljan ned tillräckligt för att saknaden ska få övertaget. Och så hade jag fått post. Allt negativt försvann. Besök från en vän. Ett väldigt ospeciellt, men ändå väldigt ovanligt sätt att fira på. Inga undantag, bara som vilket besök som helst, ungefär. En svag känsla av tomhet under hela besöket, som blir mycket mer påtaglig så fort jag är ensam igen.

Visst har jag både bror och far här, men det är verkligen inte samma sak. Jag ser inget sätt att förhålla mig till mina båda "hem". Mamma och Åke. Vad säger man?

"Hemma är inte där du bor, utan där man förstår dig". (Tydligen har någon vid namn C. Morgenstern uttryckt sig så tidigare.)

Vart tar man nu vägen? Ingen aning. Hemlös med bostad? Troligtvis. Överbevisa mig gärna.

Det blev inte alls lika bra. Det blev dessutom ännu mer negativt. Men mycket nytt. Jag vet dock inte hur mycket av det första inlägget som försvann.

Jag var tydligen ganska klantig igår kväll. Jag råkade ställa fram klockan en timme. När klockan visade halv åtta, kände jag mig tvungen att gå upp. Pappa och Nils kommer vandrande med en present. Jag blir lite förvirrad, eftersom pappa sa att han började jobba vi sju. Paketen innehöll en liten mojäng (fint ord) gjord för att stämma instrument. Mer nödvändigt än skoj, men ändå lite roligt att pappa, som klagade högljutt över hur dyrt det skulle kunna vara, ändå köpte en sådan. Sedan, på bussen blev det födelsedagssång i mp3-format. (Egentligen AAC, men det är oviktigt. Om man inte själv har denna onödiga information i huvudet. Då är det kanske till och med möjligt att lista ut vad det var för en manick musiken kom ut ur.) Eriks variant av ett grattis.

Det hade tydligen inte blivit någon gruppindelning till brukspianot än, men det fick vi inte veta förrän vi kom dit. Ännu en dag då jag kommit tidigare än nödvändigt, men jag hann ju träffa folk och påminna dem om att jag fyllde år. (Hittills har tre personer, bortsett från de jag är släkt med, kommit ihåg min sjuttonårsdag. Liten genomgång om vad musikteorin kommer handla om och sedan var det lunchdags. Men jag hann inte äta. (Inte för att det gjorde någonting.) Jag skulle till studievägledaren. Hon skrev både dagens datum och mitt personnummer flera gånger, utan att inse att det var min födelsedag. Något att fnissa smått åt i efterhand.

Sedan var det kör (inte fordon) som gällde. Lite jobbigt att läraren verkade titta på mig hela tiden, samt att nästan alla andra killar verkade göra likadant. Men det gick väl bra, eller något sådant. Lite högt, kanske, men det kan vara bra att bredda omfånget, även om det låter väldigt ofint till en början. Och det gick ju faktiskt att sjunga det.

Sedan var dagen plötsligt slut. Jag begav mig faktiskt hem. Det kändes ovant att inte stanna kvar. Det kändes inte rätt att åka hem. Eller... det kändes inte alls på något speciellt sätt när jag åkte, men när jag hade varit hemma en stund, kom känslan av att jag hade gjort fel val. För det är bara när jag är hemma (om man nu kan kalla detta "hemma") som jag känner mig såhär. Varför är det alltid lika tomt att komma hem? Jag kom hem och var jätteglad. Sedan hände något.

Vad är det som tar bort positiviteten? Är det känslan av grå vardag i mitt hem? Jag har ju trots allt bott här i sjutton år nu. Eller är det själsfrånvaron? Den är precis lika tydlig hos mamma. Kanske är det jag som gör det själv. Borde jag låta bli att tänka på hur jag mår? Borde jag tänka mindre? Gör jag något fel? Är det jag som förstör för mig själv omedvetet? Bara frågor. Finns det några svar? Varför kommer dessa frågor alltid tillbaka?

What I'm looking for are the answers to why these questions never go away

Även om den låten med Crossfade är ganska bra, undrar jag varför jag lyssnar på den. Den passar inte in någonstans. Jag byter, men hittar jag något som fungerar bättre? Nej. Kanske vet jag inte hur jag känner mig just nu. Jag vet inte ens det. Tvivel i för stora mängder. Jag ger upp skrivandet för idag. Inga lösningar verkar uppenbara sig.

Tillbakablickar verkar var något jag är bra på. Jag hamnade på några låtar som handlade om nyår, vilket fick mig att fundera över vad som har hänt och hur fel jag hade när det gällde det här året. (Övrig info: inga nyårslöften fanns.) Jag hade precis börjat tröttna på skolan, var besviken på att jag inte fick byta utbildning. Deprimerad över det faktum att det kändes som att resten av skoltiden skulle vara lika mycket grå vardag som de tre tidigare skolåren hade varit, rent skolmässigt. (Den andra biten var jag glad över att den hade förändrats, men det var inget som märktes då.) Jag var avundsjuk på en väns händelsefyllda liv och en annans förmåga att vara så glad i all tristess. Världen var grå och det verkade som att den skulle fortsätta vara det i tre år. Jag levde av orden i Feel like rain, som var den bästa beskrivningen jag hade över mitt liv just då.

Hösten hängde fortfarande i luften. Den hade stannat kvar, trots att den inte hade något mer att ge. Jag gjorde vad jag blev tillsagd, för att slippa allt tjat och bråk. Hoppet låg och väntade på något att appliceras på. Allmänt ointresse fyllde mitt sinne och uttråkning var den vanligaste känslan jag hade. Och refrängen var min livsåskådning.

Sedan kom januari. Pappa fyllde år och Spanien besöktes. Jag minns känslan. Boken var spännande, verkligheten tom. Jag kunde le och skratta, men bara för ögonblicket. Glädjen försvann så fort skrattet tysnade, lika kortvarig som ett av alla steg längs stranden. Allt hade blivit ett slött vegeterande och boken var enda vägen ut. Fem dagar i Spanien och det viktigaste för mig hade varit siffran tre.

Tankarna stod fast vid att denna studietid var något jag skulle hasa mig igenom. Mamma hade gått med på att skicka in en ansökan om att byta, men det ingav inget hopp. Jag trodde på en apatisk vår, men oj, vad jag misstog mig. Jag är ganska glad över slutresultatet, trots allt depp. Snö i april. Så mycket nytt. Så mycket hemskt. För mycket hemskt. En studie i självförstörelse, delvis i grupp. Ett misstag var det tydligen också. Slutligen var det en enorm insikt och ett försök till lika stor förändring, som jag tror lyckades ganska bra. En färgglad vår, som innehöll mindre glädje än panik, men som ledde till mycket gott. Allt handlar om hur man väljer att se på sakerna.

They say that what doesn't kill us, makes us who we are

Men det var inte alls det jag såg när sommaren började. Det kändes som att lovet skulle vara en händelselös väntan, precis som förra sommaren. (Vad hände då? Jag lärde mig cykla enhjuling och löste kub. Den här sommaren hände det något mycket bättre än så.)

Jag har fortfarande svårt att fatta att två meningar på fem ord var, blev början på sommarens galenskap. (Eller var det mina ord? Då var det ganska många fler än så.) En fika med melerad tystnad och en promenad målad i samma mönster. Skostirr under ett träd i regnet. Ett hål i lövverket. Och jag tror fortfarande att det var min balans som försvann nere i underjorden.

Sedan behövdes det en hel del galenskap, som lyckligtvis fanns att tillgå. Trots en läskig, skrikande mamma och enorma mängder nervositet, blev det bättre än jag hade vågat hoppas på. En fråga jag knappt vågade ställa. Och så, plötsligt stod jag på perrongen med en lapp. Flera dagar hade passerat på vad som kändes som en mattelektion (hur tolkar man det?). Men det var hur det kändes tidsmässigt. Känslan var en helt annan. (Rörigt, men förhoppningsvis förståeligt.)

Och sedan en underbar, om än för tidig, födelsedagspresent. (Orden räcker inte till för resten.)

På tisdag har jag levt i sjutton år. Vem trodde att det sjuttonde året skulle vara så omväxlande, när de andra varit som de var? Inte jag i alla fall. (Men det var väl det jag skrev i första stycket?)

Nu har jag vänt trenden. Istället för att börja glatt och bli deppig, gjorde jag nu tvärtom. Mycket trevligare, måste jag säga. Nu måste jag bara hurra för detta "nya" år. (Tre fjärdedelar av det har nästan passerat. Kanske är det fel att kalla det nytt, men textsnutten som blev rubrik var från en av de låtar som fick mig att börja skriva detta inlägg. Saknaden gav också en knuff i den riktningen.) Men jag orkar inte göra det fyra gånger. Det får räcka med en.

Hurra!

Töntarna skuttar fram på trottoaren och får någon på andra sidan gatan att hoppa med, när de vertikalt kryssande tar sig ned mot tandemcykeln, hållandes sina ryggsäckars axelband. (Jag är tillbaka i skolan. Då blir språket krångligare.) Det var så jag och min vän Erik - tillsammans med en Rasmus som inte ville skutta med och inte heller hade någon ryggsäck - började röra oss från skolområdet efter den första skoldagen. Mina vänners första dag i tvåan. Min första dag som estet.

Dagen började med att cykla tandem med Erik in till Eskil. (Jag orkade bara inte skriva S:t Eskils gymnasium just då.) Musik och sång av ganska seriöst slag och en cykeltur som krävde att jag åkte en bit i bara t-shirten, trots att det egentligen inte alls var sådant väder. (Precis då börjar T-shirt weather ljuda ur högtalarna i min fars sovrum.) Tandemcyklande utan att hålla i "hållet", iklädd en lånad t-shirt, med regnet hängande i luften och musik i öronen, medan rösten får arbeta. Det var väldigt trevligt.

Sedan var det dags att införskaffa skåp, vilket gick bra och utan några överraskningar. Att sedan vandra in i skolan och veta att inget skulle vara som förra året var inte så hisnande som jag hade trott att jag skulle tycka. Jag var faktiskt inte nervös och kände inte heller att det skulle vara speciellt spännande heller. Min vanliga långsamhet. Det kom senare. Jag var ju där en timme för tidigt. Först skulle jag ju se vad jag gick miste om genom mitt byte.

Tvåornas introduktion i aulan var ganska ointressant. Att se bakåt mot ingången och omedelbart få syn på någon man känner igen, på grund av en uppseendeväckande hårfärg, var något att le åt. Men bara första gången. Sedan var det dags att bli smått irriterad av rektorns smackande och att lyssna på sådant vi redan visste. Lite nytt var det, men inte alls mycket. En lista sätts upp och alla går till den sal deras klass ska vara i. En klassföreståndare som haft någon sorts inblick i mitt liv vill ha bärhjälp. (En tanke slår mig om att hon egentligen var mer av en mentor för mig, än den person som var det på pappret. Men det är lämnat bakom mig. Det förflutna rör mig inte längre och på något vis känns det som att det sista steget därifrån var detta byte. Steget bort från att styras av mina föräldrar, bort från mitt planlösa drivande. Bort från allt kaos som flög i luften under våren.) Jag Vågade inte säga hejdå till klassen. Eller orkade jag bara inte med att få alla frågor om varför och vad jag skulle göra? Troligtvis var det glåporden jag ville undvika.

Sedan var det dags för min del av dagen. Högst intressant att se hur mycket mer engagerade alla som talade uppe på scenen var när det var nya elever som satt i publiken. Sedan var det ganska roligt att se hur nervösa alla andra var. Jag hade redan gått igenom hela proceduren och tyckte inte att det var speciellt märkvärdigt. När vännerna kom och slöt upp med mig blev det samtalande om att känna igen namn. Några kända ansikten såg jag dock inte. Sedan ropades jag upp bland musikanterna och så bar det iväg till Bossan. Har det någonsin varit så tyst där inne tidigare? Troligen inte. Åtminstone inte med så många människor i salen. Resten av dagen var mest introduktion, vilket var ganska lite nytt och en hel del jag redan visste. Så såg min gårdag ut, skolmässigt.

I woke up in a dream today
To the cold of the static
Put my cold feet on the floor
Forgot all about yesterday,remembering
I'm pretending to be where I'm not anymore
A little taste of hypocracy

The sound of your voice
Painted on my memories
Even if you're not with me,
I'm with you

Varför är jag inte pepp inför morgondagen? Varför blir jag förvirrad och deppig så fort jag sitter ensam i mitt rum igen? Musiken i min dator är till största delen deppigt. Mitt liv verkar till största delen ha varit deppigt. Jag förstör mig själv genom att tänka sönder otydligheten i det jag har sagt, i min förmåga att aldrig riktigt kunna vara ärlig när jag talar. Jag får inte tänka när jag talar, för då förstör jag det jag ville säga. Varför är det så mycket lättare att skriva?

I searched the world to find the key to my head
To understand the reasons why I can't be
Alone for a moment without regretting every word
That has jumped off my tongue, confusing everyone

My arms can't hold back the loneliness
I've felt since I lost sight
My arms can't hold back what my hands
Have already deceived

So much is different
So much has changed
So many reasons why I don't want to see my face
Somebody, bind my hands and make me understand...

I try to remember just what happened on that night
The things I did, the things I said, it never ends
It's like this face that lay beside me just won't leave
It stays right by my side and never goes away

Så fråga mig. Jag ska förtydliga allt. Jag är så trött på att känna mig som en lögnare varje gång jag har sagt något. Ärlighet kräver tydlighet. Missförstånd kan få även den ärligaste människa att framstå som en lögnare.

Jag är för dålig på att sammanfatta. Men elva dagar har passerat. Det går inte att förneka. Jag minns inte alls vad som hände dagarna efter senaste inlägget. Plötsligt hade tre dagar gått och jag skulle ta mig hit från min mors hem, för att städa hela min fars bostad. Plötsligt hade jag en uppgift som skulle ge mer tillbaka än vanligtvis, då man kanske, om man har tur (om den som ger en uppgiften är på bra humör) kan få ett "tack". Det var en vecka sedan jag var här och städade. Jag visste att det skulle vara värt det.

"Vad gör ni?"
"Inget."

En irriterande broder, en film som verkligen skulle ses, två förstagångsmöten mellan människor, två filmer som sågs för att slippa konversera, en chokladkaka, ett fortfarande inte helt uppätet paket glass, lite mer film, mycket Vänner, en tröja som inte passade mig, ett borttaget "väl" och ganska många ursäktanden. Uppräknandet som får duga som sammanfattning, när sex dagar passerar och större delen av dem spenderas precis här. Sex annanasdagar. Det behövdes två tvättar för att få tröjan ren, men det gick. Nu längtar jag efter att kunna lämna tillbaka den.

"Måste du säga vad du tänker? Det är så irriterande."

Min bror är inte för tankeprat. Kanske för att jag ofta talar ungefär såhär när jag försöker tänka högljutt:
"Om jag gör såhär så... Men då blir det... Eller så kan jag... Nej... Eller jo... Fast då blir det... Men det är ju bara att... Jo, så får det bli."

Kanske är det lite irriterande att lyssna på det. Jag försöker följa med tanken när jag pratar, men det går för snabbt, så munnen hänger inte med och hoppar då över bitar för att hinna ifatt. Kanske är det bättre att skriva ned tankarna. På det viset kan jag se till att det jag får ur mig blir förståeligt.

Om ett och ett halvt dygn är det skolstart igen. Första veckan kommer vara jätteslapp, precis som resten av året. Jag börjar ettan för tredje gången. Det är så svindlande hur fel jag hade när jag tänkte på hur livet skulle se ut, för tio år sedan, innan jag började i ettan för första gången. Jag var så pepp och trodde att jag skulle få lära mig så mycket när skolan började. Istället satt jag och dagdrömde i åtminstone två läsår. Lärarna ville inte att jag skulle arbeta i min egen takt. Det tyckte att jag skulle lära mig samtidigt som de andra barnen. Synd för dem. Jag hade redan gått halva lågstadiet med min syster som lärare. När man läser flytande på dagis, känns det inte intressant att ta sig igenom alfabetet en bostav i taget.

Det känns som att den historien redan har berättats. Men upprepningar är bra - både för att minnas och för att undvika otydlighet.

Igår stod jag på skolgården igen, utan att egentligen reflektera över det. Erik kom cyklande runt hörnet och för ett ögonblick kändes det som att jag var mitt i en film. Men så var inte fallet. Det blev istället ett besök i ett källarrum, där vi såg på en film. Erik gick och jag blev kvar, utan att ha något annat att göra än att titta på när Martin spelade dator. Jag hade inget emot att gå därifrån för att äta på stan. Det kändes så ytligt. Själsfrånvaro och tystnad, bara avbruten för kommentarer om spelet. Det var en väntan på att få fly därifrån och faktiskt ha ett mål.

Pappa hade redan ätit och Nils, som var anledningen till att vi skulle till stan, åkte aldrig dit själv. Jag åt, medan min far berömde min förmåga att äta. Jag tog honom inte riktigt på allvar, för jag visste att jag skulle må dåligt över vad jag åt. Sedan gick vi skilda vägar (jag åkte hem, han stannade kvar) och jag gick över torget, där jag log åt en tröja med texten "Way out crew". Jag följde inte impulsen att gå fram och visa att tröjan jag hade på mig kom från samma festival, utan vandrade med långsamt ökande illamående och förvirring mot tågstationen. Bussen skulle inte gå på ett tag. Jag kunde lika gärna röra på mig under tiden. Vandrandes upp mot stationen med kvällssolen i ögonen och en pantflaska i ena handen, tänkte jag på det märkliga i att det här året har förändrat mig mer än något annat år. Jag som precis börjat tvivla på att livet skulle komma med något nytt att känna, då vi reste till Spanien i januari för att fira min far. Till och med det kändes som vardag. Inget kändes speciellt. Jag trodde på ett glädjelöst släpande genom en till skoltid. Utan att någonsin riktigt känna mig glad. Skratt behöver inte betyda att man är glad. Att man har roligt betyder inte att man är lycklig. (Jag har det bra just nu. Det är inte alls lika hemskt som jag tror det verkar. Jag tänkte bara tydliggöra det. Det kändes som att jag framkallade en väldigt dyster stämning. (Jag. Det. Jag. Det. Nu bryter jag mönstret och börjar med "men" istället.) Men jag saknar alla fina människor.)

Stannar på busshållplatsen och tittar in genom det öppna fönstret. Någon vinkar åt mig att komma in och några röster uppmuntrar det hela. En hand åker ut genom fönstret. Jag tar tag i den och sedan åker både den och jag in i en högskolelokal, där ett gäng som troligtvis studerar på högskolan är mitt i festandet. Efter att ha varit på festen i två sekunder har jag en ölburk i handen och tittar på den med tanken "hur ska jag ta mig ur det här nu då?". Jag skulle ta mig hem, inte upptäcka hur jag beter mig när jag är alkoholpåverkad. En förklaring om att jag ska ta mig hem slinker ur min mun. Orden jag säger möts av oväntat mycket förståelse och jag inser att de här människorna ville verkligen bara ha med några intressanta människor på festen.

Allt som har hänt sedan ersättningsbussen åkte från hållplatsen på andra sidan gatan hinner ifatt mig och slår till med full kraft. Plöstlig andnöd och mer en vilja att spy än känslan av att behöva göra det. Förvirring och illamående. Det tog en timme att skriva ett sms.

Det var gårdagen. Idag var det fika hos min farbror och faster. Bullar med mandel på, kokostoppar och kolasnitt. Samtalet rörde det bråkiga området, sjukdom, hemska högstadium och kriminalitet i allmänhet. En avstickare i konversationen fick mig att tänka på Monica, vilket förde mig tillbaka hit - till de dagar som hade passerat, då Vänner tagit upp en betydande del av tiden. Jag blev lite rädd när min farbror flera gånger talade direkt till mig. Det kändes inte som att det var jag som pratade när jag deltog i konversationen om högstadiet. Jag blev förvirrad av mig själv.

Och nu sitter jag här. I magen känns både de få människor jag saknar och förvirringspaniken, som jag försöker förhindra att den bryter ut. Jag är vilsen bland mina egna tankar, utan någon annans ord att lystra till. Inga meningar att ha som vägledning i mitt sinne. Inga bokstäver att stödja mig mot, nu när förvirringens stormar blåser i mitt inre. Hur länge klarar jag mig innan jag faller? Jag vet inte. Men jag kommer resa mig upp igen. Jag mår bara inte bra av ensamhet.

Where is my mind?

Tankar om misstag och bristfällighet. Räcker jag någonsin till? Kommer jag alltid tycka att jag har gjort för lite? Dömer jag mig själv för hårt igen? Varför tillåter jag mig inte att begå minsta lilla misstag?

Why am I searching for perfection, knowing it's something I won't find?

Det är här jag förstör mig själv, eller hur? Jag är för rädd för att göra någon besviken. Människor som bryr sig är svåra att hitta, åtminstone för mig. Inte vill jag bli av med dem. Inte alls.

Det här blir ännu ett märkligt inlägg som jag inte tror att alla kommer förstå. Jag var just ute och cyklade och såg en släpkärra hyrd från en bensinmack i Karlskoga. (Om ni gissar vilken mack, gissar ni antagligen fel.) Glädjen kom som en chock. Varför skulle jag bli glad av att se namnet på en plats som jag aldrig hade besökt? Ibland underskattar jag nog människors inverkan på varandra. Jag har bara träffat en människa därifrån, men det behövs tydligen inte mer än så. Glädjespridaren med det tydliga målet. Jag lovar att inte stå i vägen för honom. Jag valde bort enda chansen att göra det den här sommaren. (Inte för att jag någonsin hade planer på att motverka honom. Jag förtydligar bara att jag inte kommer försöka hindra honom från att nå sitt mål.)

(Ett kort inlägg, men det är i alla fall något.)
Gott dygn! (På det viset spelar det ingen roll när det här blir läst.)

Dagen var lika ovanlig som de föregående. Mitt liv är inte sig likt längre. Galenskap har lagts till och det verkar som att den tog med sig en massa händelser. Det känns som att jag redan har skrivit det här, men jag har inte riktigt fattat det själv än, så om jag tjatar är det för att jag ska förstå.

Inatt lämnar min syster denna lägenhet. (Ja, hon tar med sig sin pojkvän härifrån.) De verkar ha jobbat färdigt för stunden och dessutom börjar de också skolan snart. Galet. Jag förstår fortfarande inte att jag har bytt klass, ännu mindre att jag har bytt utbildning. (Jag tjatar, har jag märkt.) Jag funderade på att jobba lite på de tomma dagarna. Det kommer nämligen troligtvis bli så stora hål i mitt schema att jag blir ledig hela dagar. Göra något åt det ekonomiska problemet istället för att bara klaga på det låter inte som något jag brukar göra. (Jag tänkte sätta ett kommatecken där och fortsätta meningen, men det blev roligare med en mening som började och slutade med samma ord.) Men det känns som något som skulle kunna vara bra. Jag kommer troligen sitta och göra ingenting de andra dagarna, om jag inte har något som håller mig sysselsatt. Hur skoj är det att ha fritid när man inte kan spendera den med någon? Mina vänner kommer ju fortfarande ha skola att tänka på. (Nu låter det som att jag inte kommer ha det.)

Imorgon (det vill säga senare på detta dygn) är en annan dag (ur min synvinkel). Det ska badas (jag använde formen "det ska badas", eftersom badet inte rör mig, utan andra människor) och jag ska tydligen hålla koll på min bror under kvällen. Det blir nog mysigt, om jag inte sätter mig här och är asocial (bara för att det egentligen är mer korrekt än "osocial" - något jag inte brukar bry mig om, men denna gång kände jag för det).

En trivsam morgondag önskar jag alla (även om det bara är de som läser det här som får veta det från mig)!

Det försvann. Fem timmars skrivande av varierande intensitet. (Jag tror jag skrev det mesta under de två sista timmarna.) Tyvärr. Jag som hade så mycket att säga. (Inte ens jag vet om jag är ironisk eller inte här.)