Tankeskrift

Torrt inlägg på väg! (Bara en varning, eftersom jag vet att jag inte har något intressant att säga just nu.)

Jag saknade hoppandet idag. Att vettlöst röra sig till musik är kul. Men ibland är vett bra. Så därför blev det matte, som till största delen gick åt till att lära Rasmus (som följde med in på lektionen för att han inte hade något bättre för sig) att lösa kub, samt att kolla på fel uppgift i facit, när det var dags att rätta, vilket gjorde mig förvirrad. (Självklart kunde jag inte upptäcka mitt eget misstag, utan behövde få det utpekat av läraren.)

När jag skulle till skolan, träffade jag någon jag inte brukar möta. Och det är fortfarande svårt att veta hur man ska se på honom. Trots att han slog mig i ansiktet, var han en gång min närmaste vän. Nu har det förminskats till att vi pratar om vi ses. Försök att nå varandra är inget som sker. Jag vet inte om jag vill och han verkar inte ha något intresse av att övertyga mig. Det hade nog inte varit så svårt.

(Övrigt: Man borde spela in ljuden man kan åstadkomma genom att slå på borden i "cafe`t" (det står tyvärr så där - inte ens skolorna kan stava) och ha dem som trummor i en låt. Jag kunde inte sluta trumma, för att jag gillade ljudet så mycket. Men det kanske säger mer om mig än hur ljudet var.)

Nya skor? Tydligen. Jag hängde knappt med själv. Men mamma frågade vad jag hade för skor och undrade om jag behövde nya. Det var ganska behövligt. Så nu har jag ett par skor som får mina fötter att se hårdare ut än jag är. Fuskläder mot svart skosnöre. (Och självklart snörade jag om dem när jag kom hem, vilket fick dem att se ännu tuffare ut. Inte för att jag ville ha svart läder, utan för att jag visste att mamma aldrig skulle gå med på att köpa mig ett par riktiga Converse. Nu blev det ett par med samma design, fast i annat material och utan lufthål. Det låter lite som mina senaste två par (om man tar bort materialdetaljen). Först de bruna och sedan de spanska, som är svarta med röda skosnören. (Vad jag försökte komma fram till här var att jag fortfarande inte har ägt ett par riktiga Converse, om någon nu bryr sig om märket mer än hur själva skon ser ut. Och vad fånig jag känner mig som skriver ett helt stycke om mina skor. De äger inte mig, jag äger dem. Men lite materialistisk är jag kanske.) Det bästa var ändå att gå in med ett par skor och gå ut med ett annat. Mamma betalade för lådan och bad dem slänga mina andra.

Knappt någon matte, men mer umgänge med klassen. Bra där. Hej och hejdå var ungefär det jag hann med när jag träffade min gamla klass, men ändå bra att fortsätta se dem. Hela dagen har gått åt till att socialisera med folk. Det är bra. Och kanske känner jag mig mer missanpassad än jag egentligen är. Gå till bussar jag inte ska med. Låna ut tröjan till någon som fryser och sedan inte känna kylan, värmd av sin egen goda gärning. Kanske inte så bra för halsen dock. Osmart, Erik. (Eller osjälviskt? Spelar det någon roll?) Och så fick jag smeknamnet Ruben (jag nämnde att jag fått smaknamnet Rubiks efter mitt kubande och någon hörde fel). Annars har det blivit mycket ståhej rörande en läskig handske och kraftig irritation när det märktes att en mattelektion var inställd. Men hur som helst en trevlig dag. (Stycket om skorna blev ungefär lika långt som det om resten av dagen. Jag kan säga väldigt mycket om väldigt lite, men har svårt att tala mycket om annat, som till exempel en dag?)

Efter en underbar helg (kort och kärnfullt?), undrade jag hur det skulle kännas att återgå till skollivet. Oron för att det skulle kännas som förra skolveckan var kanske lite väl stor (i några dagar tvivlade jag faktiskt smått på att jag skulle klara av den utbildning jag valde att spendera ett extra år i skolan för). På måndagen var det dock lite så, eftersom jag inte hade någon annan lektion och inte kunde bevisa för mig själv att jag kan. Tisdagens början var inte heller till hjälp, utan gödslade snarare mitt tvivel. Gehöret klarade jag helt enkelt inte av och körsången ville inte halsen vara med på. Gitarrlektionen gick inte framåt. Skoldagen var slut och tvivlet hade inte alls blivit utplånat. Snarare tvärtom.

Det var oviljan att åka hem och viljan att träffa mina vänner, som höll mig kvar. Klasskamrater kom och påminde mig om att de som inte varit med på skolfotot, skulle fotas i idrottshallen. Vi gick dit och de två sångarna oroade sig över att de skulle sjunga sina visor senare på eftermiddagen och jag följde med dem när de skulle gå och öva. En liten förfrågan om jag kunde kompa kom fram. Jag bad om att få se på pappret och märkte snart att jag kunde alla ackord som var med(!). Visst tog det en stund innan jag fick ihop det, men till slut spelade jag faktiskt, medan någon annan sjöng. Jag kände mig på riktigt initierad i den musikaliska världen. Öva in en låt på en kvart och sedan spela. Det var inte lika mycket förberedelse inblandat, och spontaniteten fick det att kännas mer, på något vis.

Oron gällande min hals är dock kvar. Men det löser sig? Förhoppningsvis utan att jag har för ont i halsen för att prata i en månad eller två. Och lite smårädd blir jag, när jag tänker på hur mycket jag skrev sist, med tanke på att vem som helst kan läsa det. Men det gör kanske inte så mycket. Och jag tror inte speciellt många läser heller.

Just nu känner jag dock att jag tänker alldeles för mycket och saknar därför sällskap. Att ha någon att rikta uppmärksamheten mot, lugnar tankestormen. Men då måste det vara någon som känns. Jag känner mig inte så ensam just nu, med det är väl för att jag fortfarande känner att jag har mig själv. Jag undrar dock hur länge jag kommer kunna lita på mig själv. Tankarna går ju sin egen väg. Till slut går de för långt. Men inte just nu. Nu blir det mat.

Det känns aldrig som att jag är klar med bloggandet. Men det är väl så, när man skriver om livet? Det tar ju inte slut förrän jag gör det.

Men sömn!

Så nu är det mitt i natten och det känns som Uddevallavistelsen, när jag satt uppe hela nätterna och skrev, fast utan negativiteten. Men jag tänker inte sitta här tills solen går upp. Sömn!

(Ibland är det så svärt att sammanfatta att jag låter bli. Därför blir det ingen uppdatering, utan istället en hel del tankeskrift, som är mycket deppigare än jag känner mig. Jag hoppas att det inte gör något.)

Jag känner igen mig själv så otroligt tydligt när jag sitter här mitt i natten med Linkin Park i öronen. Deras Hybrid Theory EP, som till största delen består av Mike Shinodas framrappade ord, är något av det deppigaste som finns, samtidigt som det sägs att hiphopare i genomsnitt har bättre självförtroende. Det var inte det jag ville säga. Jag känner igen situationen att sitta ensam i mitt rum, kännandes att tiden inte rör sig, med musiken som bakgrundsljud till något annat. Oftast tankar. Och jag undrar om - trots att jag inte fokuserar på musiken - orden når in i mig och påverkar hur jag tänker och känner. (What came first - the music or the misery?) Inte på ett direkt plan, för inget känns verkligt när jag sitter där. I någon sorts trans, där jag bara gör. Musiken är en brummande vägg att fästa minnen av det jag utför i detta tillstånd.

Och så, ibland, hamnar istället musiken i fokus. Jag sätter orden jag hör på situationer som kommer uppstå, eftersom jag tror jag förstår hur det kommer kännas när händelsen väl inträffar. Men hur fel har jag inte haft? Jag trodde att jag skulle vara konstigt tittad på av vissa personer genom hela högstadiet, men hade sedan en av de som mycket god vän. Eller var han verkligen det? Tyckte han bara synd om mig och försökte förhindra att de andra gjorde det värre? För han försvann ju. Han fanns bara tillgänglig när vi delade samma intresse. Ett som jag tappade. Eller försökte han nå mig, utan att jag tänkte på det? Gav han upp till slut, eftersom jag inte visade något intresse till något av de förslagen han kom med? Han hade kanske inte förstått att jag saknade motivation och behövde övertalas i alla sammanhang. Att göra ett val. Har jag lärt mig det än? "Att inte välja är också ett val."

Men det är kanske så, när man blir motarbetad hela sin barndom. Till slut lärde jag mig att det inte är värt att försöka, för det är inte meningen att jag ska lyckas. När skolan började fanns ett hopp om förändring. Jag visste ju att jag kunde. Om jag bara kunde få visa det, skulle jag kanske få som jag ville. Kanske skulle mina föräldrar inte avfärda mina önskemål, om det var stolta över mig. Men skolvärlden var likadan. Gör inte som du vill, utan rätta in dig i ledet. Jag gav upp det också och grät sedan för att mamma tvingade mig att göra läxan när det var barnprogram, eftersom jag inte brydde mig om den. Att skriva "A" tjugo gånger efter varandra kändes inte viktigt, när jag kunde läsa flytande.

Att gå till skolan blev något som motiverades med plikt. Skolplikt och mammas lydighet gentemot lagar och regler, fick mig att sitta dagdrömmande, sovande eller ätande en kall, vattnig falukorvsskiva mellan ett hamburgerbröds två delar i ett klassrum där de andra - som fick sina fiskburgare när lunchen började - för länge sedan ätit färdigt och sprungit ut för att leka, med en lärares ögon ständigt på mig, som för att snabba upp mitt motvilliga ätande, så att hon också kunde gå därifrån. Skolbänken blev min isoleringscell, där jag stängde in mig i två års skoltid.

Visst hade jag ett liv utanför skolan. Till större delen på skolgården, där jag smått skämdes för att de flesta av mina vänner var tjejer. Samtidigt förstod jag dem inte riktigt. När jag sedan upptäckte enkelheten i killars (för någonstans ligger det något i påståendet att killar är mer enkelspåriga) umgänge, följde jag med och härmade och försökte intala mig att det var här jag hörde hemma. Samtidigt fanns tryggheten i att känna människor, som höll mig kvar bland tjejerna. Och där stod jag, mitt emellan. (Funderade du också på att byta kön när du var nio?) Och mitt emellan känns det som att jag har levt hela mitt liv. Inte bara på det viset.

Det känns som att jag har upplevt lite av allt, men aldrig riktigt hört dit. Som om det inte är meningen att jag ska känna mig tillhörig till något. För man måste göra ett val där - bestämma sig för vad man ska göra, utefter vad man vill. Men jag lärde mig att det inte var värt att anstränga sig för att uppnå något. Livet var bara något man skulle ta sig igenom. Jag hade inga åsikter, för de jag vågat uttrycka hade stått mig dyrt. Ingen visste hur jag mådde, för "hur mår du?" var bara en artighetsfras, som ställdes av människor jag inte ville släppa in. Jag vågade inte släppa in någon. Egentligen var det reglerna som satt för djupt rotade i mig. Man besvärar inte andra människor. Och jag förvånas över hur jag häller ur mig allt det här, utan att det känns överhuvudtaget.

Och så kom hoppet på riktigt när gymnasiet satte igång. Jag hade inte valt linje. Mamma hade övertalat mig. För hon kan vända allt till sin fördel i en argumentation. Hon vänder bort alla mina argument och gör dem obetydliga, utan minsta ansträngning. Så jag stod där, med kuben (som inte heller var något jag började med, utan något jag härmade) i hand, instängd i min värld. Det var jag, kuben och allas ögon. Det var skönt att märkas, på ett sätt som nästan kändes kusligt. Det kändes som en falsk glädje, eftersom jag försökt undvika uppmärksamhet. Jag härmade någon annan för att känna mig unik. (Är det bara jag som ser idiotin i det?) Men det är ju så jag har levt mitt liv. Genom härmande. Vem var jag under den mest intensiva rollspelstiden, när vi var så många att vi aldrig kom någonstans? Det var min version av Adde som levde där.

Plötsligt blev jag någon. Jag var rolig. Inte visste de att jag bara var en dålig kopia av någon annan. Identitetskris och känslan av att jag aldrig skulle duga som mig själv växte sig enormt stark under mellanstadiet. (Och jag vet att texten hoppar fram och tillbaka, men den flödar ut ur mitt huvud. Tankar är inte alltid kronologiskt ordnade. De är inte ens logiskt ordnade.)

Men det var gymnasiet. som skulle börja. Lovet hade innehållit otroligt lite. Jag hade lärt mig åka enhjuling och lösa kub (återigen - härmar för att känna mig unik, oavsett hur korkat det är). Läsåret var bara något jag skulle ta mig igenom. Jag tänkte att jag åtminstone skulle se till att inte välja kläder efter hur andra skulle se på mig. Om jag skulle bli mobbad, skulle jag åtminstone vara den jag trodde mig själv vara. Så positiv var jag.

Den där skollunchen. (Det är intressant att man redan efter någon dag kan avgöra vilka i klassen jag kommer spendera mest tid med. Samma sak var det på Stålfors, men det var inte alls lika bra. Så ytligt att man bara hängde ihop för att det kändes mycket värre att vara ensam.) Rasmus var så jobbig, men vem skulle inte vara jobbig, när jag tänkte som jag gjorde. Jag ville bli lämnad ifred i de tre åren jag gick gymnasiet. Jag hade till slut lärt mig att strunta i allt och bara släpa mig igenom livet som jag blev tillsagd. (Fight Club-association!) Då kommer han och försöker lära känna mig. Men när någon frågar, svarar man. Sedan handlade inte skolan bara om att vissa ämnen var roliga och att jag ibland träffade på Eriks klass och bara lägga alla bekymmer åt sidan en stund, för att ha det ganska bra i en kvart eller så. Känna att jag hörde till för en stund. Där var jag en självklarhet, en återkommande konstant, som aldrig gjorde något speciellt. Jag var bara där och fyllde mitt inre med en känsla som skulle kunna hålla mig igång ett tag till.

Och nu är det bevisat. Jag är inte bra på att visa tacksamhet. Men det lilla, som ingen verkar tänka på, hjälpte något otroligt. Och jag har gråtit i förtvilvan, samtidigt som jag genom luggen såg att  personen jag talade med inte märkte det alls. Jag har märkt att jag övade bort känslovisandet, precis som jag har hävt nysreflexen. Sexton års självvald isolation kan göra så. Men det verkar gå fortare lära om än det var att öva bort. Och ibland är viljan att hjälpa allt som behövs, så länge den märks. Sedan har jag inte riktigt kunnat öppna upp. Just därför kunde jag inte få någon hjälp. Så det var mitt fel. Och tryggheten i att ha någon som varit med sedan dagistiden. Jag har inga ord, förutom "tack", vilket känns väldigt otillräckligt.

(Här skulle jag vilja ha en fråga som läsarna kan fundera över i dagar. En fråga att vrida och vända på, tills de kommit fram till hur de vill ha frågan besvarad. Men jag kommer inte på sådana frågor.)

Ingen annan bor här för tillfället, vilket känns märkligt. Inte ens katter som spökar på natten och krafsar på dörrarna. Jag är ensam. Helt ensam sitter jag själv och skriver. Jag hade en musikkväll igen, vilket var skönt. Om amn inte har ont i halsen och inte hostar, är man inte förkyld. Åtminstone inte jag. Det här räknas inte. Att behöva snyta sig då och då är inte förkylning. Och jag smittar inte, för om jag smittade ner människor om och om igen, skulle väl fler vara kroniskt förkylda?

Imorgon! Nu ska jag sova, så att morgondagen kommer hit fortare. Frukosten kommer bestå av Proviva och chokladmuffins. Hej matbrist! Ungefär som glassfrukost. Det var en annan tid i livet. Inte så länge sedan, men ändå så avlägset. Slut på svamlet. God natt!

Dumt av mig. Jag skriver ner mina psykiska sammanbrott och mår sedan dåligt av att det är de som går att läsa, istället för de bra tankarna. Det handlar nog mer om att det är lättare att uttrycka det jobbiga. Och att jag mer känner för att njuta av att jag har det bra när det är så. Förlåt för mitt gnäll. Men dagarna brukar blir såhär. Någon gång under dagen brukar jag må dåligt. Men det löser sig.

Jag sover knappt fyra timmar och sedan har dagen börjat. Och jag ser som vanligt det motsägelsefulla i hur jag känner mig. Om jag inte har tid, varför slösade jag då två timmar på att skriva ner det? För det är väl så det är? Alla de där som inte längre är en del av mitt liv, trots att de faktiskt var människor jag ville ha kvar, vad hände med dem? Det var bara jag som sökte kontakt. Det blev jag som frågade, bad om lite umgänge och beviljades det. Men åt andra hållet gick det inte. Det har jag ju märkt. Jag är den som måste kontakta, i nästan alla lägen. Hur önskad känner man sig inte då?

Och jag verkar inte kunna följa någon röd tråd. Men jag vet inte om jag vill det heller. Jag tycker dock att det är lite synd att jag inte skriver något när allt vänder. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, dock, så det finns kanske en anledning. Och så vänder det inte riktigt. Jag vet inte riktigt vad som händer. Paniken försvinner? Jag får tillbaka lugnet som allt oftare mer känns som ett hinder än något annat. Eller någonting liknande.

Oerfaren. Känslan av att ha upplevt för lite. Men det är väl så? Jag som suttit instängd på mitt rum alldeles för mycket, ungefär hela livet. Eller åtminstone sedan jag började fyran. Det är sju år. Men kanske är det så det blir, när man först inser att man inte vågar prata och sedan blir slagen i ansiktet av någon man trodde att man kunde lita på? Alla kompisar, som bara umgicks med mig för att fördriva tiden. För någonstans var det tydligen roligare att göra något med mig än det var att göra det ensam. Kanske bidrog jag med någon känsla av uppskattning, för det var så det kändes. Jag såg upp till alla mina vänner och kände mig själv alltid otillräcklig.

Är det ingen som har tänkt på hur mycket jag anpassade mig till, eller snarare härmade och försökte efterlikna de jag umgicks med, förutom jag? Varför skulle det vara det, förresten? Ingen var ju där. Bara han som jag inte kan förstå hur jag ska se på. Han som slog mig i ansiktet och sa att han hatade mig, men sedan stod upp för mig när han blev tillsagd att sluta umgås med den tönt jag var, och fortfarande är, för att han tydligen tyckte att jag var en "jävligt bra kompis". Han som var ihop med min kusin och följde med till Uddevalla, som nu mera är centrum för ångest, höjden av isolering och ensamhet. Där människorna inte mår bra. Där alla lever instängda i sina rum framför datorn, djupt begravda i en bok eller görande försök att försvinna in i tv:ns värld. Eller så är de aldrig hemma. Och det syns tydligt hur lätt det är att dölja saker för sina föräldrar.

Vad hände med sommaridyllen? Sommarstugan vid havet rev de ner och byggde nytt. Nuförtiden bor de där året runt. Men allt det andra kom långt tidigare. Vändpunkten var nog den där gången när vi sov fyra stycken i två sängar. Eller snarare tre och en halv (inte för att jag har kul åt det komiska i situationen), eftersom jag sov mellan sängarna. Han, jag och tvillingarna. Jag var den enda som vaknade innan hon ringde. Usch vad ont det gjorde. All den intimitet som hade kunnat finnas i det hela försvann. Någonstans försvann också vänskapen mellan kusiner. Alla de gånger jag åkte dit för mina egna pengar, bara för att känna att jag hade svikit mig själv. Förnuftet hade jag som vanligt inte lyssnat på. Och jag tänkte inte på hur bra den vänskapen var, dum som jag var. Nu är det för sent. För mycket har hänt. Allt har reduerats till att jag får följa med, just för att jag är kusin och inte har något att göra där annars. Men att bo där i källaren och titta på tv-sänd konsert i ett helt dygn, med en kusin som faktiskt verkade vilja att jag skulle trivas, måste vara en av de saker som fick mig att orka.

Ett år innan var det en liknande konsert på tv. Jag minns det dygnet också. Jag tittade på tv hos mamma och hon sov med öronproppar. Att jag överhuvudtaget fick titta var ofattbart. Togs sedan bort från konserten av ett telefonsamtal och tanken "jag kommer bli lämnad ensam om jag sviker någon". Att välja bort en kompis för tv, kändes inte som något som skulle tas emot särskilt väl. Så jag hamnade i rummet där det hängde en vägskylt från Västerås på väggen. Ibland kallades vi till tv:n av hans far, för att kolla på något band som spelade på en av det många stora scenerna som för tillfället användes för välgörande ändamål. Det enda som hindrade mig från att stanna där var känslan av hur dumt det skulle vara att stå där i vardagsrummet, bredvid min kompis pappa, medan han var i sitt rum. Och det faktum att jag hela tiden blev tillsagd att komma tillbaka till rummet. Varför skulle jag göra något annat än lyda? Allt annat verkar ju bara göra folk besvikna.

Sedan åktes det någon gång under dagen till den där Åke. Oj vad länge sedan. "Bodde de inte ihop?", tänker mitt huvud. (Kommer verkligen ihåg hur dåligt jag mådde av att de skulle flytta ihop. Nej, jag ville inte ha honom där, men jag hade ingen röst, inget att säga ifrån med. Inget mod att tillgå och i mitt huvud inte heller någon möjlighet att göra något åt min situation. Jag visste ju redan då hur mamma är. Jag hade bara fått skäll och mått dåligt över alla ord hon hade riktat mot mig. Att försöka var inte värt något. Eftersom jag var tystlåten, inåtvänd och inte sa till någon hur jag egentligen mådde, tyckte och tänkte, fick jag stå ut. Förbättra situationen? Nej, varför det? Det är ju bara jag som mår dåligt. Ungefär så känns det som att jag har tänkt hela livet.) Det fanns faktiskt en sådan tid. Precis som det fanns en tid när mamma och pappa gjorde det. Och en tid däremellan. Det är den jag berättar om nu.

Så vi hamnade i alla fall hos Åke. Mamma skulle inte vara hemma och pappa jobbade. Idén om att vi skulle bo hos honom var ännu en av de saker jag absolut hade vägrat göra, om jag hade tyckt att det var värt att hjälpa mig själv. Hursomhelst hade jag velat sitta vid en tv hela dagen och bara glömma mig själv ett tag. Uppleva musiken. Inget annat. Som så många gånger både innan och efter. Glömma mig själv en stund och lyssna på ord som jag förstod men inte kunde se meningen i. För allt som spelade roll var känslan i musiken. Känslan av att kunna göra något, utan att vara någon annans problem. (NAP-fält köpes.) Känslan av att kunna tappa kontrollen i rätt läge och på så vis göra något åt allt det jag klagade på i mitt huvud, men aldrig nämnde för någon annan. För jag var för hämmad av alla gånger jag gjort så, och fått ord som "ryck upp dig" och "var inte så ynklig" tillbaka, med en hel del ilska som förrätt (för att få skäll och bli nertryckt för att man förklarar hur man känner är mat?).

Jag minns hans badrum och hur Nils lekte med katten, samt badade istället för att duscha, allt skäll han fick för det och hur jag höll mig undan. Att jag hade lyckats erkänna att jag ville se lite av tv-konserten när jag fick frågan och dessutom fått tillstånd att titta en liten stund hade kunnat vara den helgens ljuspunkt. Men jag kunde inte njuta av det alls. Jag kände hur hans åsikt om musiken fyllde rummet och hur hans föraktfulla blick mot tv:n reflekterades mot mig. Viljan att konfrontera honom ledde ingenstans. (Det skulle ju bara vara jag som mådde bättre av det. Jag har dessutom kommit fram till att den tanken dök upp i mitt huvud långt innan jag blev mobbad. Det tackar vi mamma och pappa för?) Jag stod ut ett par låtar, gav honom fjärrkontrollen och tyckte att det var bra att jag hade fått ett eget rum att sova i.

Åh, så konstruktivt av mig. Återberätta minnen. Älta. (Som om det här får mig att må bättre.) Och man mår ju så mycket bättre av det. Att påminna sig om att något jag tyckte var bra försvann och fullständigt bevisa att jag lever i en situation jag aldrig har trivts i. Tack till mig själv för min briljans. Och nu är jag sur på mig själv för att jag har skrivit ner allt det här. Jag hatar att må såhär och jag hatar mig själv för att jag skriver ner det här som ett "jag mår så dåligt"-inlägg.

What I really meant to say, is I'm sorry for the way I am.

Livsironi: jag har med mig ungefär två kilo skolmaterial hem från skolan på fredagen. Nästan allt är sådant jag kunde ha lämnat i skåpet. Och så glömmer jag ett pappersark, som troligen inte väger mer än tjugo gram. Resultatet är att jag inte kan öva på gitarrläxan under hela helgen. Öva oavbrutet hela måndagskvällen? Gitarrlektion på tisdag. Men det löser sig.

Byt virknål! (En efterhandsuppmaning riktad till mig själv, med sytet att påpeka att jag har bytt virknål.) Jag bytte plast mot metall och fick en millimeter extra luft per maska. Fyll ut med luft så räcker garnet längre. Men ta inte för mycket luft, för då har du ett hårnät istället för en mössa.

Hörlurar istället för högtalare och ingen sång för min del. Med en sovande mor får man leva tyst. Men hur högljudd är man när man trycker på tangentbord och virkar? Tydligen finns situationer då tangentbord kan räknas som för ljudliga, men inte just den här. Jag har lärt mig hur mycket ljud man kan avge utan att störa dagsovarna och skulle kunna dra ur hörlurarna om jag ville. Det är dock väldigt låg volym som gäller i så fall. Trevligare med resonabel volym.

Men det var virkning som skulle göras.

Jag är sur på mig själv och rädd för framtiden, på grund av min motivationsbrist. Kommer jag någonsin kunna göra något, helt efter vad jag vill?

Förlåt för bloggtystnaden.

Att gå till skolan långt innan jag börjar, är inte längre något som känns ovant. Jag började med att gå på jakt efter min vän. Jag hade ju lovat honom att jag skulle köpa jeans med honom (eller sa vi bara något om det?). Innan det fanns tid till det, skulle Erik (det kanske är bra att berätta vem jag talar om?) ha svenska. Efter att nu ha följt med på den lektionen och därmed haft en lektion Svenska B, verkar det vara en riktigt enkel kurs (det tittades nämligen på Troja hela lektionen). Sedan åts det lunch innan vi vandrade ungefär hundra meter för att komma till stan. Lite prat och en stilla undran varför en skjorta som inte var speciell på något vis, kostade tre gånger så mycket som byxorna jag köpte. Samtidigt undrade jag över varför jag hittade rätt på första försöket idag, men provade massor igår, utan att hitta några byxor jag var helt nöjd med. (Jag talar storleksmässigt. Det är fortfarande samma byxmodell.)

Jag bytte om direkt. (Om man vet hur mina andra byxor ser ut, vet man också varför jag bytte direkt.) Ingen (utom Martin) märkte att jag hade bytt. (Ibland hjälpte det inte ens att jag pekade på byxorna och utropade "ta-dah!". Fick då ett "va?" till svar.) Kändes positivt (ironivarning). Men jag var nöjd med dem. Jag gillar mina nya byxor. Med det sagt, blir det naturkunskap.

Men inte något av det väntade. Hela lektionen gick åt till att diskutera det som hade sagts på radion om att jorden skulle slukas av ett svart hål. (Det hela har att göra med att CERN (den europeiska organisationen för kärnforskning) har satt igång sin nya, jättestora partikelaccelerator, i ett försök att framställa antimateria eller mörk energi. Något av dem är det. Känns det igen?) Någon (för jag måste väl inte nämna vem?) kom med åsikten att det var en risk på 50%. Oddsen var 50/50. Och argumentet lät såhär: "antingen händer det, eller inte". Strålande logik! Jag tyckte det var ett väldigt skoj sätt att förenkla världen på. (Om jag verkar håna någon här, var det inte alls meningen. Visst var det inte det mest genomtänkta av uttalanden, men det var ett intressant synsätt.)

Kultur- och idéhistoria! (Ännu ett ämne som förtjänar ett utropstecken.) Inte ett ämne som jag har, men vem sa att jag inte kan gå dit ändå? När läraren är den enda lärare som vet något om hur jag mådde i våras och dessutom min förra klassföreståndare och svensklärare - den lärare jag kommit bäst överens med under min skoltid - brukar jag ha tillstånd att besöka lektionerna. Att hälften av de som går där är gamla klasskamrater, hjälper också till. ("Don't be a stranger. Come visit us." Uppmaning från Ingela, svenskläraren som använder lite för mycket engelska, enligt henne själv. Om jag blir uppmanad att komma på besök, borde det väl vara okej att jag kommer? Nu har jag använt ett helt stycke, nästan helt och hållet till att förklara varför jag får gå på lektionerna i kultur- och idéhistoria.) Hur som helst var det en kul lektion. Finfint ämne, med kalasbra lärare. Sam-kultur är bra. Ingela är bra. Och Rasmus trivs. Det är bra.

Efter att ha ansträngt mig lite, för att ha en positiv dag, sprang jag till busshållplatsen och hann med bussen, vilket bara hände för att bussen var försenad. Jag hade tur och måste se till att komma iväg tidigare nästa gång.

Hur som helst kom jag i tid, till skillnad från förra tisdagen. Istället var det läraren som var sen. (Omväxling förnöjer?) Lektionen var inget speciellt och läxan har jag med mig. Totalt fick jag med mig hälften av dagens läxor.

Sitta kvar extra länge på lunchen och samtala med vänner. Många olika stämningar vid bordet, beroende på hur den mänskliga kompositionen såg ut. (När man sitter länge, hinner människor komma och gå.)

Körlektion! För det är "!" med körlektion. (Haha, vilket språkbruk! Högläsning, någon?) Att bluesa (fint ord?) loss gick bra i slutet på lektionen, men jag hade inte riktigt rösten med mig. Det löser sig nog till nästa gång.

Gitarrlektion! (Den lektionen är ännu mer "!". ) Mycket nytt. Och så fick jag beröm för att jag fattade snabbt. (Observera: jag fick beröm på en gitarrlektion(!). Och jag verkar gilla utropstecken idag.) Men jag glömde läxan. (Andra halvan, om det inte redan hade förståtts.) Men det löser sig. Jag kan nog hämta den imorgon.

Möta Rasmus och sedan vandra runt på stan. Samtala och prova jeans. Troligen blir det "goddag stuprör" (det finns inga referenser, förutom mitt huvud) imorgon. Men jag kan ju ha fel. (Och hur troligt är det, när jag har lagt undan ett par och fått pengar för att köpa byxor av min mor. Det är bra att fylla år.)

Min dag i stora drag (omedvetet rim). Mer än lite, mindre än mycket. Det tog dock tid att skriva detta. Ganska mycket tid. Min tanke om bloggeffektivitet verkar ha förblivit just en tanke och inget mer. Men ändå. Imorgon är den tomma dagen. Den ska jag försöka fylla med något vettigt.

En sån där morgon då man bara kan resa sig omedelbart, utan att det känns som någon direkt ansträngning. Jag trodde att jag hade sovit ordentligt, men oj, vad fel jag hade. Det var bara förskjutning av energi. En tillfällig kick för att jag skulle komma igång. Kanske för att jag inte bara hade ansvar över mitt eget uppvaknande? Med en moder som jobbar natt, är det inte ovanligt att jag får ta ansvar för min broder.

Så jag såg till att han kom iväg till bussen och tog mig lite senare också själv dit. En överfull buss. Och jag som redan var överbelastad och tog upp plats för tre. Men det gick. Med armbågslåset som hjälp, lyckades jag gå genom Gallerian och vidare till skolan. Lämnade den ena väskan i skåpet och tog mig sedan till matten. (Jag gav bort ett stift till en pennlös klasskamrat. Det såg lite omständigt ut att skriva med den pyttelilla del han fick, men han klagade inte, utan verkade nöjd över sin påhittighet. Det var nämligen han som kom på idén med stiftet.) Då blev jag plötsligt otroligt trött. Visst brukar det vara tråkigt och ointressant, men jag brukar inte bli trött av det. Jag gjorde i alla fall mer arbete än jag skulle på den lektionen. Det är peppande att ha en planering när man inte har några som helst problem att följa den.

Matte är tråkpepp. Jag vet att jag kan, men det betyder inte att jag tycker om det. Ett roligare sätt att bli peppad på, är att ha brukspiano. Jag gillade det. Terapin i att trycka på tangenter som avger ljud. Och dessutom klara av allt jag fick i uppgift att göra. I ett musikämne! Det var nog främst det. Om jag bara hade suttit vid ett piano, hade det inte alls fungerat lika bra.
Att äta lunch är fortfarande något som bara inträffar ibland. Idag blev det inte så. Men jag hade förberett mig och hade annat att äta. Och så hann jag ju stämma min gitarr (men inte öva något) innan klassens proffsgitarrist kom vandrande. Plötsligt var det inte alls lika lockande att sitta där och öva. Den åkte ner i väskan igen, vilket gjorde att stämningen var förgäves. Jag gick på jakt efter människor att spendera resten av lunchen med. Talade lite med klasskamrater. Träffade andra människor. Många korta samtal. Alla verkade vara på väg till lunchen. Erik hade redan hunnit dit. Jag stormade (bara en liten överdrift) in i matsalen för att möta honom och efter tio minuter var jag tvungen att skynda mig därifrån för att ha en ganska märklig idrottslektion.

Jag kom till idrottssalen och märkte att jag verkade vara ensam om att ha idrottskläder. Lite synd var det om han som glömt sina väska på busshållplatsen och därför inte hade något ombyte med sig. Och eftersom det bara var jag, kändes det onödigt att byta om. Dessutom skulle vi ju bara paddla kanot. Klassen gav sig iväg till ån och de vattenfordon, vilka vi skulle färdas med under lektionen. Lite fart och glädje. En födelsedag brukar ha den effekten.

Men det blev inget kanotpaddlande. Den stora grå plåtlådan (som ofta betecknas som en container) gick inte att öppna. Det blev istället enhjuling för min del. Märkligt att det fortfarande gick så bra. Det var ju så länge sedan. Och sen kom tomrummet innan det var dags att spela igen. En del av klassen är jag väl nu? Det känns så. Lite utesluten är jag, men vad hade jag väntat mig, när de gör så mycket utan mig?

Spelandet gick bra, ur min synvinkel (det är väl den som räknas, när det handlar om mig?). Om man har ställt in sig på att man inte är bra, blir man inte besviken när det visar sig att det är så. Och jag blir bättre. Men det går långsamt.

En rak kronologisk redogörelse för min dag. Stelt.

Att den musik jag vill lyssna på bara är tillgänglig i den här datorn, börjar märkas allt tydligare, nu när jag rör mig längre in i musikvärlden. Viljan att uttrycka mig musikaliskt ökar av att se omgivningen göra det och eftersom mina färdigheter med gitarren inte är tillräckliga för att jag ska kunna använda den som uttryckssätt, har jag bara min röst. (Jag vet inte vad jag försökte komma fram till här.)

Och så vandrades det vidare, längs den väg som ledde dit den ledde, utan en aning om vad framtiden hade att ge. (Mina ord, vilket kanske märks. Vad jag har svårt att märka är däremot varför jag skrev ner dem. För att mitt huvud ibland stöter ur sig såna meningar?)

Jag verkar inte få någon ordning på mina tankar. Det är inlägg som det här som brukar tas bort, för att de känns tomma och förvirrande, men nu låter jag det bli läsligt för alla som hittar bloggen. Kanske är det någon som finner det intressant. Annars ber jag om ursäkt för all eventuell förvirring.

Nej, jag hade inget att säga. Men jag önskar att jag hade det. Några ord att skriva ner. Ord som märktes och gjorde skillnad.

(Rubriken är Urbans (ljudteknikslärarens) sätt att förkara skolans regler rörande mobiltelefoner på lektioner. Vilket alternativ föredrar du? Det bör påpekas att det endast var killar i salen när detta blev sagt.)

Efter en lektion i Gehörs- och musiklära, som som (jag ville) vanligt fick mig att tvivla på min hörsel, just för att det är den som inte uppfattar det som ska uppfattas. Men det ska tydligen gå att träna upp. Det är därför vi har det ämnet. För att bli bättre på det. Visst finns det annat vi ska lära oss i den kursen, men det är det vi är inriktade på nu.

Att sedan sätta sig i korridoren och virka, var lite läskigt. Man vet aldrig vad man kan få för kommentarer i den situationen. Det klassiska brukar vara att någon påstår att man stickar och sedan insinuerar att man, som kille, föredrar män. Idag fick jag den första. Det var någon som trodde att det jag höll på med kallades att sticka. Men den andra blev det inget med. Kanske har stereotypbilden skakats sönder. Eller så var det ingen som ville påpeka eller fråga, utan bara antog. Eller så var människorna öppensinniga. Ingen aning. Det finns bara antaganden. Men ändå. Det var inte det jag ville komma fram till. Flera stycken tyckte att det var coolt att jag virkade. (Någon som vill kunna vara cool? (Ja, parentesen är riktad till någon.) Kanske borde det testas.)

Att få positiva ord för att man är sig själv, är ju väldigt trevligt. Att man kan tjäna pengar på att göra det man gör, är också något trevligt. (Och jag känner att jag vill tacka för tipset jag fick av Anna.) Mössor verkar folk vilja ha. Hittills har tre personer erkänt sig villiga att betala för mössor.

Så var det dags att för första gången känna att jag tillhörde klassen. Och vem sa att det var onödigt att gå Estetisk verksamhet igen? (Det var någon, men jag minns inte vem.) Att jag redan har ett MVG i kursen och egentligen inte alls behöver ha den, gör den inte mindre rolig. Den var snarare roligare med den här klassen, än med samhällsmänniskor som inte riktigt har samma lust att uttrycka sig. Andningsövningen var lite långtråkig, men ändå bra. (Och även Ing-Marie kallade den för "mental träning". Varför? Det är en avslappningsövning!) Sedan var alla lagom sega. (Att sitta still, blunda och fokusera på att slappna av, brukar ha den effekten.) Då blev det istället en "komma igång-övning". Och att hoppa omkring och fjanta sig i grupp till musik, var precis vad som behövdes för att ta bort den tryckta stämningen i klassen.

Sedan var det talkör i grupp som gällde. Visst var det inte riktigt samma sak att få en färdig talkör att arbeta med, som förra gången, då Born to bee wild skapades - talkören om den förrymda elefanten som trampar ner spädbarn och apan som stickar. Nu blev det istället den om bananer som är vridna åt höger. Att framföra den extra snabbt med inräkningen "tre, två, tolv, nio" och lite extra stämmor, visade sig vara ganska bra. Och jag var fast igen. Finns det ett bättre skolämne? Att i grupp göra saker man egentligen inte vågar och på det viset våga lite till, var precis vad jag ville ha. Så hysteriskt roligt att fåna sig. Och så, som ingenting alls, åt jag min första skollunch med klassen.

Att sedan stå i musikrummet och lyssna till när människor som faktiskt kan spela, spelade ihop, kändes både kul (att höra en metal-version av Sång till friheten var i sig ganska komiskt) och isolerande. Som om en tydlig gräns drogs mellan de som redan kan och de som ännu har väldigt mycket kvar att lära sig. Det kändes ändå skönt att jag kunde omge mig med musik på det sättet. (Och så lyssnar vi på Ing-Marie och hennes tal om att styra tankarna. Koppla över till musikaliska textreferenser och applicera på situationen. Ut kommer några ord ur en låt.)

With perfect sound, you bring me down
Hey, I'm not listening

Och nej, det passar inte alls perfekt, men låten kan fortarande få mig att vilja ställa mig på taket och sjunga alldeles för högt, utan att bry mig om hur det låter, med vetskapen om att det ändå låter hyfsat. (Hur många gånger har jag skrivit ner den här tanken förut? Ingen. Men det finns en mer allmän beskrivning i en av de två "boken om mig" jag har skrivit. Den som skrevs i nian, som fick stanna extra länge i lärarrummet, för att svensklärarna tyckte att de andra lärarna också skulle läsa den. Och nej, det var inte meningen att skryta. Jag behöver bara övertyga mig själv om att det var positivt att inte ta bort det här stycket ur bloggen.) Kanske ska man gå sång ett år? Det skulle vara kul.

Sedan var det ljudteknik med Urban och Henrik. Vi delades upp i två grupper. Uppdelningen blev tjejer-killar och förklaringen till varför var tillräckligt bra för att ingen skulle opponera sig. Jag kan dock inte göra den rättvisa och tänker därför inte försöka återge den här. Hur som helst vad det så det blev. Så, men en massa killar till vänster om mig (jag satt alltså längst till höger, om det var oklart) började Urban repetera det han hade sagt om el. Sedan gick vi in på ljud och hamnade till slut på mikrofoner. I slutet av lektionen kändes det som att jag hade varit den elev som hade pratat mest på lektionen. (Och det är här man får tolka helt fritt. Antingen var det för att jag svarade på frågor, eller så talade jag med människor jag inte vet mer om än deras namn och mörjligen också deras boplats och instrument.) Och att lära sig nya saker är bra. (Anledningen till att man går i skolan?)

Och så såg min skoldag ut. Jag har knappt sjungit idag, insåg jag för en stund sedan. Det känns lite tomt. Men ojojoj, vad roligt man kan ha i skolan. Och vem vet vad (är det bara jag som reagerar på tre ord med den inledande bokstaven "v" i rad?) som händer imorgon? Inte jag. Och jag vill faktiskt inte veta heller. Det visar sig. Hur tråkigt skulle livet vara om man visste allt i förväg? (Jag är jättevaken nu, vilket betyder att jag kommer vara jättetrött imorgon. Energidryck, någon? Jag är lite för lättpåverkad av dem, tror jag. Drack en idag och nu sitter jag här, med fingrar som vägrar sluta röra på sig.)

Resten av dagen har väl varit av allmänt ointresse. Pappa stressar mellan jobbet och det arbete han har tagit på sig att utföra för den person som troligen borde kallas hans flickvän, hur märkligt det än låter, när man talar om en 50-åring. (Han ska göra något i hennes nya lägenhet. Jag vet inte alls vad.) Och det spelar ingen roll hur han försöker gömma det. Oförutsedda händelser avslöjar sådant. Om jag kommer förbi här tidigt en morgon och inte förvarnar mer än tre minuter i förväg och sedan får se henne och honom stående på gräsmattan på baksidan av huset, finns det väl väldigt mycket som tyder på att jag har rätt? Eller? (Om någon undrar varför jag kom förbi tidigt, var det för att jag hämtade kläder, som skulle med till Uddevalla, den morgonen då vi åkte.)

Jag övade i och för sig lite (läs "väldigt mycket, men inte så effektivt") gitarr, om det kändes viktigt. Lite bättre hann jag bli, men till slut blev det bara en massa lekande och forskande i hur märkliga ljud man kan få fram med några spända strängar.

Och höga förhoppningar kan vara farligt, men just nu är det så. Jag lever på hoppet för ögonblicket, utan att tänka på vad som skulle kunna komma i vägen. Alla hinder är synliga, men jag tänker: "det löser sig".

If you truly do believe in something, somehow it all works out

Med förhoppning om att det ska finnas tid till att tala med far imorgon, tänker jag nu göra ett försök till sömn. Frågan är bara hur bra det kommer gå. Och när kommentarerna i sin icke-existens inte kan springa och gömma sig, får jag se till att påminna mig om att människorna omkring mig har annat för sig. Och jag vet att det är min egen uppgift att bryta tystnaden mellan mig och de andra. För vem skulle annars göra det? Nej, jag klagar inte. Jag bara undrar vad som har hänt. För det är inte bara här orden från andra har minskat.

I'm not saying anything you haven't heard before
I'm just trying to understand the way we are

(Och kanske har jag ett favoritband, för det verkar bara hamna ord från Justin i min blogg när jag citerar låttexter. Sedan måste jag bara påpeka att jag gillar hans frisyr.)