A denial. A denial. A denial. A denial. A denial. A denial. A denial...
Egentligen är det väl mitt fel att det är såhär? För det var ju jag som flydde. Som vanligt. Jag tömdes igen. Blev kall och ihålig. Som om allt bra försvann i stormen från rädslan. När jag blev paniskt rädd för att göra fel, förlorade jag förmågan att göra rätt. Och hur pratar man om något som är så komplicerat? Man kan aldrig berätta mer än en sida av historien. Detaljer lämnas ut, som får en att känna sig som en lögnare, på samma sätt som gårdagens sanningar.
Jag hade besök idag. Precis som det förra besöket, fick det mig att känna mig ännu mer ensam. Paradoxer i en verklighet bestående av stora mängder fiktion och abstrakta tankar. Där man önskar att man hade något vettigt att säga. Där allt man känner inte går att fästa på något egentligt problem. Vad gör man i den verkligheten? Försöker man hitta problemen? För det finns alltid sådana i ett liv. Som att man stänger in sig i sitt rum jämt, för att man inte mår bättre av att umgås med de andra människorna som bor i lägenheten. Bara för att ta ett exempel.
Och jag vet inte längre om jag är ledsen över allt det här, eller om jag mest är arg för att jag skrev ner det. Som att det var fel att försöka nå fram till någon. Men är det inte för att jag inte vågade nå fram till någon, som jag skrev det här istället? Eller fanns det ingen i närheten, när jag till slut kände mig redo att berätta något? Kommer någon någonsin veta svaret?
When you forget I'm here, I'm not
If I had it to give, I would give it away
Under samma natthimmel gör vi helt olika saker. Solen belyser skillnaderna och min spegelbild visar allt som inte syns. Något som aldrig skulle fungera, fungerade inte heller. Och jag gick därifrån för längesedan. Som om jag inte alls brydde mig, gick jag därifrån. Spelar det någon roll? Försöken hade lett till samma sak. Vägen dit hade bara varit längre.
I can't pretend this time
Think before you make up your mind. You don't seem to realize...
Men nej, jag hade fel, gällande en sak. Oj, förlåt för dessa hemska anklagelser. Det här betyder kort sagt att jag fortfarande känner likadant, men står utan argument. Hej frustration. För nej, känslor och tolkningar är inte argument. Inte alls. Inte i min familj. Framför allt inte om man inte visar dem. Och det gör vi ju aldrig i den här familjen. Bara mamma. Undantaget som bekräftar regeln?
Och jag struntar i vad mamma säger, trots att det är bra och jag faktiskt vill göra det. Problemet är just det. Mamma försöker tvinga mig att göra det. Så jag låter bli. Det är en tyst protest, och mamma tror att jag helt enkelt inte bryr mig. Kanske dags att ta en smartare väg?
I hold my breath till my heart explodes
Låt mig leva mitt liv och lära mig av mina egna misstag.
Det har nästans gått ett år igen. Någon som minns vad som hände?
Jag skrev ett brev under kvällen, packade ihop allt, pratade med min bror och fick stöd. Han är en mycket bra människa. Den morgonen bar jag runt på en stor väska hela skoldagen. Och sedan åkte jag till en tom bostad och gjorde mig hemmastadd. Kunna vila från problemen. Fly för en stund.
Vi pratade om vad jag hade skrivit i brevet. Hon fick mig att skämmas över att jag skrev det. Sedan kom vi överens om att vi båda skulle försöka mer. Vilket vi gjorde. Ett tag.
Men det var ju inte det som var problemet. Jag hade bara inte insett det. Så fort jag kom tillbaka, blev jag uppläxad av honom. Vad hade han att säga om saken? Varför skulle han lägga sig i mitt liv? Kan mamma ge honom den rätten? Vad var tanken med att klaga på mig? Att jag skulle fatta att jag gjorde fel, när jag gjorde det enda jag kunde för att nå ut? Att jag skulle må dåligt i hans ställe?
Det började dock långt innan det. Vi fick sova hos honom någon gång, när mamma jobbade. Självklart kunde vi inte vara hos pappa. Det var ju en mammavecka. Och så kunde vi ju lära känna honom. Jag stod framför mamma och kände hur jag skrek på insidan, hur jag ville bryta ihop, gråta och vägra, medan en annan del av mig höll tillbaka och tänkte varför göra så, när hon ändå bara kommer skälla och skrika "ryck upp dig"? Ja, jag grät, men inte när någon såg det.
Sedan fick vi höra att vi skulle flytta ihop med honom. Jag såg inte mening i att vägra, när det ändå inte skulle ge något resultat. Och varför skulle jag försöka styra någons liv, när jag hatar när andra försöker styra mitt? Jag har ingenting alls emot uppmaningar och att folk försöker övertala mig, men tvinga mig inte till något. Det finns bara ett måste i livet. Att nå slutet på det. Det påpekade min bror.
Efter att ha bott med honom i lite mer än två år, rymde jag till min far, talade med min mor, till ingen nytta och fortsatte nedåtspiralen som var mitt liv då.
Och nu är jag här igen. Imorse stod det i tidningen om att känslan jag hade var lugnet före stormen. Det stämde nog ganska bra, men jag tror mer på att mitt undermedvetna gjorde att det blev så, än att det var bestämt i förväg.
Och den här gången vet jag att det är han som är problemet. Varje gång jag hör honom uttrycka någon åsikt, vill jag bara skrika. Men jag skickar inte ens en föraktfull blick. Jag blundar och skakr huvudet så lite som möjligt. Bara så jag märker det. För vad är det för mening med att röra till det här ännu mer? Är det inte jobbigt nog att jag pekas ut som problemet i den här delen av familjen? Så jag låter honom ta mina saker, låter honom få som han vill. Låter honom styra mitt liv bakom ryggen på kvinnan som fött mig. Kvinnan som han förlovat sig med. Hemligheter och dolda konflikter. Inget nämns i hemmet. Inget nämns.
Inte förrän jag exploderar. Då händer det att något syns. Kanske kan jag visa något. Men ni är inte rätt människor för att se. Men jag antar att jag måste visa någonting för att kunna få lämna det här stället.
With no one to blame for all of my insecurities
Det finns alltid rum för tvivel i min värld, verkar det som. Efter att börja känna sig säker på vad som var bäst, syns en mening och plötsligt är allt lika osäkert som i fredags, när motivationen kom vid fel tidpunkt och hann försvinna innan den hade någon funktion. Men det var ingen som märkte något. Jag nämnde det väl, men jag tvivlar på att någon tänkte så mycket på det som jag gjorde.
I'm so aware of where I am, but I don't know where that is
I will try to find my place...
Förvirrat blir det inte förrän jag kommer hem, men ändå vill jag beskriva hela dagen så. Men det skulle ju inte vara sant. När en del av dagen består av att tyst sitta och försöka förstå vad det är människorna vill att vi ska säga, och en annan åt att fördriva tiden, blir det kanske lite märkligt. Men det blev ju ändå något av dagen. Vi gick i cirklar och det kändes som att jag störde kommunikationen. Det lät dock inte så. Och för en gångs skull lyckades jag prata.
Men plötsligt kom en fråga. Det kändes som att mitt svar var en vettig förklaring av hur det var. Men så mycket mer detaljerat vet jag inte om jag hade kunnat förklara. För hur förklarar man något man inte själv förstår?
Hellre lycklig ett ögonblick, än klok i en livstid.
Sometimes solutions aren't so simple
Rör mig långsamt genom något som inte verkar verkligt längre. Som om allt bara händer, utan att jag är med om det. Se och förstå, men inte inse att något händer. Som om jag har flera nivåer av förståelse. Lika förvirrande varje gång. som att alltid ligga två steg efter livet. Men det brukar inte leda till så stora problem.
and the shadow of the day
will embrace the world in gray
and the sun will set for you
Och oavsett hur mycket det förnekas, vet jag att det stämmer.
The very worst part of you, is me
It's too late to change what's been done
Dagens stora händelse skulle kunna ha varit att nästan alla elever i min skola fick sitta inlåst några timmar, för att någon tyckte det var kul att hota folk. Men istället känner jag att det är andra saker som är viktigare just nu.
I'm still frustrated from last night
things happened in half-time
Texter och tankar i en känslostorm, som alltid kommer försent. Sådant jag borde ha undrat över under dagen, når mig nu. Människor träffas och äter ihop. Jag trodde bara aldrig på den kombinationen. För flera av oss som satt där visste ju vad som hade hänt. Och jag blev likadan igen. Varför? Alltid samma sak. Sådant man inte kan hindra. Eller är det jag som inte kan? Ytligheter och vänskaplighet. Plötsliga avsked. Och mitt långsamma jag hinner inte med.
Men jag kanske hinner ifatt någon gång?
Don't call it a comeback
Det är ingen lögn, bara en annan vy av sanningen. En vy som snarare ser förbi den än visar den. Förvirrande ord som ser till att undvika att berätta för mycket. För hur skulle världen se på mig, om de fick se allt? Det finns anledningar till varför jag gör som jag gör. Kanske kommer de märkas någon gång.
Det är helt galet. Ett och ett halvt år har passerat. Och jag har tjatat om hur mycket som har förändrats så många gånger nu. Att komma till skolan och tänka: varför ska jag försöka förfalska mitt liv i tre år till? Det blev den största framgången. Min nya förklädnad var mitt riktiga jag. Efter ett halvår i vad jag trodde var den perfekta klassen tog dock skolgången ut sin rätt. Jag ville därifrån. Tankar om att jag aldrig skulle kunna vara nöjd. Jag hade ju hittat den perfekta klassen, med en enda tydlig fläck.
Men det visade sig snart vara så fel. Jag lyfte blicken från kuben, efter en usel resa till Spanien, och kastades ut i ett hav jag inte klarade av att simma över. Men når jag kom därifrån, visste jag att min syn på klassen hade varit en illusion. Ytan sprack och sedan dess har jag aldrig ångrat beslutet att lämna den, även om den också höll sina underverk. För jag kan fortfarande inte fatta att någon lyckades vinna min tillit efter det misstaget.
Sedan började kulisserna falla även i hans del av världen, medan jag trodde en lögn som gav mig glädje. För en tid var allt omvänt. Allting gick fel, men det syntes mer och mer att ljuset vägrade försvinna. En demon räddar fallande änglar, och finner något fantastiskt, efter det första snöfallet, vid vilket min värld visar sig se ut på ett helt annat sätt än jag trodde. Men det löste sig ju. Och jag blev ju inte av med så mycket.
Och på ett sätt började förra året om. Varför ska vi göra allt igen?
Så jag tar en annan väg och hoppas att misstagen från förra året har lärt mig något.
Don't call it a comeback
When the paper's crumbled up, it can't be perfect again...
I won't trust myself with you
Och ursäkter utan ånger är meningslösa. Om man tänkt igenom ett beslut ordentligt och sedan gjort något man inte kan säga att man ångrar, kan man väl inte be om ursäkt? Eller är det resultatet man kan ursäktar? Det känns inte rätt.
Men jag har väl vetat det länge nu. Att det varit omöjligt att vända det, om det gick fel. Allt eller inget. Perfekt eller totalt misslyckat. Vägen till slutet är redan utstakad, så varför förlänga processer som ändå bara gör ont och gör allt värre? Jag ser inte svaret. Med insikt om mina begränsningar är det ingen idé att försöka. Jag kan inte ens vara säker på att det jag skriver här har någon betydelse. Kanske är allt det här en missuppfattning, men det måste ändå bort. Det finns för mycket som inte fungerar, och jag kan inte blunda en gång till. Så jag stoppar katastrofen.
Everything has to end
not a family or honest plea remains to say
rain, rain, come again another day
all the world is waiting for the sun
Breaking the habit
Än en gång syns det tydligt att inget är tydligt längre. Det är tillbaka och det enklaste skulle vara att bara gå därifrån, men jag känner mig själv. Det kommer jag väl inte kunna göra? Och vem sa att den enklaste vägen är den bästa? (Återigen finns inga tecken på vad jag egentligen tycker. Men det beror väl på att jag inte vet själv?)
We make it so damn easy, we get bored
Plötsligt stopp i maskineriet. Men det kanske är för att dagen gick som jag hade tänkt. Åtminstone nästan. Gitarrspelandet uteblev. Vad hade hänt? Hade det blivit värre även i hans värld? Att stöta på honom i verkliga livet är något helt annat.
Studsboll och undvikande. Prat som togs lite längre. Och som vanligt satt jag tyst för det mesta, i brist på anekdoter. Och det undras, som så många gånger förut, varför mitt liv alltid verkar så händelselöst, när jag får höra om andras. Är det så?
Och det finns fortfarande inga svar att hitta när jag tittar på frågorna. Men den här gången låter jag det vara. För det har tagit en annan väg, men har nu nått exakt samma punkt som för ett år sedan. Det är inte längre möjligt att vända detta. Och det är fortfarande lika sant att man måste lära sig av livet, istället för att försöka glömma bort det. Man kan inte alltid hållas upp av andra.
it's time to sink or swim
to see who gets scared when the lights go dim
Hur mycket av mig kommer försvinna nu?
I made the problems in the first place
I feel it every day
I feel I'm in my way
I feel it swell up inside, swell up inside, swallowing me
Allt vrider sig runt. Här igen. Jag förändras snabbare än vanligtvis, samtidigt som förändring är något som inte hade behövts. Men det är inte randigt på samma sätt den här gången. Som att jag kan förutse vad som kommer hända, men ändå inte har någon möjlighet att förändra det. En film jag läst boken den baserats på innan. Små skillnader, men inga större överraskningar. Och hur ändrar man handlingen i en film som spelas upp?
Nej, det som ekar i huvudet är erfarenhet. Jag vet inte alls vart det här är på väg. Och det läskigaste är att jag inte själv vill vart jag vill att det ska ta vägen.
Spegelbilden visar återigen bristen på mig, precis som varje gång. Gropar överallt. Men jag tror det är på väg åt rätt håll. Å andra sidan kan det vara så att jag lurar mig själv. Jag vet ju hur det är. Men det måste ta slut snart. Allt godis som köps, för att jag inte ska känna mig rädd för att tyna bort. När talen blir för låga igen, kommer alltid samma panik. Och med den, aptitförlusten. Paradoxer i min verklighet. Och jag har försökt så länge nu, men känner fortfarande hur jag konstant håller på att försvinna. Som om inget vill stanna kvar i min ogästvänliga kropp.
Feed beyond our need
So pardon me this part of me
Everytime I see myself there's always something wrong with me
There's no way to find out what's inside you, until you fall into the hole
Snart har det gått ett år sedan det hände. Det har beskrivits som ett misstag. Men kanske var det något nödvändigt. Något att lära sig av, oavsett hur jobbigt det kändes. Fast i det förflutna, men inte längre hämmad av det. Tankar som aldrig lämnar svunna tider, medan livet svävar vidare.
What it meant to me will eventually be a memory of time when I tried so hard
Movement...
Återigen har någon begränsat min tillgång till den digitala världen. Men den här gången kan man också räkna det som en stöld. Något har tagits ifrån mig och jag vill ha tillbaka det. Trasiga familjer som skapar onödiga problem. Konservativt möter ungdomen, vilket får allting att dra åt olika håll. Metaforer och otydlighet, när det egentligen handlar om att jag inte kommer överens med den äldste i denna lägenhet. Det handlar om bristen på logik i handlingarna. Men vem sa att mänskligheten är logisk. Och hur preciserar man logik?
Fingrar som snabbt studsar på plattor av plast. Vad försöker de uppnå? Eller är det inte de som försöker? Vem vill vad med denna text? Ingen vet. Ändå strömmar orden vidare ut i denna värld av signaler. Bara elektroner i trådar, men ändå så mycket mer. Tomma texter bestående av hundratals ord, som så lätt skulle kunna försvinna.
Natten fylls med musik och sms. Brist på sömn kommer vara ett problem imorgon. Det är bara ett liv. Att veta att det man gör kommer skapa problem i framtiden och helt enkelt inte bry sig, är inte så konstigt egentligen. Fri att förstöra sitt eget liv? Jag bara svamlar. Och känner mig fortfarande lika lurad. Skicka iväg ett par byxor och bli av med två. Men det är väl bara jag som är naiv. Fast i tankar om att alla människor har en godhet, även om de inte alltid har funnit den.
Tusen tankar utan svar. Tankar om livet. Filosofier som krossas av varandra efter att ha motbevisats med att det finns för många vägar som är rätt för mänskligheten, även om det bara finns en för dig. Inte är den förutbestämd, men till slut kommer du bara ha gått en väg. Du kommer bara kunna leva det här livet på ett sätt.
Don't be afraid of what you say, 'cause any way is the only way
Kanske?
Och hur är det tänkt att allt ska bli nu? Hur länge kommer detta pågå? När kommer den slutligen nå mig? Insikten om att inget som kommer hända kommer ändra det som redan hänt. För jag kan ju tänka så tusen gånger utan att faktiskt känna insikten. Men det kanske kommer senare i livet? Som att flytta hemifrån och att bli myndig? Förhoppningsvis i den ordningen. Vi får väl se hur det blir, när mina föräldrar är som de är.
Ytterligare bevis på hämmande föräldrar. För jag trodde väl inte att jag var ensam om att tycka så?
why don't we end this lie
I can't pretend this time
För det som egentligen är fel är att jag gjorde som jag gjorde. Visst hade allt bara blivit fel, men varför såg jag det inte tidigare? Det gjorde jag, men jag tvivlade då också. Och jag ville inte ge upp, för det verkade fortfarande vara möjligt. Så fantastiskt möjligt. Det var inte perfekt, men det är det aldrig. Det såg ut som att det skulle gå att ta sig igenom problemen. Som om det skulle kunna bli mycket bättre. Som om det skule bli annorlunda den här gången. Det är väl det enda som stämde. Det blev inte samma sak, för det blev knappt något.
Älta en gång till. Ännu en vinkel på något. Det har ju så många. Försöka visa alla, samtidigt som du döljer de viktigaste? Vad är det för mening med det egentligen? Kanske bara något jag behöver göra. Men jag vet som vanligt inte.
Jag försöker bara hitta svar där inga finns.
What I'm looking for are the answers to why these questions never go away
It could be me
Men det är kanske mitt fel att det är så.
Forget perfect.
I'm trying not to be worthless
Rädsla?
Förra gången var jag förtvivlad. Nu är jag hemsk. Varför skulle jag inte känna så? Var det inte mest för att skydda mig själv, som jag gjorde som jag gjorde? Eller är det som tanken först gick, bättre för båda två om det aldrig går längre? Det spelar ingen roll. Det finns för mycket tvivel. Som vanligt är det det som förstör. Tvivel och osäkerhet. Jag förstör allt, genom att aldrig kunna känna mig säker på någonting.
No roads left?
Eller är det jag som är för rädd? För det är ju bara här jag brukar känna mig rädd. Det är ju bara min egen oförmåga som skrämmer mig. Som att jag är rädd för mig själv, för att jag inte är perfekt. Men det är ju ingen.
Why am I searching for perfection, knowing it's something I won't find?
There's no solution
It's getting harder to relate.
Don't want to make the same mistakes.
Is my own confusion
reality or fiction?
Am I out of my mind?
Let me be wrong
Ger jag upp för lätt? Missförstår jag människor? Tar jag mina antaganden för långt igen? När började jag anta igen? Just nu känns det som att jag gjort väldigt fel. Men finns rätt och fel? Har det någonsin funnits så tydliga gränser? Tyckte jag inte att det var bäst att göra så när jag gjorde det?
Fundersam. Det var ordet. Och jag kan fortfarande inte komma fram till hur jag ska tolka något. Hur tar man emot sådana ord? Och vad händer nu? Låt inte mitt huvud ha rätt. Ibland kan man råka förändra saker till motsatsen av det resultat man ville nå.
Not a thing is forgotten.
Not a thing is forgiven.
För jag kan inte förlåta mig själv än.
